Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Ibland blir man helt enkelt less. Svårt att komma undan det. Man kan inte stå ut med all idioti och allt elände år ut och år in utan att långsamt nötas ner, och tvingas bygga upp sig igen. Om och om igen. Det är svårt att leva utan att gå sönder fullständigt.Så är det bara.

Ibland är det livet självt som bråkar. Oftast är det så, till och med. Folk blir sjuka. Får ont. Blir ledsna. Dör.

Men ibland är det något så trivialt som spelmediet som får mig lack och less. Eller kanske snarare den totala bristen på intresse för intressant spelkritik och breda diskussioner om det spelmedium jag växt upp med, och som slingrat sina tentakler kring snart sagt hela mitt liv. Ibland känns det som om man sitter i ett mörkt rum och håller en monolog som inte ens jag lyssnar på. Hur givande är det?

Jag behövde få min groove tillbaka. Min tilltro. Min lust.Som Angela Bassett i den där lilla filmen ingen sett i Sverige men som alltid refereras i amerikansk populärkultur.

Jag fann den på ett oväntat ställe.Ett litet DS-spel kallat Oktoberfest: The official game. Man ska dela ut öl, dricka öl och göra andra ölrelaterade saker.

Spelet består av diverse minispel. Alla är usla bortom allt vett och all sans. Det som gör min dag är att spelet ens existerar, och att El-giganten av alla ställen hade det i sin reakorg för en tia.

Så varför gör det mig på gott humör? Ett fånigt skitspel om öl? Inget nytt under solen. Tapper släpptes trots allt redan i början av 80-talet.

Jag började tänka på de som suttit och gjort spelet. De vars dagsjobb är att sitta och uggla framför sina datorer, förmodligen i någon nerdången kåk i Ruhr-området, och slösa sina liva på att tillverka sådana här skämt till spel. Spel som handlar om öl, och som sedan mer eller mindre ges bort till arroganta bloggare som skriver elaka texter om det.

Det känns skönt att vissa har det ännu värre än jag, helt enkelt. Och allt tack vare den underbara spelindustrins osvikliga förmåga att alltid producera ofattbart mycket skit.

Ibland tar skadeglädjen märkliga krumsprång, helt enkelt.






Jag köpte dessutom ett spel till ur den där reakorgen på Elgiganten. Men det sparar vi till nästa vecka.Taggar: Joakim Kilman, Kenneth & the Knutters