Joakim Kilman
Karlstad
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Spelpoesi
THE ROAD NOT TAKEN
Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;
Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,
And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I–
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
- Robert Frost
Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;
Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,
And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I–
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
- Robert Frost
Bumerangdöden
Det finns många förnedrande sätt att dö på i spelvärlden. Inte riktigt lika många som i verkliga livet (där en av de allra vanligaste dödsplatserna är våra toaletter), men ändå imponerande många.
Påkörd när man korsar gatan i GTA-spelen, ihjälslagen av väggar i Little Big Adventure (man dör om man springer in i väggar i det spelet) och framför allt slaktad av "yo mama"-skämtande P12:or online. Det är svårt att leva, även virtuellt.
I dagarna har jag spelat det fenomenala överlevnadsspelet Don't Starve till PC. Det rekommenderas varmt. Det är en roguelike, och det är oförlåtande, men det har samtidigt en logisk design som gör att det inte är jobbigt att urforska utan både roligt och belönande. Det går dessutom att överleva länge i spelet om man bara är lite företagsam. Det handlar mindre om tur än i många andra liknande spel.
Om du inte plockar upp bumerangen, förstås.
Det gjorde jag, och eftersom jag aldrig förstod hur man använder den så slutade det i döden. Jag blev först väldigt glad. Äntligen kan jag döda de här jobbiga kalkonerna som ränner runt och låter. Med närstridsvapen hinner jag aldrig ikapp dem, men nu hade jag haft tur och hittat en bumerang.
Den låg bredvid ett skelett, vilket borde ha varit en rejäl varningssignal. Men jag tänkte inte så noga på det, utan plockade glatt upp bumerangen och började kasta mot närmsta kalkon (som bara råkade spatsera förbi i just det ögonblicket).
Det slutade i döden. Varje gång man kastar den kommer den nämligen tillbaka, och jag hann aldrig fatta hur man tar emot den utan att ta skada. Eftersom jag redan hade fått stryk av arga bin dagen innan så hade jag hemskt lite hälsa kvar, och dog således.
Där slutade mitt äventyr, på sjunde dagen. Dödad av min egen inkompetens.
Och det var underbart.
Påkörd när man korsar gatan i GTA-spelen, ihjälslagen av väggar i Little Big Adventure (man dör om man springer in i väggar i det spelet) och framför allt slaktad av "yo mama"-skämtande P12:or online. Det är svårt att leva, även virtuellt.
I dagarna har jag spelat det fenomenala överlevnadsspelet Don't Starve till PC. Det rekommenderas varmt. Det är en roguelike, och det är oförlåtande, men det har samtidigt en logisk design som gör att det inte är jobbigt att urforska utan både roligt och belönande. Det går dessutom att överleva länge i spelet om man bara är lite företagsam. Det handlar mindre om tur än i många andra liknande spel.
Om du inte plockar upp bumerangen, förstås.
Det gjorde jag, och eftersom jag aldrig förstod hur man använder den så slutade det i döden. Jag blev först väldigt glad. Äntligen kan jag döda de här jobbiga kalkonerna som ränner runt och låter. Med närstridsvapen hinner jag aldrig ikapp dem, men nu hade jag haft tur och hittat en bumerang.
Den låg bredvid ett skelett, vilket borde ha varit en rejäl varningssignal. Men jag tänkte inte så noga på det, utan plockade glatt upp bumerangen och började kasta mot närmsta kalkon (som bara råkade spatsera förbi i just det ögonblicket).
Det slutade i döden. Varje gång man kastar den kommer den nämligen tillbaka, och jag hann aldrig fatta hur man tar emot den utan att ta skada. Eftersom jag redan hade fått stryk av arga bin dagen innan så hade jag hemskt lite hälsa kvar, och dog således.
Där slutade mitt äventyr, på sjunde dagen. Dödad av min egen inkompetens.
Och det var underbart.
Världens fulaste spel #2
Det första Jagged Alliance vara aldrig snyggt. Skevt perspektiv, fula färger och allmänt tråkiga karaktärsmodeller. Det vägdes dock upp av personporträtten, som gav karaktärerna liv. Plus då att spelet var fantastiskt i största allmänhet, så man glömde bort att spelet var fult, och lät som skit.
Det allra fulaste i hela Jagged Alliance-serien finner vi dock i den märkliga spinoffen Deadly Games, som mer var ett verktyg för att skapa egna uppdrag och kampanjer än en regelrätt uppföljare.
Spelet i sig är grafiskt identiskt med det första spelet, förutom en sak. Introt,. Deadly Games har spelhistoriens fulaste introduktion, vilket också fungerade som en trailer för spelet.
Vem fan kom på idén att försöka sälja in spelet till den stora massan med hjälp av världens äckelfulaste CGI-film? Den personen borde fått sparken.
Se och döm själva:
Lägg gärna märke till den katastrofala musiken också. I sanning pricken över i.
Det allra fulaste i hela Jagged Alliance-serien finner vi dock i den märkliga spinoffen Deadly Games, som mer var ett verktyg för att skapa egna uppdrag och kampanjer än en regelrätt uppföljare.
Spelet i sig är grafiskt identiskt med det första spelet, förutom en sak. Introt,. Deadly Games har spelhistoriens fulaste introduktion, vilket också fungerade som en trailer för spelet.
Vem fan kom på idén att försöka sälja in spelet till den stora massan med hjälp av världens äckelfulaste CGI-film? Den personen borde fått sparken.
Se och döm själva:
Lägg gärna märke till den katastrofala musiken också. I sanning pricken över i.
Världens fulaste spel #1
Det finns många spel som är värda att kallas världens fulaste. Jag är högst medveten om att det förtar en hel del av effekten när allting hela tiden är sämst, värst, fulast och uslast, men det kan inte hjälpas. Den här världen är full av styggelser. Inte minst digitala sådana.
Därför är det dags att lista ett antal spel som måste anses orena. Styggelser. Hån mot Guds skapelse.
Först ut är ett spel som, när det släpptes 1994, ansågs vara makalöst imponerande rent tekniskt. Det försökte rida på cyberpunk-vågen (virtual reality och William Gibson var superhett), och blanda in en lagom dos övernaturliga inslag eftersom Arkiv X var om möjligt ännu hetare.
Spelmekaniskt var Hell ett ganska simpelt men omständligt, och frustrerande långsamt, äventyrsspel. Men recensenterna brydde sig inte om det - vad alla talade om var grafiken. Hell är nämligen totalt smockfullt av förrenderade filmsekvenser med fullt tal. Otroligt fula och stela filmsekvenser med närmast obegripligt usla röstskådespelare.
Men på den tiden var det väldigt häftigt. Titta, mitt datorspel pratar och rör sig som en film... eh, försöker i alla fall.
Idag är spelet en väldigt fascinerande historisk artefakt som jag skulle kunna skriva spaltmetrar om. Kanske gör jag det en dag. Hyfsat snart, till och med. CD Projekts Cyberpunk-spel är ju på gång, trots allt. Det är min avsikt att upplysa er om allsköns bortglömd cyberkultur innan det spelet släpps.
Tills dess får ni hålla till godo med att njuta av det fantabulösa introt. OBS: LÄGG SÄRSKILT MÄRKE TILL BRÖSTVÅRTORNA!
Därför är det dags att lista ett antal spel som måste anses orena. Styggelser. Hån mot Guds skapelse.
Först ut är ett spel som, när det släpptes 1994, ansågs vara makalöst imponerande rent tekniskt. Det försökte rida på cyberpunk-vågen (virtual reality och William Gibson var superhett), och blanda in en lagom dos övernaturliga inslag eftersom Arkiv X var om möjligt ännu hetare.
Spelmekaniskt var Hell ett ganska simpelt men omständligt, och frustrerande långsamt, äventyrsspel. Men recensenterna brydde sig inte om det - vad alla talade om var grafiken. Hell är nämligen totalt smockfullt av förrenderade filmsekvenser med fullt tal. Otroligt fula och stela filmsekvenser med närmast obegripligt usla röstskådespelare.
Men på den tiden var det väldigt häftigt. Titta, mitt datorspel pratar och rör sig som en film... eh, försöker i alla fall.
Idag är spelet en väldigt fascinerande historisk artefakt som jag skulle kunna skriva spaltmetrar om. Kanske gör jag det en dag. Hyfsat snart, till och med. CD Projekts Cyberpunk-spel är ju på gång, trots allt. Det är min avsikt att upplysa er om allsköns bortglömd cyberkultur innan det spelet släpps.
Tills dess får ni hålla till godo med att njuta av det fantabulösa introt. OBS: LÄGG SÄRSKILT MÄRKE TILL BRÖSTVÅRTORNA!
Ken Loach gör spel
Okej, jag ljuger lite. Tekniskt sett. Cart Life är lika mycket en Mike Leigh-film. En berättelse om den vindpinade vardagens gråsvärtade ångest, och om hur de små gnistorna av hopp är både en källa till liv, och mer smärta.
I Cart Life tvingas man dessutom själv att göra de där svåra valen. Cart Life berättar om en vardag i kommersens ekorrhjul, och den gör det på ett lika briljant som gripande vis.
Nu när spelet äntligen får den uppmärksamhet det förtjänar, och finns lättillgängligt för en bred publik, så passade jag på att recensera spelet i NWT. Man kan läsa den texten här. Gör det, och spela sedan spelet.
I Cart Life tvingas man dessutom själv att göra de där svåra valen. Cart Life berättar om en vardag i kommersens ekorrhjul, och den gör det på ett lika briljant som gripande vis.
Nu när spelet äntligen får den uppmärksamhet det förtjänar, och finns lättillgängligt för en bred publik, så passade jag på att recensera spelet i NWT. Man kan läsa den texten här. Gör det, och spela sedan spelet.
Tidigare inlägg
Jag ska sno din skit
Jag stiger upp före klockan fem varenda vardag. Pendlar, arbetar, får...
Mardröms-Mario
Såg just en liten film från Lazy Game Reviews, där han snackar om en...
Krig, kärlek och barngiftermål
Jag har spenderat de senaste dagarna med att spela en hel del Fire...
Beroendeframkallande bra - eller dåligt?
Vi spelkritiker har länge svängt oss med ordet...
Steam visar oss framtiden
Släpp DLC lös, det är vår!
Fire Emblem: The Awakening (ett första intryck)
Karaktärerna kan få barn med varandra. Jag kommer med andra ord att...
Sov gott, Lucasarts.
Du har legat i koma länge redan. Jag antar att det var dags att dra...
Tomb Raider - övernaturligt gripande
Jag trodde att jag greps av den emotionella kraften i The Walking...
Bioshock Infinite - ett första intryck
[url=http://direcritic.files.wordpress.com/2011/06/ws_bioshock_infinit...
När guldet blev till sand
I min recension av...
Våga vägra DRM
Idag publicerades en krönika i NWT där jag skriver lite om urholking...
DLC Quest - underhållande spelsatir
DLC Quest är inte ett helt nytt spel, men det släpptes just på Steam...
Vill du ha sex med Tommy "Black" Nilsson?
Jo. Det är sant. Tommy Nilsson, som skrev en sexlåt till Malin...
Den sönderfallande staden (om Sim City)
Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta. Maxis och EA...
Kastrering - för endast det bästa är gott nog
[url=http://i.imgur.com/9tzS2cH.jpg][img]http://i.imgur.com/9tzS2cH.jp...
Lås oss spela Sim City tillsammans #2
Så jag spelade Sim City i cirka fem timmar. Började forma en riktigt...
Låt oss spela Sim City tillsammans
[url=http://i.imgur.com/nhBrfIG.png?1][img]http://i.imgur.com/nhBrfIG....
Veckans brevfilm - Metal Gear Solid
Hej kära Loading. Jag är en snubbe på en aning för många jordsnurr...
Hur dumma är vi på en skala?
Svenska Gamereactor utnämnde nyligen Clash of Clans till det kanske...
En evig vinter
Februari närmar sig sitt slut, och vintern håller oss fortfarande...
