Joakim Kilman
Karlstad
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
De där flyktiga stunderna
Jag hör inte till dem som hela tiden går och funderar över vad meningen med livet är. Det har jag vetat länge.
Jag var nyss på en semestertripp neröver västkusten. Fiskade krabbor med klädnypa och snöre, precis lika roligt nu som när jag var sju. Vadade och badade i iskallt, men uppfriskande, hav.
Fikade i det fria. Lite väl mycket kaffe. Mycket på grund av hur gott det luktar när det blandar sig med de salta brisarna.
Man behöver inte fråga sig vad meningen med livet är. Det räcker med att sitta på en klippa, känna saltet stelna mot huden och dricka en kopp kaffe med sin själsfrände, så förstår man.
Dessutom slog det mig hur obarmhärtigt skönt det var att inte ha tillgång till internet. Att vägra den konstanta uppkopplingen. För när man är hemma kan man inte låta bli. Man sugs till det ständiga flödet. Det är mycket svårare att bara slappna av och läsa en bok, skriva på sin roman, eller för den delen ligga i det svala gräset och bara lyssna på livet som knarrar och blåser omkring en. Det är till och med svårare att spela när man är hemma, för det är alltid så mycket som vill ha uppmärksamhet.
Jag spelade igenom hela Clash of Heroes på min 3DS. Liggandes på stranden, i sängen på kvällen, på filten efter picknicken. I bilen, till tonerna av Al Ushers fenomenala sommarbalearica Here today. Jag läste i Lars Jakobsons senaste roman, Vännerna. Utan att känna att jag behöver kolla in inboxen.
De där flyktiga stunderna, när man bara är. Det är jobbigt att man spenderar så stor del av livet med att sakna dessa. Att så stor del ägnas åt att förgäves fäktas mot förgängligheten.
Men just nu lever jag fortfarande på ångorna.
Jag var nyss på en semestertripp neröver västkusten. Fiskade krabbor med klädnypa och snöre, precis lika roligt nu som när jag var sju. Vadade och badade i iskallt, men uppfriskande, hav.
Fikade i det fria. Lite väl mycket kaffe. Mycket på grund av hur gott det luktar när det blandar sig med de salta brisarna.
Man behöver inte fråga sig vad meningen med livet är. Det räcker med att sitta på en klippa, känna saltet stelna mot huden och dricka en kopp kaffe med sin själsfrände, så förstår man.
Dessutom slog det mig hur obarmhärtigt skönt det var att inte ha tillgång till internet. Att vägra den konstanta uppkopplingen. För när man är hemma kan man inte låta bli. Man sugs till det ständiga flödet. Det är mycket svårare att bara slappna av och läsa en bok, skriva på sin roman, eller för den delen ligga i det svala gräset och bara lyssna på livet som knarrar och blåser omkring en. Det är till och med svårare att spela när man är hemma, för det är alltid så mycket som vill ha uppmärksamhet.
Jag spelade igenom hela Clash of Heroes på min 3DS. Liggandes på stranden, i sängen på kvällen, på filten efter picknicken. I bilen, till tonerna av Al Ushers fenomenala sommarbalearica Here today. Jag läste i Lars Jakobsons senaste roman, Vännerna. Utan att känna att jag behöver kolla in inboxen.
De där flyktiga stunderna, när man bara är. Det är jobbigt att man spenderar så stor del av livet med att sakna dessa. Att så stor del ägnas åt att förgäves fäktas mot förgängligheten.
Men just nu lever jag fortfarande på ångorna.
Kommentarer
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Skarlman • 16 jul 2012 0q