Joakim Kilman
Karlstad
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Att fiska efter meta
Metro: Last Light är ett bra spel. Det är ovanligt att moderna fps får mig att känna mig utsatt. Som om jag kämpar för min överlevnad. Last Light lyckas med detta.
Vad det däremot inte lyckas med är att berätta en ordentlig historia. Inte så förvånande, kanske, eftersom Dmitry Glukhovskys romaner inte är så bra på det heller.
En rätt trött trend i spelvärlden har, i vad som känns som en evighet nu, varit självmedvetna metakommentarer. Det verkar som om många utvecklare har fått för sig att meta inte kräver någon eftertanke. Att självreferenser automatiskt är smarta eller roliga. Men så är det inte.
I Metro: Last Light dräller det av böcker. Men det är samma tre romaner hela tiden, nämligen Metro-böckerna av ovan nämnda Dmitry Glukhovsky. Det är inte fyndigt, smart, roligt eller intressant. Bara korkat. Särskilt eftersom det återkommer så många gånger (i början, i alla fall), för att utvecklarna vill försäkra sig om att alla spelare verkligen ser deras supersmarta metareferens.
Nu förväntar jag mig inte Kaufman-nivå på metakommentarerna (se Adaptation för meta i världsklass), men något som i alla fall siktar högre än, säg, Snakes on a plane.
Och om man inte kommer på något smart att göra med det, låt bli att göra det. Jag kan inte ens fatta att jag behöver skriva detta, men meta är inget självändamål.
Det hade till exempel varit hemskt distraherande om Clementine hade legat och läst en The Walking Dead-bok i spelet med samma namn, inte sant?
Spelmediet lider av en kombination av två sjukdomar - brist på smarta idéer och oförmågan att döda älsklingar.
Nu sänker inte metafiaskot Last Light, men tar mig ur spelet vid ett antal tillfällen, helt i onödan. Smartare hade varit att låta personerna läsa böcker som kan ha inspirerat Glukhovsky, eller som på något vis delar de teman som finns i spelet. Men å andra sidan så hade vad som helst varit smartare än att stoppa in Metro-böckerna i var och varannan vrå.
Vad det däremot inte lyckas med är att berätta en ordentlig historia. Inte så förvånande, kanske, eftersom Dmitry Glukhovskys romaner inte är så bra på det heller.
En rätt trött trend i spelvärlden har, i vad som känns som en evighet nu, varit självmedvetna metakommentarer. Det verkar som om många utvecklare har fått för sig att meta inte kräver någon eftertanke. Att självreferenser automatiskt är smarta eller roliga. Men så är det inte.
I Metro: Last Light dräller det av böcker. Men det är samma tre romaner hela tiden, nämligen Metro-böckerna av ovan nämnda Dmitry Glukhovsky. Det är inte fyndigt, smart, roligt eller intressant. Bara korkat. Särskilt eftersom det återkommer så många gånger (i början, i alla fall), för att utvecklarna vill försäkra sig om att alla spelare verkligen ser deras supersmarta metareferens.
Nu förväntar jag mig inte Kaufman-nivå på metakommentarerna (se Adaptation för meta i världsklass), men något som i alla fall siktar högre än, säg, Snakes on a plane.
Och om man inte kommer på något smart att göra med det, låt bli att göra det. Jag kan inte ens fatta att jag behöver skriva detta, men meta är inget självändamål.
Det hade till exempel varit hemskt distraherande om Clementine hade legat och läst en The Walking Dead-bok i spelet med samma namn, inte sant?
Spelmediet lider av en kombination av två sjukdomar - brist på smarta idéer och oförmågan att döda älsklingar.
Nu sänker inte metafiaskot Last Light, men tar mig ur spelet vid ett antal tillfällen, helt i onödan. Smartare hade varit att låta personerna läsa böcker som kan ha inspirerat Glukhovsky, eller som på något vis delar de teman som finns i spelet. Men å andra sidan så hade vad som helst varit smartare än att stoppa in Metro-böckerna i var och varannan vrå.
Jimmie Åkessons favoritspel?
De senaste veckorna har jag, när jag haft lite tid över, spelat betaversionen av det intressanta lilla indiespelet Papers, Please. Det är en öststatsimulator där du spelar en lågavlönad byråkrat som avgör vilka personer som bör släppas in i ditt påhittade land.
För varje dag som går tillkommer nya regler för vilka personer som får släppas in och vilka som ska avvisas. Du ges också fler och fler verktyg som hjälper dig att avgöra vem som ska få komma in.
Släpper du in fel person får du en varning från överheten. Upprepar du dina misstag för många gånger får du avdrag på lönen och din familj riskerar att svälta.
Ibland sker ett terrorattentat, ibland försöker någon att lura sig in i landet med ett uppenbart hemmagjort pass, och ibland tar du fel beslut.
Folks liv ligger i dina grådaskiga byråkrathänder, och efter ett tag kommer jag på mig själv att vilja avvisa folk jag är hyser vaga misstankar mot, bara för att vara på den säkra sidan.
Det blir jag mot dem.
Och just där och då inser jag att någon borde skicka en länk med Papers, Please till Jimmie Åkesson. Men han skulle nog missförstå hela grejen, gissar jag.
Papers, Please är just nu på Steam greenlight, så den som är intresserad kan rösta på det där, eller kolla in den officiella hemsidan för en betaversion.
För varje dag som går tillkommer nya regler för vilka personer som får släppas in och vilka som ska avvisas. Du ges också fler och fler verktyg som hjälper dig att avgöra vem som ska få komma in.
Släpper du in fel person får du en varning från överheten. Upprepar du dina misstag för många gånger får du avdrag på lönen och din familj riskerar att svälta.
Ibland sker ett terrorattentat, ibland försöker någon att lura sig in i landet med ett uppenbart hemmagjort pass, och ibland tar du fel beslut.
Folks liv ligger i dina grådaskiga byråkrathänder, och efter ett tag kommer jag på mig själv att vilja avvisa folk jag är hyser vaga misstankar mot, bara för att vara på den säkra sidan.
Det blir jag mot dem.
Och just där och då inser jag att någon borde skicka en länk med Papers, Please till Jimmie Åkesson. Men han skulle nog missförstå hela grejen, gissar jag.
Papers, Please är just nu på Steam greenlight, så den som är intresserad kan rösta på det där, eller kolla in den officiella hemsidan för en betaversion.
Allt du behöver veta om XboxOne
Fler polygoner möjliggör ärr på hundöron. Detta i sin tur skapar KONST.
Jag längtar redan nu efter nästnästa generation, då jag hoppas att vi når perfektion - en apa på enhjuling som, om processorkraften räcker, röker cigarr.
Man kan ju alltid drömma.
Jag längtar redan nu efter nästnästa generation, då jag hoppas att vi når perfektion - en apa på enhjuling som, om processorkraften räcker, röker cigarr.
Man kan ju alltid drömma.
Spelpoesi
THE ROAD NOT TAKEN
Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;
Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,
And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I–
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
- Robert Frost
Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;
Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,
And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I–
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
- Robert Frost
Bumerangdöden
Det finns många förnedrande sätt att dö på i spelvärlden. Inte riktigt lika många som i verkliga livet (där en av de allra vanligaste dödsplatserna är våra toaletter), men ändå imponerande många.
Påkörd när man korsar gatan i GTA-spelen, ihjälslagen av väggar i Little Big Adventure (man dör om man springer in i väggar i det spelet) och framför allt slaktad av "yo mama"-skämtande P12:or online. Det är svårt att leva, även virtuellt.
I dagarna har jag spelat det fenomenala överlevnadsspelet Don't Starve till PC. Det rekommenderas varmt. Det är en roguelike, och det är oförlåtande, men det har samtidigt en logisk design som gör att det inte är jobbigt att urforska utan både roligt och belönande. Det går dessutom att överleva länge i spelet om man bara är lite företagsam. Det handlar mindre om tur än i många andra liknande spel.
Om du inte plockar upp bumerangen, förstås.
Det gjorde jag, och eftersom jag aldrig förstod hur man använder den så slutade det i döden. Jag blev först väldigt glad. Äntligen kan jag döda de här jobbiga kalkonerna som ränner runt och låter. Med närstridsvapen hinner jag aldrig ikapp dem, men nu hade jag haft tur och hittat en bumerang.
Den låg bredvid ett skelett, vilket borde ha varit en rejäl varningssignal. Men jag tänkte inte så noga på det, utan plockade glatt upp bumerangen och började kasta mot närmsta kalkon (som bara råkade spatsera förbi i just det ögonblicket).
Det slutade i döden. Varje gång man kastar den kommer den nämligen tillbaka, och jag hann aldrig fatta hur man tar emot den utan att ta skada. Eftersom jag redan hade fått stryk av arga bin dagen innan så hade jag hemskt lite hälsa kvar, och dog således.
Där slutade mitt äventyr, på sjunde dagen. Dödad av min egen inkompetens.
Och det var underbart.
Påkörd när man korsar gatan i GTA-spelen, ihjälslagen av väggar i Little Big Adventure (man dör om man springer in i väggar i det spelet) och framför allt slaktad av "yo mama"-skämtande P12:or online. Det är svårt att leva, även virtuellt.
I dagarna har jag spelat det fenomenala överlevnadsspelet Don't Starve till PC. Det rekommenderas varmt. Det är en roguelike, och det är oförlåtande, men det har samtidigt en logisk design som gör att det inte är jobbigt att urforska utan både roligt och belönande. Det går dessutom att överleva länge i spelet om man bara är lite företagsam. Det handlar mindre om tur än i många andra liknande spel.
Om du inte plockar upp bumerangen, förstås.
Det gjorde jag, och eftersom jag aldrig förstod hur man använder den så slutade det i döden. Jag blev först väldigt glad. Äntligen kan jag döda de här jobbiga kalkonerna som ränner runt och låter. Med närstridsvapen hinner jag aldrig ikapp dem, men nu hade jag haft tur och hittat en bumerang.
Den låg bredvid ett skelett, vilket borde ha varit en rejäl varningssignal. Men jag tänkte inte så noga på det, utan plockade glatt upp bumerangen och började kasta mot närmsta kalkon (som bara råkade spatsera förbi i just det ögonblicket).
Det slutade i döden. Varje gång man kastar den kommer den nämligen tillbaka, och jag hann aldrig fatta hur man tar emot den utan att ta skada. Eftersom jag redan hade fått stryk av arga bin dagen innan så hade jag hemskt lite hälsa kvar, och dog således.
Där slutade mitt äventyr, på sjunde dagen. Dödad av min egen inkompetens.
Och det var underbart.
Tidigare inlägg
Världens fulaste spel #2
Det första Jagged Alliance vara aldrig snyggt. Skevt perspektiv, fula...
Världens fulaste spel #1
Det finns många spel som är värda att kallas världens fulaste. Jag är...
Ken Loach gör spel
Okej, jag ljuger lite. Tekniskt sett. Cart Life är lika mycket en...
Jag ska sno din skit
Jag stiger upp före klockan fem varenda vardag. Pendlar, arbetar, får...
Mardröms-Mario
Såg just en liten film från Lazy Game Reviews, där han snackar om en...
Krig, kärlek och barngiftermål
Jag har spenderat de senaste dagarna med att spela en hel del Fire...
Beroendeframkallande bra - eller dåligt?
Vi spelkritiker har länge svängt oss med ordet...
Steam visar oss framtiden
Släpp DLC lös, det är vår!
Fire Emblem: The Awakening (ett första intryck)
Karaktärerna kan få barn med varandra. Jag kommer med andra ord att...
Sov gott, Lucasarts.
Du har legat i koma länge redan. Jag antar att det var dags att dra...
Tomb Raider - övernaturligt gripande
Jag trodde att jag greps av den emotionella kraften i The Walking...
Bioshock Infinite - ett första intryck
[url=http://direcritic.files.wordpress.com/2011/06/ws_bioshock_infinit...
När guldet blev till sand
I min recension av...
Våga vägra DRM
Idag publicerades en krönika i NWT där jag skriver lite om urholking...
DLC Quest - underhållande spelsatir
DLC Quest är inte ett helt nytt spel, men det släpptes just på Steam...
Vill du ha sex med Tommy "Black" Nilsson?
Jo. Det är sant. Tommy Nilsson, som skrev en sexlåt till Malin...
Den sönderfallande staden (om Sim City)
Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta. Maxis och EA...
Kastrering - för endast det bästa är gott nog
[url=http://i.imgur.com/9tzS2cH.jpg][img]http://i.imgur.com/9tzS2cH.jp...
Lås oss spela Sim City tillsammans #2
Så jag spelade Sim City i cirka fem timmar. Började forma en riktigt...
Låt oss spela Sim City tillsammans
[url=http://i.imgur.com/nhBrfIG.png?1][img]http://i.imgur.com/nhBrfIG....
