Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det fanns en tid när jag, S, F, J och ibland E spenderade upp till 17 timmar per dag i vårt kollektiv med att spela tillsammans. Det var på många sätt en helt fantastisk tid. Om vi bortser från den där andra människan som bodde i lägenheten (tack vare Jack), som var allt vad jag avskydde hos människosläktet. Präktig, inställsam, trodde hen var något som hen inte var och lite manipulativ.

Som när hen fick mig och Fredrik att börja slåss efter att halva gänget varit på spritresa till Tyskland.

Det slutade med att grannarna klagade på att det lät som vi slog något mot golvet (Fs huvud). Samt att jag fick ett ärr på bröstet efter att F bet mig.

Som ni förstår så gick det rätt så vilt till.

Att så många timmars spel, en konstig kärleksrelation, tre dagars festande (varje vecka) och dålig mat krävde sina offer är kanske inte så svårt att lista ut. Själv gick jag, efter att ha försökt kombinera allt detta med studier – rakt in i väggen.

De andra klarade sig dock fint (de jävlarna).

Det gick något år och jag började efter en liten paus åter igen spela. Den här gången hade jag stabilitet i livet, jobb, egen lägenhet och en dag i veckan då jag festade på någon lokal klubb.

Något saknades och ett tomrum var tvungen att fyllas. Det var då jag såg att en gammal flamma börjat spela. Som den charmör jag är så började jag prata om spelet, vilket ledde till att vi träffades en solig dag i Vasaparken. Jag fick en kram, vi drack några öl och hennes kompisar trodde jag var bög.

Kvällen avslutades på en krog där hon förklarade för mig vilket fruktansvärt as jag varit mot henne och hur jobbigt det var att träffa mig igen. För hon hade aldrig glömt mig.

Jag blev upp över öronen förälskad och tänkte "henne ska jag ha", vilket naturligtvis skulle visa sig bli ett problem – eftersom hon hade pojkvän. Relationen var dock knakig, han var mest intresserad av att spela med sina kompisar och sitta hemma.

Det tog slut och vi tog våra första stapplande steg mot ett förhållande.

Ibland kom hon till mig och hälsade på. Men oftast var vi hos hennes föräldrar där vi avverkade timmar i spelens värld (bland annat).

Till slut tröttnade vi båda på spelet. Jag kom på att det kanske var dags att testa lite andra spel, och lägga mindre tid i någon låtsasvärld.

Sex år har gått och just nu ligger hon och sover i rummet bredvid. Katten ylar och vill ha uppmärksamhet.

Själv har jag precis loggat ut från World Of Warcraft. Det var för svårt att stå emot.



(Level 61, Death Knight)Taggar: world of warcraft, Olander, Johan Olander