Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Simon Liljedahl

31 Registrerad: 26 apr 2007 19:49 Senaste besök: I dag 13:05 Online: Nej

Sandöverken

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

En Liljedahl mindre

Simon Liljedahl30 okt 2016 13:521950 visningarKommentera: 6 !

Min mormor dog. Hon drabbades av folksjukdomen cancer såklart. Alla verkar vi få cancer numera. Den nya sortens förkylning. Gumman klarade däremot inte av den. Hon var spröd och hade opererats och cancern verkade vara långt skriden. Det gick undan mot slutet. Jag ser det som en liten tröst.

Min mormor var inte som alla andra "gammkärringar" under min uppväxt. Hon lagade inte mat, hon lekte inte med oss barnbarn, hon stod under köksfläkten och rökte. Därmed inte sagt att hon inte var närvarande. Hon fanns alltid där... under köksfläkten. Eller utomhus om det var sommar.

Det gick alltid att fråga henne något. Hon visste inte mycket om speciellt mycket men hon hade åsikter och ett fantastiskt sinne för humor. Det gick alltid att skoja med henne på de mest konstiga vis. Hon avskydde att bli fotograferad. I modern tid så tog jag så mycket foton jag bara hann med innan hon märkte mig och uttalade dödshot eller försökte slå mig på axeln. För ett år sedan på min födelsedag gav hon mig en korp av metall. En olycksfågel sa hon.
- Du ska veta att du blir min död. För varje kort du tar dör jag lite och den där olycksfågeln ska påminna dig om det för resten av ditt liv.
Sen brast hon ut i sitt härliga skratt medan min mamma gjorde något ljud av förvåning över hennes humor. Jag har kvar fågeln såklart. Den står stolt i mitt hus. En av de mest kärleksfulla och leksamma presenter jag fått i mitt liv.

I sanningens namn så tyckte jag nog som barn att hon var ganska tråkig på det där viset som gamla människor kan kännas som. I vuxen ålder har jag insett hur mycket hon varit där utan att lägga sig i ens liv men alltid redo att hjälpa till. Hon har alltid funnits där helt enkelt. Som en trygg pelare att kunna hålla sig fast vid om hela ens värld stormar.
Hon var den första vuxna som bjöd mig på en cigg när jag började röka. Hon fann det inte som något konstigt.
- Jaha, röker du?
Det var allt. Jag fick en gul Blend. Eller om hon hade gått över till vit då. Jag minns inte. Sen satt vi ute på bron tillsammans hos min yngsta moster och blossade.

För några år sedan under en middag, det kan ha varit ett julbord, frågade jag henne om hon smakat något exotiskt och annorlunda.
- Jag åt kyckling en gång, var allt hon gav till svar.
Min mor inflikade att hon minsann har ätit konstigare saker än så. I Thailand hade hon ätit grodlår.
- Aldrig i helvetet!
- Det gjorde du visst, envisades morsan.
- Jag vet väl för fan hur en groda ser ut. Jag åt kyckling på en pinne!
- Men mamma det var grodkött!
- Nej! Det var kyckling och den smakade konstigt.
Jag mins inte resten, bara hur jag kippade efter luft mellan skrattanfallen.

När hon var ung hade hon jobbat som hembiträde åt en snobbig familj i Stockholm. Hon fick städa, tvätta, ta hand om ungarna och hela köret. Det var ju vanligt på den tiden. Hon och frun i huset kom inte överens alls.
- Jag minns henne så väl. Hon kom alltid och granskade hur jag hade städat och påpekade alltid om något. Hon var en jävla idiot. Karln hennes var ett fjås och ungarna bortskämda.

Hon var ledig på söndagen, tror jag, och det kom ju fram att då blev det utfärd. Saker och ting förändras inte mycket. Då, som nu, skulle det ju festas. Dricka, dansa, knullas. Jag minns inte hur länge hon jobbade för familjen. Det slutade med att hon fick nog av frun, stal hennes smink och stack.

Hon fick fyra barn själv.
Jag kan tänka mig att de blev till under en köksfläkt.

Det är så jag minns henne. Som den rökande, helkonstiga lilla gumma hon var.
Betydligt mer fartfylld och syndig än vad hon gav sken utav. Det känns bra.Taggar: mormor, Cancer, döden, skriva av mig

« Till bloggen

Kommentarer

Martin Barreby30 okt 2016q

Beklagar, Simon. :/
Men bra att du har korpen och några foton som kan hjälpa dig att minnas henne. :)

Simon Liljedahl30 okt 2016q

Martin Barreby:

Beklagar, Simon. :/
Men bra att du har korpen och några foton som kan hjälpa dig att minnas henne. :)


Tackar, ja det är roligt när minnena är fina :)

Micken31 okt 2016q

Känner dig inte, kommenterar typ aldrig, men vill bara säga att jag tyckte din text var fin.

TheNicke31 okt 2016q

Beklagar sorgen. Men du har skrivit en fantastiskt text om det.

Simon Liljedahl 1 nov 2016q

Micken:

Känner dig inte, kommenterar typ aldrig, men vill bara säga att jag tyckte din text var fin.


TheNicke:

Beklagar sorgen. Men du har skrivit en fantastiskt text om det.


Tack, tack :)

Daniel Eyre16 nov 2016q

Mycket fint. Ärligt, som porträtt ska vara.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.