Jag vet inte riktigt vad det är med Fallout 3(eller Bethesdaspel rent generellt) men det har en tendens att bli så otroligt tråkigt.

Jag påbörjade den postapokalyptiska resan för ca två år sedan, då jag inhandlade game of the year versionen till playstation 3. Som de flesta vet vid det här laget så gör sig inte Bethesdasignerade sandlådor så bra på den konsolen, med sina framerate-drops, spelet fryser osv. Men har man inget annat alternativ så får man bita i det sura äpplet, så att säga.


Briljant textur.

Varje gång jag har fått för mig att starta igång spelet har jag fyllts med en känsla av vemod, dels pga de tekniska problemen, men också dels för att Bethesda är värdelösa på att utforma intressanta karaktärer. Det var samma visa i Oblivion, alla karaktärer känns lika grå som (fallout)världen i sig.

När jag startade igång spelet den här omgången så var senaste sparfilen från sommaren 2012, och den innan dess från hösten 2011, så jag kände att den här gången ska jag banne mig ta mig till slutet av spelet så att jag kan gå vidare och ha det avklarat.

Nu låter jag otroligt negativ, vilket inte representerar spelet rättvist alls egentligen. Det finns ju en anledning till att jag faktiskt fortsätter spela: När man startar spelet för första gången så känns det helt oändligt och magiskt, vilket är en bedrift som få utvecklare lyckas med. Speciellt när man som jag, har lätta ocd-tendenser när det kommer till tv-spel:

Verkar det som att det går att klara till 100%, så vill jag klara det till 100%.

Vilket aldrig har varit fallet med vare sig Oblivion eller Fallout 3, då de har känts för stora för att ta sig an den uppgiften. Att det är en väldigt skön känsla är en grov underdrift.


Kurragömma med supermutanter.

När jag nu återupptog min resa, sprang jag på en ångbåt nära en av de större städerna, som jag bestämde mig för att hoppa på. Vad jag inte insåg förrän spelet hade laddat klart, var att det här var en av dlc-delarna till spelet. Point lookout, närmare bestämt.

Vid landstigningen känner jag mig någorlunda tveksam till platsen jag har anlänt till. Ett postapokalyptiskt Coney Island, är väl det intryck jag inledningsvis får. Vilket inte gör mig speciellt upphetsad, snarare tvärt om.

Men, när jag väl bekantar mig med min omgivning och springer på den första fienden jag inte känner igen från någon annan miljö; någon slags inavlad människa som börjar jaga mig med en yxa(som är mycket starkare och farligare än något jag stött på i Capital Wasteland kan tilläggas), så ändras min syn på spelet. Det känns helt plötsligt fräscht igen.

Det blir inte sämre av att uppdragen jag stöter på är allt från urgamla vendettor, svartmagi, och spionhistorier, varav alla känns spännande oavsett längd, och framför allt: jag gillar karaktärerna.

Det bästa med hela den här upplevelsen, nu när jag återvänt till Capital Wasteland, är att jag ser med andra ögon på Fallout 3s ursprungliga värld. Det känns som att ha varit på semester en liten stund, och som alla semestrar så är miljöombytet det som har gjort underverk.

Jag får inte länge en känsla av vemod när jag ska sätta igång Fallout 3, och jag känner det faktiskt ska bli roligt att ta den resa som kommer att leda mig till slutet av spelet. Det är ju trots allt resan, och inte målet, som är huvudsaken.Taggar: Fallout 3, irritation, Playstation 3, lagg, postapokalyps, point lookout

Ace Attorney
Middle of Nowhere
Bekas
Surprisefilm
Tai Chi 0
Holy Motors
Blancanieves
Despite the gods
Citadel
War Witch
Here comes the devil
The last will and testament of Rosalind Leigh
Rust and Bone
Pieta
Doomsday Book
Our homeland
Gangs of Wasseypur part 1&2
The we and the I
Isn't anyone alive
Beasts of the southern wild
Painless
Outrage beyond
Safety not guaranteed
Wrong
Black's Game
Sinister
The legend of Kaspar Hauser
Killing them softly
The land of hope

Boom. Årets filmer som jag har biljett till än så länge, i ordning.

En, för mig, av de största höjdpunkterna under hösten, som annars är en rätt grå period av året. Då brukar jag, under de här dryga två veckorna, verkligen gå hela vägen och se så mycket jag orkar och kan.

Men, man kan ju inte se allt, här är några filmer jag gärna skulle se men inte hinner med(det kan bli så att jag ser någon film till, men just nu är det uppe i 30st vilket räcker gott och väl):

10+10
7 boxes
After Lucia
Augustine
The Body
Caesar måste dö
Color of the chameleon
Compliance
Flight
Frankie go boom
Hassel privatspanarna
Here and there
Ill Manors
L
La playa DC
The Master
Nameless gangster
Night of silence
Noor
The paperboy
Ruby sparks
Vulgaria
Wish you were here

Om du ska se någon av filmerna ovan får du gärna berätta om du tyckte att den var värd att se, så ska jag kolla den/dem efter festivalen(om möjligheten finns).Taggar: stockholmfilmfestival, 2012, Film, festival, sthlmfilmfest

Det är ganska skönt att ha små projekt på sidan om. Här senast (som knappast är fullbordat) tog jag mig an att samla på mig lite Mega Drive spel, främst sådana som jag varit intresserad av eller missade helt när jag var yngre.
Då jag nu har samlat på mig ett gäng spel, som jag känner att bör kvalitétskontrolleras innan jag köper på mig något mer där, så fick jag lust att planera inför nästa projekt. Något som inte kändes allt för överväldigande, men ändå intressant att kika in.
Så jag bestämde mig för en genre som inte har varit allt för överrepresenterad denna generation.

Skräckspel.

Eller, ja, vad nu Amazon klassar som skräckspel, då jag inte hittade någon vettig lista när jag sökte på internet.

Men, jag känner att efter att ha fått upp väldigt tveksamma resultat, som jag ändå kunde motivera till en viss del när jag fick upp resultat som Black ops 2 med "horror of war" eller dylikt, att jag måste dra en gräns någonstans:



Jag fattar, men, jag tänker inte röra det där. Än mindre betala för det.Taggar: PS3, Playstation 3, HORROR, Skräck, amazon.com, amazon, broadway

När Capcom bestämde sig för att ha zombies med vapen, och bajs i ansiktet i Resident Evil 6...



... så måste de ju ha hämtat inspirationen från kultklassikern Nightmare City:





Well done.

(Ifall ni inte har sett den, gör det)Taggar: Nightmare city, Resident Evil 6, bajsface, zombies with guns

I lördags när jag, bakfull och med kaffekoppen redo, satt hemma hos en polare och skulle testa Resident Evil 6 demo, var jag rätt kluven till vad jag hade att vänta mig. Jag hade inte hört/läst något genomgående positivt intryck av spelet innan, så lite skeptisk var jag. Framför allt var jag skeptisk till delen med Chris, som jag genomgående hade hört skulle vara rätt identitetslös.
Men det är ju trots allt Resident Evil, en serie som har en speciell plats i mitt tvspels-hjärta.

Men, för att fatta det kort; jag blev ordentligt besviken på det jag fick uppleva just då i RE-världen.

Det här kändes som spelvärldens svar på filmer som är så djävla dåliga att man mår illa.

Jag vet inte vad det var som fick mig att spela demon igen igår dock. Kanske insåg jag att det faktum att jag var bakfull kunde ha haft en stor inverkan på mitt första intryck. Och att vi körde spelet i singleplayer då det inte fanns lokal co-op att pröva på.

Jag spelade ju RE5 ensam, och har gång på gång hört att man ska spela det i co-op, så när jag nu testade RE6 igen så hoppade jag in i lobbyn för att se om jag kunde se om det gjorde någon skillnad.

För att åter igen fatta mig kort; Det gör all skillnad i världen.

Att veta att ens medspelare faktiskt styrs av någon annan är så otroligt viktigt för RE6 att det inte är klokt. AI:n på ens medhjälpare är bra mycket bättre än vad den var i RE5, men det spelar ingen roll. Det är definitivt co-op som gäller i resident evil nu för tiden. Sen kan man ju diskutera hur vida det sabbar skräckupplevelsen.

Men faktum är att resident evil har inte varit läskigt sen RE2.

Tips: Ladda ner demo av Hell Yeah, det är värdigt sin titel.Taggar: zombies med vapen, Resident Evil 6, Hell Yeah, demo, co-op