Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Väl rutet.

Instämmer med föregående talare. Nu har ju jag i min egen blogg (lite misslyckat i och för sig) försökt att halvt konstatera hur ren underhållning och sagolika äventyr kan vara viktiga i sig - för att undfly en krass vardag med skoldemoner och pappskallepappor men det kommer en tid när rent dagdrömmande inte duger så mycket till längre, då en måste lära sig att förstå och hantera vardagen, världen och vivre sa vie, när eskapismen blivit närmast verkningslöst.

Jag tror tyvärr att det får fortsätta bli indiespelen som får fortsätta att åtminstone försöka ta upp de viktiga frågorna. Nya Tomb Raider blir trots den där P-R-O-V-O-C-E-R-A-N-D-E scenen inte någon ny "Mouchette – den våldtagna" eller "Män kan inte våldtas", krigsspelen kommer fortsätta med sin politiska ensidighet och riktigt brännande frågor kommer aldrig tas upp i AAA-spel (nej, Watchdog, det var längesen den personliga övervakningen var en sådan fråga, åtminstone i fiktiva verk som föregått dig). Detta i alla fall så länge utgivarna har har $-ögon, eller det är Nintendo, Sony och Microsoft som har slutordet i vad som släppas skall till deras respektive konsoler. Ett enhetligt format nu för tusan! Tänkt om Toshiba vägrat släppa vissa filmer till SINA VHS-spelare va?

Nu finns å andra sidan PC. Men där finns också utgivare som spökar och indiescenen slår fortfarande inte tillräckligt hårt. Mot hjärtat och hjärnan menar jag. Inte för mig. Måste nästan alltid ta genvägen förbi Blog'em up för att förstå storheten med liren. Då älskar jag ändå deras texter mer än spelen det skrivs om. Likadant är det med storspelen de recenserar, som jag annars hade sett som taffligt låga. In på Blog'em up och sen: oookaj. Men det kommer. MENININGENS innebörd för indiespelen. Även för mig. Det tror jag. Jag måste tro.

Men heck, annars så har ju till och med meningen som är ren och skär underhållning i mångt och mycket mattats ut. Tänker på zyngafieringen av Svampriket i New Super Mario Bros till exempel, där all spelglädje kramats ut och ersatts med plats,

Allt är tamejtusan åt helvete.

Revolution eller apokalyps att vänta.

Tack för fint inlägg, Kilman! (fråga mig inte varför jag har skrivit "Kihlman" tills nu)

Tusan

He got politics in my escapism, he got escapism in my politics. Det är ju inte så jävla konstigt att folk vill hålla något rent. För många är TV-spel trots all något man tar till när världen är för jobbig att hantera. Så klart blir det mothugg när du kommer och förstör, drar in verkligheten i alla de sakerna där många hävdar att verkligheten inte har någon plats. För människor med jobbiga liv, i tuffa tider har snart ingenstans att ta vägen, då åker man på patrull.

Själv älskar jag att vara verklighetsförankrad, men jag kan se det vackra i att låta något medium få stå utanför.

Men det kan inte stå utanför. Det är omöjligt.

Betyder inte att folk inte kommer att försöka, för någon som hävdar sig vela dra in spel i verkligheten verkar du ha svårt för att acceptera att det verkligaste av allt är förnekan, nihilism och motstånd. Så är det dock med allt, spel är långt ifrån unikt. Om du försöker föra en vettig konversation om vad som helst så kommer det komma folk som sitter och trycker så hårt på sina vanföreställningar att man undrar hur de lyckas knyta sina skor på morgonen.

Man kan tyvärr inte bara plocka ur de bra delarna ur verkligheten man måste ha med de dåliga också. Jag skrev en recension för några dagar sedan där jag total sågad en serie som snittade runt 8.5. 32 sekunder efter jag postade så hade 5 personer, som omöjligtvis kan ha läst något annat än betyget satt min recension som skit. Och 2 minuter senare fick jag ett hotbrev i min PM låda. Sådant suger, men det gör mig inte sur på någotvis, det räcker att det är 4-5 personer som fattar grejen så är det värt det. Man ska aldrig hänga upp sig på den högljuda minoriteten.

Jag tror inte det handlar så mycket om det, utan mer om gammal hederlig lättja och konservatitva uppfattningar om vad spel är och hur man bör skriva om dem.


Det suger hårt, och det borde göra dig sur. Att verkligheten är på ett vis betyder inte att den måste vara det. Folk som beter sig blåst kan inte ursäktas med att det är normalt att göra så.

Upplopp och lynchningar är också en rätt normal mänsklig företeelse, men det är inget jag är beredd att acceptera hur som helst.


Håller med dig där. Svårt att veta vad som är minoritet och majoritet ibland, dock.

Åh, fint skrivet (Men fult att ljuga så där!).

Spel är leksaker som ska underhålla, punkt!
De får icke bringa allvar eller verklighetsförankring in i pojkrummen, där spelen helst ska spelas men numer går även vardagsrummen bra (i värsta fall), och poesi och dylik trams är ingenting mediumet bör befatta sig med eftersom det är fjantigt pretto. Pyttsan!

Haha. Jag vet inte riktigt om jag ska ta det som en komplimang.

Tanken med Blog em up var - och är - att introducera bredare perspektiv å andra sidan. Hela bloggen är ett försök att utforska både vad det är som spelen försöker göra och vad för sorts reaktioner det väcker hos oss. Det innebär inte att det finns en enda objektiv sanning. De flesta texterna ska ses som uppmuntran till diskussion snarare än ett facit. Ett av förhoppningsvis väldigt många perspektiv som figurerar. Problemet är att de flesta av dem aldrig får något utrymme i etablerade tidningar. Spelpressen har alltid varit besatt av att mäta, kategorisera och rangordna. Jag tror det är en produkt av att folk hellre vill vara amatörjournalister än kritiker. De flesta börjar i fel ände och skriver om saker de tror att andra skulle vara intresserade av istället för att skriva om det som väcker intresse eller anstöt hos dem själva.


Jag tror att det existerar en väldigt fördomsfull attityd mot den sortens kultur i dagens samhälle rent generellt, dock. Inte bara när spelen försöker finna inspiration i den. Jag känner många som läser väldigt mycket böcker men nästan ingen av dem är intresserade av poesi. Det anses elitistiskt och pretentiöst tills det blir framlyft och hyllat i breda forum. Därefter är det istället ytligt och ointressant och blir avfärdat som "folkligt". Försök diskutera Tranströmer med den genomsnittlige Caféläsaren idag, liksom. Svaret är så förutsägbart. Folk som aldrig har upplevt Östersjöar ska plötsligt ha en portionsförpackad åsikt om en av tidernas största litterära svenska figurer.

Jag tänker ofta att det är samma sak i spelvärlden. Idag ska alla ha en åsikt om Fumito Ueda som passar in i ett visst mindset. Folk försöker berätta vilka de är genom att visa upp en omsorgsfullt konstruerad livsstil. Vi är oerhört bra på att bilda bestämda åsikter som sedan formar en bred social identitet men vi är samtidigt oerhört dåliga på att uppleva saker för vår egen skull. Det anses elitistiskt och fult att vilja ha ut mer av världen än vad som kan sammanfattas av Naughty Dog och Christopher Nolan.

Ni får mig att förstå storheten med spelen. Att jag sen inte uppfattar någonting själv av knivhuggen mot hjärtat, tårarna, eller de tankeväckande frågorna spelen väcker - både vid spelning och efter Blog 'em up-analys ser jag inte som ett hinder för att tycka ni utgör Sveriges bästa spelblogg. Jag står likt en evigt väntande sjömansfru med ångest i sitt bröst på klipporna och blickar ut mot havet för att kunna skönja båten som bär med sig min älskade vän Fienden 2.

Älskar dina, Johan och Alfreds texter. Dig har jag kallat speljournalistikens Nils Schwartz. Älskar dina korsreferenser, alltid lika intressanta. Tycker även att spel förtjänar riktigt kritik, inte enbart det vi ofta misstar för kritik, nämligen något som slutar med ett sifferbetyg.

Vad jag irriterar mig på är att spelen inte alltid förtjänar de djupa analyser ni, vi och andra vill ge dem. En del av dessa analysers motsvarighet inom filmjournalistiken hade varit, och nu ponerar vi, om någon tolkade alla små subtila detaljer som gjorde den senaste Wallander-filmen så makalös.

Jag tycker helt enkelt att ni ofta är ljusår före spelbranschen och indiespelsmakarna i stort. Men det är bara och vänta in slöfockarna. Snart dyker de nog också upp, från horisonten i någon båt.

Papo & Yo ser förresten fantastiskt ut. Det lär hugga i mig, personligen.

Jag hoppas du lade märke till ironin i stycket du citerade och argumenterade mot, men du skriver bra så intressant motreaktion oavsett! Sen tror jag du skulle gilla en liten text jag skrev igår, om spelvåld och att vilja ha mer: http://kulturbloggen.com/?p=58653

Ja, vilket betyder att de egentligen inte har något att säga om saken. Ingenting alls, bara tomma ord.