Jag har inte alltid tagit hand om mina vänner på allra bästa vis. Men jag har oftast försökt, i alla fall. Det här är dock berättelsen om hur jag fick en av dem att kräkas.
Det sista spelet jag köpte till min C64 var The Last Ninja 3. Jag hade roligt med det, även om det precis som föregångarna var lite för svårt och omständligt för min smak. Det var ändå ett värdigt avslut, innan min gamle vän skulle säljas.
Personen som skulle köpa min C64 var en medelålders man vars fru nyligen lämnat honom. Han behövde något att sysselsätta sig med för att fäkta bort ensamheten. Det var så han sade.
Jag hade gjort i ordning allting. Mina piratade spel hade jag sorterat och listat så att han lätt skulle hitta dem på rätt band. Men när jag gick igenom detta med den nye ägaren såg han mest trött och förvirrad ut.
Han hade inte alls tänkt spela på datorn. Det var tydligt. Och det gjorde mig förvirrad. Vad fan skulle han då han en C64 till?
Jag minns att jag tyckte oerhört synd om mannen. Att ta emot hans pengar, för en dator han inte verkade begripa sig på för fem öre, kändes väldigt fel. Men nu var det bestämt.
Last Ninja 3 fick han dock inte. Det sålde jag till min bästa vän Thomas. Jag hade tänkt ge honom spelet, men pappa tyckte att det var en dålig affär. Därför tvingade han mig att sälja det för ett överpris (minns inte summan, men onödigt mycket var det).
Thomas, snäll som han är, köpte det. Jag tror att han spelade det en enda gång. Dessutom slutade den spelomgången med att han kräktes.
Jag fick enormt dåligt samvete för det.
Å andra sidan kanske jag var med och hjälpte till att forma den Thomas av idag? En ekonomiskt medveten man som inte slösar pengar i onödan.
Man får se till att vinkla saker åt rätt håll.
********************************************************************Fler inlägg i den här bloggserien hittar man här.Taggar: Joakim Kilman, Last Ninja 3, C64
Tobias Söderlund • 26 maj 2012 0q
Ute på marknaden igen, på Virtual Console, möts det av irriterande spelare som efter månader av tjat ser till att Nintendo plockar ned spelet från tjänsten.
Det gick helt enkelt inte att klara. En buggsom hamnat där av anledningar jag inte vill spekulera kring.
Själv fattade jag aldrig någonting av spelet. Varken till C64 eller till Amiga. Det hade ett smyggt intro, men det var allt.
Efter introt väntade bara ett irrande i staden.
Ett typiskt 'jag vill gilla det, intalar mig själv att det är bra om jag förstår det'-spel. Men jag fattade det aldrig.