Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Symphony of the Night hyllas ofta och av många som ett av världens bästa spel. Jag ber att få protestera. Det är ett ganska bra spel. Men det har också en hel del störiga problem.

Det största problemet är dock inte spelet i sig, utan att Symphony of the Night blivit modell som alla Castlevania-spel måste modelleras efter. Det börjar bli väldigt tröttsamt.

Jag har försökt att lära mig att uppskatta metroidvania-stuket, men det har gått trögt. Genren irriterar mig för mycket för att jag ska orka med det i längden.

Det största problemet för mig är bandesignen, som oftast är bedövande trist. Det är bara korridorer fram och tillbaka och upp och ner, utan nämnvärda utmaningar annat än svårare och svårare fiender. I de klassiska Castlevania-äventyren fanns kluriga hopp, fällor och andra partier som var väldesignade och bjöd på utmaning.

Liknande partier brukar finnas i metroidvania-spel också, men inte alls lika utvecklade eller bra. Detta beror delvis på att alla banor är gjorde för att man ska kunna gå både fram- och baklänges genom den, eftersom spelen bygger på backtracking.

Backtracking, ja. Ett annat problem. Det räcker väl med att man tvingas vada igenom gigantiska områden som ser mer eller mindre likadana ut och är mer eller mindre likadana rent designmässigt? Varför måste jag bokstavligt talat behöva traggla fram och tillbaka över samma områden?

Ett annat problem för mig är utbudet av vapen och föremål. Jag ser inte poängen med att ha så många vapen och prylar när så få är användbara. I teorin är det roligt med stora utbud, men jag hade hellre sett färe prylar med större inverkan på spelandet.

Metroidvania-spelen är inte skräp, trots titeln. Dock har de tagit över Castlevania-genren fullständigt, vilket är trist. De klassiska plattformsspelen bjöd på mycket underhållning, och en typ av spelande som jag saknar.

Inge bullshit, bara rak och ärlig plattformsaction. Grymma utmaningar utan dödtid.

Framför allt - utan ful animéestetik. Jag förstår verkligen inte varför de bärbara metroidvania-spelen envisas med dessa fula animé-sekvenser. Det fungerar illa med Castlevania-stuket.

Något som rimmar än mer illa med Castlevania-stuket är det otroligt dumma och larvigt invecklade intrigerna i DS-spelen. Dawn of Sorrow har den dummaste upptakt jag sett i ett bärbart spel, tror jag. Dawn of Sorrow är överhuvudtaget ett riktigt dumt spel, som dessutom har grava problem med bandesign och tempo. Jag tröttnade väldigt snabbt på det.

Det finns så många saker som stör och irriterar med DS-Castlevania. Till exempel detta att man slumpmässigt förvärvar egenskaper av fiender när man dödar dem, vilket gör att man - om man nu vill ha alla egenskaper - inte bara tvingas grinda, utan se till att ha en hel del tur. Det är helt poänglöst.

För att inte bli för gnällig så måste jag däremot påpeka att jag har börjat spela Portrait of Ruin, och jag gillar det ganska mycket än så länge. Trots en del supertöntiga dialoger är spelet för det mesta rappt och direkt, utan allt för mycket seg backtracking (än så länge).

Dock saknar jag, som i alla bärbara metroidvania-spel, den fuktiga mysrysatmosfären från de fyra första spelen. Och huvudkaraktärerna, emotönten Jonathan och hans bundförvant, den kliniskt opersonliga whatsherface (som slåss med något så larvigt som böcker) är under alla kritik.

Jag ser helt enkelt ingen poäng med att fortsätta harva med serien. Jag känner mig klar med den, så som den ser ut, och har sett ut, i så många år nu. Portrait of Ruin kan mycket väl bli det sista Castlevania-spel jag någonsin spelar.

Säger jag nu.

Men när Konami släpper Castlevania - Lords of Shadow: Mirrors of Fate (idiotisk titel) så kommer jag säkert att sitta där och spela det.

Hoppet är det sista som överger en, sägs det ju.Taggar: Castlevania, Lords of Shadow, mirrors of fate, Portrait of ruin, dawn of sorrow, 3ds, DS