Ogomatic
Nacka http://panzlucha.tumblr.com/ Ogomatic
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Spel: Castlevania Symphony of the night
Det är över nu.
En polare till mig sa en gång när vi diskuterade tv-spel att han aldrig avslutar dem. När jag frågade varför sa han att han alltid får ångest när han närmar sig slutet på ett spel, för när det är slut så finns det inte längre något nytt att hämta ur den världen så fort man har klarat det. Det är över liksom.
För någon vecka sedan började jag spela Castlevania Symphony of the night. Igen. Det är är ett spel som jag har spelat säkert, eller rättare sagt; påbörjat, 10 gånger eller mer. Den här gången gjorde jag något som jag inte gjort tidigare. Jag avslutade det.
Generellt sett så brukar jag avsluta spel. Jag vill se hur de knyter ihop säcken så att säga, ett bra slut kan ju höja ens uppskattning av spelet, men av någon anledning har jag aldrig kommit till slutet av SOTN tidigare, vilket förmodligen beror på att något annat spel har stulit min uppmärksamhet. Vilket såhär i retrospekt känns helt sjukt med tanke på hur bra SOTN faktiskt är.
Den här gången är det inte helt utan vemod dock. För slottet är verkligen en fröjd att utforska, och visst, det finns säkert massa gömda vrår som jag inte har upptäckt, men nu när det är avslutat så känns inte lika spännande att påbörja igen. Innan hade jag alltid en anledning att komma tillbaka, det fanns nya bossar, områden och fiender att stöta på.
Jag förstår helt plötsligt ångesten min polare känner.
En polare till mig sa en gång när vi diskuterade tv-spel att han aldrig avslutar dem. När jag frågade varför sa han att han alltid får ångest när han närmar sig slutet på ett spel, för när det är slut så finns det inte längre något nytt att hämta ur den världen så fort man har klarat det. Det är över liksom.
För någon vecka sedan började jag spela Castlevania Symphony of the night. Igen. Det är är ett spel som jag har spelat säkert, eller rättare sagt; påbörjat, 10 gånger eller mer. Den här gången gjorde jag något som jag inte gjort tidigare. Jag avslutade det.
Generellt sett så brukar jag avsluta spel. Jag vill se hur de knyter ihop säcken så att säga, ett bra slut kan ju höja ens uppskattning av spelet, men av någon anledning har jag aldrig kommit till slutet av SOTN tidigare, vilket förmodligen beror på att något annat spel har stulit min uppmärksamhet. Vilket såhär i retrospekt känns helt sjukt med tanke på hur bra SOTN faktiskt är.
Den här gången är det inte helt utan vemod dock. För slottet är verkligen en fröjd att utforska, och visst, det finns säkert massa gömda vrår som jag inte har upptäckt, men nu när det är avslutat så känns inte lika spännande att påbörja igen. Innan hade jag alltid en anledning att komma tillbaka, det fanns nya bossar, områden och fiender att stöta på.
Jag förstår helt plötsligt ångesten min polare känner.
Kommentarer
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Anonym • 27 mar 2012 0q
Det är dags för folk att återupptäcka SoTN, igen. Det är ett spel jag har ständig ångest över att inte få kunna uppleva för första gången igen.
För dig som funderar på att testa det, som gillar ett mörkt och stort äventyr genom slott, som gillar action och fullständigt makalös musik - och som har lite pengar att spendera - KÖP. NU.