Word!!!
Kan tycka att alla toppspel är väll mer eller mindre "överskattade" jag har själv ett gäng :)
Allt man tycker om och håller kärt ska ju tydligen försvaras med blod och svett, och om någon attackerar ens favoriter, då ska dom dö eld-döden...
Joakim Kilman
Karlstad
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Bajsnödiga, bittra, zeldahatande hipsters
Sedan ett antal veckor tillbaka listar Loading-redaktionen världens bästa spel. Ett var för varje år. Och varje vecka uppstår samma diskussion. Om inte vissa spel är med på listan beror det på att vi är oseriösa, dryga hipsters, eller något annat larv.
Ingen annanstans är kanon så benhårt fastslagen som i spelvärlden. Söderlund gav sin syn på saken nyligen i sin blogg. Jag har lite att tillägga, dock.
Jag tänke inte ägna den här krönikan till att debattera huruvida Ocarina of Time (eller något annat spel heller, för den delen) är förtjänt av sin klassikerstatus. Det är inte det intressanta i den här debatten.
Jag vill åt pudelns kärna, närmligen varför det är så svårt att ifrågasätta, eller komma med en alternativ, kanon utan att folk avfärdar allt man har att säga som skitnödigt och oärligt.
Som musikkritiker räknar jag med att kunna skriva en kritisk krönika där jag argumenterar för att Beatles är överskattade och inte hör hemma i en reviderad kanon över bästa (märk väl, inte "viktigaste") popartisterna någonsin. Jag räknar med att kunna göra det utan att folk hävdar att jag är oseriös eller bara säger så för att gå emot strömmen. Och det kan jag.
Jag kan inte säga det utan att bli emotsagd, men det vill jag ju inte heller. Jag vill dock bli emotsagd med argument, så att det blir en diskussion.
Och det kan jag göra, som sagt. För i popvärlden vet vi sedan länge att musikhistorien ständigt förändras, omvärderas, flyttar gränser och skrivs om. En kanon kan aldrig huggas i sten, då blir den poänglös och verkningslös. Framför allt blir alla diskussioner om den totalt meningslösa.
Samma sak gäller i litteraturvärlden. Där utmanas ständigt våra idéer om vilka författarskap som är viktiga, vilka som har något att säga oss idag, och vilka som inte har det. Vilka som hör hemma i en eventuell kanon, och varför eller varför inte (kanon betyder för övrigt ungefär rättesnöre).
När den konservative litteraturkritikern Harold Bloom publicerade sin bok The Western Canon, var det oerhört provocerande för många, eftersom tanken på en litteraturkanon huggen i sten (av vita, medelålders män) för dem tycktes gå emot litteraturkritikens själva kärna - att föra levande samtal om den alltjämt relevanta litteraturen.
I spelvärlden hör Ocarina of Time hemma i kanon och "så är det bara". Säger man emot så är man oseriös. Jag tror att detta beror i första hand på att spelmediet mer och mer vill ta sig på allvar, och då behöver man legender och klassiker. Oantastliga sådana som inte ska kritiseras utan lyftas fram som exempel på den Goda Smaken™.
Om vi fortsätter med Ocarina of Time som exempel (det är ju knappast det enda exemplet, men vi håller oss till det för enkelhetens skull) så har det konsekvent lyfts fram som en oantastlig klassiker ända sedan det släpptes.
Bjarneby gav det 100 i alla kategorier, och har sedan dess gjort det till sin gärning att i så många sammanhang som möjligt hylla det som ett spel vars vikt inte kan överdrivas (tillsammans med bland annat Mario 64). Och Bjarneby är knappast ensam, om än i svensk speljournalistik väldigt tongivande, om att lyfta fram Ocarina of Time som oantastlig klassiker.
Om man hör och läser något tillräckligt ofta så växer det till en sanning. Att så många säger Gudfadern när någon frågar dem om vilken deras favoritfilm är beror lika mycket på att det är ett etablerat och accepterat svar som att det skulle vara deras absoluta favoritfilm.
Vi människor är otroligt formbara. Den världsbild vi växer upp med ruckar vi ogärna på.
Nu säger jag så klart inte att ingen gillar Ocarina of Time "egentligen", bara att det finns många anledningar till att just det spelet är så "givet" för så många så fort världens bästa spel ska listas. Och det har att göra med fler saker än att det skulle vara objektivt bättre än alla andra spel. Att spelet ofta lyfts fram av många betyder inte heller att det inte finns mindre kända spel som förtjänar att lyftas fram i minst lika hög grad.
Majoritetens röst har inte monopol på den goda smaken. I så fall skulle Michael Bolton och Sean Banan vara god smak.
Man är inte oseriös om man vill ifrågasätta, diskutera och peta i en kanon. Det är faktiskt helt tvärtom. Man är oseriös om man tror att spelhistorien är huggen i sten och aldrig kan eller får omvärderas.
För övrigt är Ocarina of Time överskattat.
Ingen annanstans är kanon så benhårt fastslagen som i spelvärlden. Söderlund gav sin syn på saken nyligen i sin blogg. Jag har lite att tillägga, dock.
Jag tänke inte ägna den här krönikan till att debattera huruvida Ocarina of Time (eller något annat spel heller, för den delen) är förtjänt av sin klassikerstatus. Det är inte det intressanta i den här debatten.
Jag vill åt pudelns kärna, närmligen varför det är så svårt att ifrågasätta, eller komma med en alternativ, kanon utan att folk avfärdar allt man har att säga som skitnödigt och oärligt.
Som musikkritiker räknar jag med att kunna skriva en kritisk krönika där jag argumenterar för att Beatles är överskattade och inte hör hemma i en reviderad kanon över bästa (märk väl, inte "viktigaste") popartisterna någonsin. Jag räknar med att kunna göra det utan att folk hävdar att jag är oseriös eller bara säger så för att gå emot strömmen. Och det kan jag.
Jag kan inte säga det utan att bli emotsagd, men det vill jag ju inte heller. Jag vill dock bli emotsagd med argument, så att det blir en diskussion.
Och det kan jag göra, som sagt. För i popvärlden vet vi sedan länge att musikhistorien ständigt förändras, omvärderas, flyttar gränser och skrivs om. En kanon kan aldrig huggas i sten, då blir den poänglös och verkningslös. Framför allt blir alla diskussioner om den totalt meningslösa.
Samma sak gäller i litteraturvärlden. Där utmanas ständigt våra idéer om vilka författarskap som är viktiga, vilka som har något att säga oss idag, och vilka som inte har det. Vilka som hör hemma i en eventuell kanon, och varför eller varför inte (kanon betyder för övrigt ungefär rättesnöre).
När den konservative litteraturkritikern Harold Bloom publicerade sin bok The Western Canon, var det oerhört provocerande för många, eftersom tanken på en litteraturkanon huggen i sten (av vita, medelålders män) för dem tycktes gå emot litteraturkritikens själva kärna - att föra levande samtal om den alltjämt relevanta litteraturen.
I spelvärlden hör Ocarina of Time hemma i kanon och "så är det bara". Säger man emot så är man oseriös. Jag tror att detta beror i första hand på att spelmediet mer och mer vill ta sig på allvar, och då behöver man legender och klassiker. Oantastliga sådana som inte ska kritiseras utan lyftas fram som exempel på den Goda Smaken™.
Om vi fortsätter med Ocarina of Time som exempel (det är ju knappast det enda exemplet, men vi håller oss till det för enkelhetens skull) så har det konsekvent lyfts fram som en oantastlig klassiker ända sedan det släpptes.
Bjarneby gav det 100 i alla kategorier, och har sedan dess gjort det till sin gärning att i så många sammanhang som möjligt hylla det som ett spel vars vikt inte kan överdrivas (tillsammans med bland annat Mario 64). Och Bjarneby är knappast ensam, om än i svensk speljournalistik väldigt tongivande, om att lyfta fram Ocarina of Time som oantastlig klassiker.
Om man hör och läser något tillräckligt ofta så växer det till en sanning. Att så många säger Gudfadern när någon frågar dem om vilken deras favoritfilm är beror lika mycket på att det är ett etablerat och accepterat svar som att det skulle vara deras absoluta favoritfilm.
Vi människor är otroligt formbara. Den världsbild vi växer upp med ruckar vi ogärna på.
Nu säger jag så klart inte att ingen gillar Ocarina of Time "egentligen", bara att det finns många anledningar till att just det spelet är så "givet" för så många så fort världens bästa spel ska listas. Och det har att göra med fler saker än att det skulle vara objektivt bättre än alla andra spel. Att spelet ofta lyfts fram av många betyder inte heller att det inte finns mindre kända spel som förtjänar att lyftas fram i minst lika hög grad.
Majoritetens röst har inte monopol på den goda smaken. I så fall skulle Michael Bolton och Sean Banan vara god smak.
Man är inte oseriös om man vill ifrågasätta, diskutera och peta i en kanon. Det är faktiskt helt tvärtom. Man är oseriös om man tror att spelhistorien är huggen i sten och aldrig kan eller får omvärderas.
För övrigt är Ocarina of Time överskattat.
Kommentarer
Stephanieq
Som ett Ocarina of Time fan så både håller jag med och inte. Ocarina of Time var bra för sin tid, men visst finns det spel som idag slår det rätt hårt. För mig, så kommer det dock alltid vara nummer ett på min lista. Som alla spel har Ocarina of Time sina bra och mindre bra sidor.
Vilka som är favorit spel och "Världens bästa spel" har nog mycket att göra med individuell smak, det varierar från person till person tycker jag. Därför känns listor ganska meningslösa, eftersom det alltid kommer finnas folk som tycker annorlunda om vilket spel som är "bäst".
Vilka som är favorit spel och "Världens bästa spel" har nog mycket att göra med individuell smak, det varierar från person till person tycker jag. Därför känns listor ganska meningslösa, eftersom det alltid kommer finnas folk som tycker annorlunda om vilket spel som är "bäst".
Joakim Kilmanq
“
Därför känns listor ganska meningslösa, eftersom det alltid kommer finnas folk som tycker annorlunda om vilket spel som är "bäst".
Men det är ju det som är det roliga. Att jämföra sina listor, och debattera hårt och skoningslöst om vem som har rätt. Problemet uppstår först när folk avfärdar ens åsikter, inte med argument, utan med påståenden om att man är oseriös för att man inte valt det mest populära spelet.
Tobias Söderlundq
“
Spelare måste lära sig att knuffa undan sina klassiker...
Vet inte om jag tycker det ger så mycket att knuffa undan sina klassiker, däremot kan man ju (ifall man har ett intresse att diskutera kring spelet ifråga, dess fördelar och nackdelar) försöka ta av sig de där olämpliga glasögonen så man ser lite bättre.
Att undvika att ta saker för givet, fundera lite över varför man tycker som man tycker och acceptera att det finns andra som absolut inte håller med utan att för den skull ha någon form av "hahaha, nu skall jag sticka folk som tycker såhär lite i ögonen, lololol".
Timmy Sjöbergq
Ocarina är lite intressant som publikfavorit ur ett par olika synpunkter. Delvis för att det är enormt överskattat men samtidigt är det också ett bra spel. Ett spel som både är bra och överskattat samtidigt kommer alltid kunna resultera i debatter eftersom det är snarast omöjligt att enas i ett sånt klimat.
Samtidigt var det där just då spel började bli mer allmänt accepterat, det gav polygonspelen ett spelbart stridssystem. Tajmingen lär gjort mycket för även om ett spel idag är långt bättre så är konkurrensen större och jag undrar nästan om något spel alls från den här generationen kommer minnas tillbaka på med samma sorts hyllningskör som Ocarina, tveksamt där.
Samtidigt var det där just då spel började bli mer allmänt accepterat, det gav polygonspelen ett spelbart stridssystem. Tajmingen lär gjort mycket för även om ett spel idag är långt bättre så är konkurrensen större och jag undrar nästan om något spel alls från den här generationen kommer minnas tillbaka på med samma sorts hyllningskör som Ocarina, tveksamt där.
Seppäläq
Fast det som gör det till en klassiker är väl vad det gjorde när det kom och inte vad det är nu?
Jag spelade inte det när det kom utan många år senare och tycker atmosfären i spelet är riktigt trevlig.
Hur sagan berättas i Ocarina of Time är bra.
Jag tycker definitvt att det platsar som en klassiker men skulle inte säga att det är det bästa spelet.
Jag spelade inte det när det kom utan många år senare och tycker atmosfären i spelet är riktigt trevlig.
Hur sagan berättas i Ocarina of Time är bra.
Jag tycker definitvt att det platsar som en klassiker men skulle inte säga att det är det bästa spelet.
Timmy Sjöbergq
“
Fast det som gör det till en klassiker är väl vad det gjorde när det kom och inte vad det är nu?
Visst är det en klassiker, men det är ju inte världens bästa spel idag som många vill hävda. Det perfekta tv-spelet liksom.
Seppäläq
“
Visst är det en klassiker, men det är ju inte världens bästa spel idag som många vill hävda. Det perfekta tv-spelet liksom.
De flesta spelen som släpptes under den perioden är rätt dåliga idag.
Perfect Dark och Golden Eye är två bra exempel.
Super Mario 64 har sina problem.
Bästa spelet jag spelat skulle jag nog ge till Super Mario Galaxy.
Timmy Sjöbergq
“
De flesta spelen som släpptes under den perioden är rätt dåliga idag.
Perfect Dark och Golden Eye är två bra exempel.
Super Mario 64 har sina problem.
Amen.
Christoffer Holmbäckq
Vad som retar mig mest är hur det i vissa fall inte får kritiseras överhuvudtaget. Om man råkar nämna att ett fåtal saker inte är så bra så blir det i vissa människors ögon likställt med att man hatar hela spelet av hela sitt hjärta och bara är ute efter att slänga skit på alla dess fans. Vilket, förstås, är otroligt tröttsamt.
Det går knappt att påstå att ens kameran i OoT (för att hålla oss fast vid detta exempel) är dålig utan att bli attackerad. Påstå att Zelda som serie stagnerat och du blir (internet)lynchad.
Det är fortfarande oerhört kontroversiellt att kritisera "bra" spel och till viss del tror jag det beror på att fankulturen är så djupt rotat i spelvärlden. Vi har som grupp inte riktigt hunnit distansera oss tillräckligt för att klara av att ta kritik. Vi vill ta spel på allvar men det resulterar i bland i att det blir lite för allvarligt, och att det fokuseras på fel saker.
Det handlar om mognad, en process som vi är mitt uppe i.
Bra skrivet förresten.
Det går knappt att påstå att ens kameran i OoT (för att hålla oss fast vid detta exempel) är dålig utan att bli attackerad. Påstå att Zelda som serie stagnerat och du blir (internet)lynchad.
Det är fortfarande oerhört kontroversiellt att kritisera "bra" spel och till viss del tror jag det beror på att fankulturen är så djupt rotat i spelvärlden. Vi har som grupp inte riktigt hunnit distansera oss tillräckligt för att klara av att ta kritik. Vi vill ta spel på allvar men det resulterar i bland i att det blir lite för allvarligt, och att det fokuseras på fel saker.
Det handlar om mognad, en process som vi är mitt uppe i.
Bra skrivet förresten.
Joakim Kilmanq
“
Jag tycker definitvt att det platsar som en klassiker men skulle inte säga att det är det bästa spelet.
Klart det är en klassiker, för att vi bestämt att det är det. Så är det med alla klassiker. Så länge vi bestämmer att det är det så, så är det så. Det är så en kanon fungerar, och även om vi bara har en inofficiell spelkanon, så är det självklart att Ocarina of Time ingår i den.
Det enda jag säger är att man måste kunna diskutera om det hör hemma där utan att bli kallad oseriös. Inte att det inte är där idag, inte ens att det någonsin kommer att fråntas sin status som klassiker, för det tror jag inte.
Men om spelen håller lika bra idag som då är inte så intressant för deras klassikerstatus, vill jag påstå. Det är inte så kul att läsa Stiernhielms Herkules idag, men det är en litteraturhistorisk klassiker för det. Dock är det ju öppet för debatt om den förtjänar sin status eller inte, och det måste det få vara.
Joakim Kilmanq
“
Påstå att Zelda som serie stagnerat och du blir (internet)lynchad.
Jag vill minnas att jag tog upp Zelda i vår "spelserier som bör läggas ner"-grej. En del blev en aning irriterade på det tilltaget, om vi säger så.
Luftslottq
“
Vet inte om jag tycker det ger så mycket att knuffa undan sina klassiker,
Kanske inte knuffa undan men som du säger, försöka se på spelet med "nyktra" ögon jämföra med andra. Och acceptera att andra kan tycka att ett annat spel i samma serie är bättre.
“
Vilka som är favorit spel och "Världens bästa spel" har nog mycket att göra med individuell smak
Problemet här är att om man vill att spel ska ses mer seriöst så kanske det behövs en kanon. I litteraturen tex så handlar det inte om individuell smak på samma sätt, utan där finns det en kanon som uppdateras och ändras hela tiden. Fast självklart så kan man ha individuell smak, men inte när det handlar om kanon.
Seppäläq
“
Det enda jag säger är att man måste kunna diskutera om det hör hemma där utan att bli kallad oseriös. Inte att det inte är där idag, inte ens att det någonsin kommer att fråntas sin status som klassiker, för det tror jag inte.
Självklart måste man kunna det. Bara synd att lynchmobben internet är som en hög med får som följer en hög röst och får för sig att de tycker så :)
Joakim Kilmanq
“
Bara synd att lynchmobben internet är som en hög med får som följer en hög röst och får för sig att de tycker så :)
Jo, lynchmobbar är alltid en aning luriga att samtala med. Digitala som analoga.
Mushboomq
Spelvärldens kanon är dock litterturditons raka motsats. Här är det fortfarande de mest populära och älskade titlarna som får ta plats som obestridliga klassiker, medan det i litteratursfären istället ska vara det finaste, mest kulturella, stundtals minst begripliga, som lyfts fram som de främsta verken (även om en del av dem, typ Frankenstein, väl snarare sågs på som populärkultur av sin samtid). Spola fram 50 år och deckardrottningarna kommer garanterat inte att omnämnas som 00-talets främsta författarinnor, eftersom det inte är tillräckligt finkulturellt stoff. I en kanon skrivs istället samtida storheter som Tomas Tranströmer in, eftersom han har fått nobelpriset, inte för att flest har älskat hans böcker (missförstå mig inte nu, jag håller också hans verk väldigt högt, men inser samtidigt att vi som gör det utgör en minoritet i jämförelse med dem som dyrkar Camilla Läckberg).
Tittar vi så på spelvärlden. I överförd bemärkelse hade det istället varit spel som Dear Esther, Journey, Don't Look Back och andra kritikerrosade (indie)spel som hade skrivits in i en framtida kanon om den hade skrivits på samma premisser som litteraturvärldens. Zelda och Mario hade avfärdats som populärkultur, kioskvältare. Det är inte de mest spelade som får Nobelpriset och således inte de som blir kanoniserade.
I spelsammanhang är det alltså provocerande att ifrågasätta de mest populära verkens kultstatus. I litteraturvärlden är det istället mest provocerande att ifrågasätta den utvalda, finkulturella gräddan. Att klanka ner på bästsäljande Läckberg och Lapidus är långt mer accepterat.
Nu är jag också väldigt förtjust i OoT, men det är alltid lika intressant att bena i hur kanonisering fungerar. Bra inlägg!
Tittar vi så på spelvärlden. I överförd bemärkelse hade det istället varit spel som Dear Esther, Journey, Don't Look Back och andra kritikerrosade (indie)spel som hade skrivits in i en framtida kanon om den hade skrivits på samma premisser som litteraturvärldens. Zelda och Mario hade avfärdats som populärkultur, kioskvältare. Det är inte de mest spelade som får Nobelpriset och således inte de som blir kanoniserade.
I spelsammanhang är det alltså provocerande att ifrågasätta de mest populära verkens kultstatus. I litteraturvärlden är det istället mest provocerande att ifrågasätta den utvalda, finkulturella gräddan. Att klanka ner på bästsäljande Läckberg och Lapidus är långt mer accepterat.
Nu är jag också väldigt förtjust i OoT, men det är alltid lika intressant att bena i hur kanonisering fungerar. Bra inlägg!
Joakim Kilmanq
“
Spola fram 50 år och deckardrottningarna kommer garanterat inte att omnämnas som 00-talets främsta författarinnor, eftersom det inte är tillräckligt finkulturellt stoff.
Inte för att de inte är finkulturella nog, utan för att de inte är bra nog.
“
dyrkar Camilla Läckberg
Ingen dyrkar Läckberg. Många gillar att läsa hennes böcker i hängmattan dock.
“
I litteraturvärlden är det istället mest provocerande att ifrågasätta den utvalda, finkulturella gräddan
Det är provocerande att hävda att Läckberg är bättre än Strindberg, månne. Men utmanar kanon gör man hela tiden, även med krav på att mer populärkulturella verk bör få ta plats och utrymme (men mest handlar det om att litteratur av och om minoriteter eller kvinnor bör få mer plats).
Att Watchmen knep en berömd plats på Time Magazines topp 100 bästa romanerna genom tiderna var uppseendeväckande, men avfärdades knappast som ett försök av Time Magazine att spela allan "bara för att". Snarare blev litteraturvärlden intresserad och nyfiken - det ledde till diskussion.
“
Spelvärldens kanon är dock litterturditons raka motsats.
Absolut. Men det är som sagt inget som måste vara hugget i sten.
Johan Olanderq
Jag tycker mest folks oförmåga att se någon annans poänger är oerhört beklämmande. Lite som att snacka med en sten som är på väg mot ens pannben.
Och man tänker: "här diskuterar jag med någon som redan har en agenda och inte ens läser vad jag skriver"
Har aldrig förstått mig på Zelda eller dess storhet. Koji Kondo är dock världens bästa kompositör när det gäller spelmusik och det är en objektiv sanning.
Och man tänker: "här diskuterar jag med någon som redan har en agenda och inte ens läser vad jag skriver"
Har aldrig förstått mig på Zelda eller dess storhet. Koji Kondo är dock världens bästa kompositör när det gäller spelmusik och det är en objektiv sanning.
Mushboomq
“
Inte för att de inte är finkulturella nog, utan för att de inte är bra nog.
Du menar ... objektivt inte bra nog? Lessen, men att låta en liten skara litteraturvetare bestämma en sådan sak (istället för att gå på vad de flesta konsumerar) är faktiskt samma sak som att låta majoriteten diktera att OoT är ett objektivt makalöst spel. Bara det att i spelvärlden är det just massan som dikterar och i litteraturvärlden en mindre skara "bättre vetande".
Mighty Quinnq
samtidigt som jag älskar zelda så håller jag med dig. har funderat lite på att skriva ett inlägg där jag definierar zelda-spelen som någon sorts modern folksaga, och jag njuter varje sekund när jag spelar dem. samtidigt så är det ju inte på något sätt en njutning som ger mig ett kulturellt utbyte. överhuvudtaget. jag föreställer mig att zelda för mig är lite som michael bay-filmer är för vissa.
zelda är lite av ett guilty-pleasure, för min del.
zelda är lite av ett guilty-pleasure, för min del.
Culture Vultureq
Modigt Kilman! Och bra. Vi behöver mindre likriktighet i svensk speldiskurs. (Eller ja, det gäller lite för de flesta recensenter vilket medie det än gäller)
Joakim Kilmanq
“
Du menar ... objektivt inte bra nog?
Ja. Det finns litterär kvalité. Det går utmärkt att argumentera för objektiv kvalitet. Men det går också utmärkt att utmana, säg, svenska akademien och argumentera för andra kvaliteter än vad de lyfter fram. Men då får man lov att ha kött på benen.
“
Lessen, men att låta en liten skara litteraturvetare bestämma en sådan sak (istället för att gå på vad de flesta konsumerar) är faktiskt
mycket vettigare än att låta den stora massan som inte bryr sig om kvalitet bestämma vad som är kvalitet. Jan Guillo och Läckberg ska inte ha nobelpriset.
Det jag menar med den här krönikan är inte att Zelda inte skulle ha objektiva kvaliteter, utan att det finns andra spel som också har det och som lika gärna kan slå ut just Zelda från listan. Och att man måste kunna ha den diskussionen utan att bli kallad oärlig.
Ungefär som att Lagerlöf kan peta Strindberg. Inte att Läckberg kan peta Lagerlöf.
Mushboomq
“
mycket vettigare än att låta den stora massan som inte bryr sig om kvalitet bestämma vad som är kvalitet.
Fast uppenbarligen är ju det bästsäljande kvalitativt i den meningen att så pass många väljer att läsa det. Din ovilja att placera in dylika författare i en litterär kanon är faktiskt densamma som spelares ovilja att peta OoT till fördel för något annat från sin.
“
Ungefär som att Lagerlöf kan peta Strindberg. Inte att Läckberg kan peta Lagerlöf.
Det beror ju helt och hållet på tycke och smak. Det finns ju gott om spel på de veckatliga "årets spel"-listorna som enligt somliga inte besitter några objektiva kvaliteter att tala om i jämförelse med, säg, Super Mario 64.
Som sagt, jag håller med dig om att spelkanon måste kunna diskuteras, men jag anar en viss ovilja hos dig att gå med på att samma sak måste gälla i litteraturvärlden. Du menar att det inte finns en objektiv kanon där Zelda-spelen står oantastliga gentemot titlar som enligt någon annan är subjektivt bättre, men samtidigt att det är omöjligt för någon annan att skatta Läckberg högre än Strindberg eftersom Strindberg är objektivt bättre. Det rimmar helt enkelt inte i mina öron.
Ta en titt på 1987-listan och tänk dig att The Legend of Zelda är några spelares Strindberg och att ditt IK+ är en annan spelares Läckberg. Där har du min poäng.
Joakim Kilmanq
“
kvalitativt
Nix. Att något säljer säger ingenting om kvalitet. Skit kan sälja. Jag köper inte det relativistiska tankesättet att allting kan sägas vara lika bra och att kvalitet alltid är subjektivt.
“
Din ovilja att placera in dylika författare i en litterär kanon är faktiskt densamma som spelares ovilja att peta OoT till fördel för något annat från sin.
Nej, det är inte samma sak. Det är det du inte ser. Jag är villig att diskutera, vilket jag också gör. Men då ska man argumentera för enskilda verk, inte för att något är kvalitativt för att många gillar det. För då är Sean Banan en av sveriges genom tiderna bästa artister, vilket bara är larv.
Jag säger helt enkelt att det finns LIKA eller MER kvalitativa spel än OoT. Jag säger inte att man kan säga att alla spel är lika bra och att man därför inte kan tala om kvalitetsspel. Jag säger att det finns olika sorters kvaliteter, och att OoT inte är det enda spelet som kan toppa kanonlistor, långt ifrån.
“
Ta en titt på 1987-listan och tänk dig att The Legend of Zelda är några spelares Strindberg och att ditt IK+ är en annan spelares Läckberg. Där har du min poäng.
Men din poäng felar. För IK+ är inte Läckberg. Hävdar man det har man helt enkelt fel. Angry Birds är Läckberg. Det är det du missar. Mindre populära spel är inte nödvändigtvis spelens motsvarighet till Läckberg.
Skrotbertq
Man måste ju lära sig att filitrera bort den skaran som inte kommer med konstruktiva motargument, de som mest bara reflexivt gastar för att du rubbar deras föreställningsvärld. Den skaran måste ju finnas kring alla medier, men kanske än mer så på ett spelforum som detta.
Och nej, inget gott kan komma av att hugga något i sten (förutom, typ runskrift och sånt). Man växer ju i takt med sina intressen, och folk som växer med öppna sinnen får roligare när de blir äldre. Har ingen Wikipedialänk att backa upp det där med, dock.
Och... undrar hur Bjarneby & Co.'s tidigare textmonopol har påverkat svenskarnas envishet när det gäller vissa, ska vi säga, besvärliga klassiker.
Och nej, inget gott kan komma av att hugga något i sten (förutom, typ runskrift och sånt). Man växer ju i takt med sina intressen, och folk som växer med öppna sinnen får roligare när de blir äldre. Har ingen Wikipedialänk att backa upp det där med, dock.
Och... undrar hur Bjarneby & Co.'s tidigare textmonopol har påverkat svenskarnas envishet när det gäller vissa, ska vi säga, besvärliga klassiker.
Joakim Kilmanq
“
Som sagt, jag håller med dig om att spelkanon måste kunna diskuteras, men jag anar en viss ovilja hos dig att gå med på att samma sak måste gälla i litteraturvärlden.
Nej. Jag ägnar stor del av bloggen att förklara just att kanon diskuteras hela tiden. Men alla som är insatta i den diskussionen vet att ingen föreslår Läckberg, eftersom hon saknar kvaliteterna som behövs.
Om någon föreslår henne, och argumenterar för det, så kommer det att tas på allvar. Det är det som är det viktiga. Jag själv anser att hon inte har något där att göra, och det kan jag ju argumentera för. Men jag kommer inte att avfärda de som hävdar motsatsen som oärliga hipsters som säger så "bara för att".
Däremot kommer jag att argumentera för att personen i fråga har jävligt fel.
Joakim Kilmanq
“
Och... undrar hur Bjarneby & Co.'s tidigare textmonopol har påverkat svenskarnas envishet när det gäller vissa, ska vi säga, besvärliga klassiker.
Jag tror absoult att det påverkat. Precis som Lokko har format en hel del av åtminstone 90-talets popjournalistiks smak.
“
Har ingen Wikipedialänk att backa upp det där med, dock.
Då ska du VARA TYST!!!1!111
Joakim Kilmanq
Med andra ord - jag är inte emot "elitism". Jag är inget fan av tråkig relativism.
Det jag vill ha är en bättre diskussion och en åtminstone rudimentär öppenhet för andra kvaliteter än de slipade upprepningar som Nintendo bjuder på. Inte att Angry Birds ska tas på samma allvar som Half-Life.
Det jag vill ha är en bättre diskussion och en åtminstone rudimentär öppenhet för andra kvaliteter än de slipade upprepningar som Nintendo bjuder på. Inte att Angry Birds ska tas på samma allvar som Half-Life.
Frezdanerq
Utan några som helst negativa vibbar nu:
Räknade du inte med att folk skulle försvara spelet?
Jag som felaktigt trodde att det berode på *bitterhet* När det skrevs om Mario 64 och mario kart 64.
Jag skrev inte så mycket argument egentligen. Är lite svårt med tanke på problemet det gällde inte var problem för mig.
Visste inte vad jag skulle skriva.
Men som sagt. Förväntade du dig inte att folk skulle försvara spelet med ord och klor?
Räknade du inte med att folk skulle försvara spelet?
Jag som felaktigt trodde att det berode på *bitterhet* När det skrevs om Mario 64 och mario kart 64.
Jag skrev inte så mycket argument egentligen. Är lite svårt med tanke på problemet det gällde inte var problem för mig.
Visste inte vad jag skulle skriva.
Men som sagt. Förväntade du dig inte att folk skulle försvara spelet med ord och klor?
Joakim Kilmanq
“
Men som sagt. Förväntade du dig inte att folk skulle försvara spelet med ord och klor?
Det handlar inte om det - utan om HUR man försvarar det. Jag har redan skrivit att jag inte har något emot att man försvarar spel man uppskattar. Det är när man säger att de som inte håller med en bara tycker så, eller överdriver sina åsikter "bara för att".
Att man är oärlig för att man inte håller Zelda lika högt som majoriteten.
Mushboomq
“
Men alla som är insatta i den diskussionen vet att ingen föreslår Läckberg, eftersom hon saknar kvaliteterna som behövs.
Det jag vill ha sagt är att om det inte existerar några objektivt självklara kandidater på listorna kan det heller inte existera några objektiva litterära eller spelmässiga kvaliteter. Det sistnämnda måste också tåla att problematiseras. Nu läser jag själv inte Läckberg (för att inte jag heller finner hennes böcker givande), men i ett kritiskt och öppet diskussionsklimat måste jag ändå vara beredd på att någon kan komma att lyfta fram helt andra kvaliteter hos Angry Birds eller Läckberg än dem jag själv och några spel/litteraturvetare med mig anser att verket "ska" ha för att besitta den där "objektiva" kvaliteten.
Precis som du menar att alla Zelda-spelare måste vara beredda på att kunna problematisera varför somliga delar i serien inte utgör helt obestridliga klassiker, måste du också vara beredd att ompröva vad som utgör "kvalitet". Du kan inte begära det ena och undlåta dig att gå med på det andra, enligt min mening. Det blir för inkonsekvent för att jag tycker att din huvudsakliga ståndpunkt ska hålla (vilket är synd, eftersom jag håller med om den).
“
Om någon föreslår henne, och argumenterar för det, så kommer det att tas på allvar.
Tråkigt nog har jag inte samma uppfattning, men vi har väl helt enkelt olika erfarenheter av litteraturkritiker/vetare.
“
Men jag kommer inte att avfärda de som hävdar motsatsen som oärliga hipsters som säger så "bara för att".
Däremot finns det gott om akademiker som skulle skratta en rakt upp i ansiktet innan man ens förde fram ett enda Läckberg-argument, vilket, enligt min mening, är precis lika illa. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det nämnas i akademiska sammanhang att "den som inte uppskattar X har bara inte förstått X" om gamla obestridliga klassiker, vilket i grund och botten är precis samma syn som somliga OoT-dyrkare har.
Precis samma problem existerar m.a.o. inom litteratursfären och jag tror det är nyttigt att dra en parallell just dit för att ge lite perspektiv på det här med att problematisera kanonbildning.
Joakim Kilmanq
“
kan det heller inte existera några objektiva litterära eller spelmässiga kvaliteter
Jodå, det kan det. Men upplevelserna av dessa är en annan femma. Och det är inte givet vilka kvaliteter som är "viktigast", och så vidare.
“
måste jag ändå vara beredd på att någon kan komma att lyfta fram helt andra kvaliteter hos Angry Birds eller Läckberg än dem jag själv och några spel/litteraturvetare med mig anser att verket "ska" ha för att besitta den där "objektiva" kvaliteten.
Absolut. Men kanon betyder rättesnöre. Att lyfta fram kvaliteter i Läckberg eller Angry Birds kan vara intressant utan att för den skull kvalificera dem till just en kanondiskussion.
Jag har svårt att föreställa mig argumenten för att Läckberg hör hemma i en litteraturkanon baserad på att hon är ett rättesnöre för god litteratur, eller ens ett rättesnöre för deckargenren. Men jag skulle gärna ta den diskussionen om den uppstod - utan att avfärda min meningsmotståndares åsikter som oärliga. Jag skulle garanterat inte hålla med, men det är en helt annan femma.
Jag menar alltså inte att man i en kanondiskussion bör godta alla kandidater som förs fram hejvilt - utan att man bemöter med argument och en rudimentär respekt (dryg får man vara, men man bör åtminstone bemöta sakfrågan istället för att attackera debattören och kalla den oseriös, osv).
“
Tråkigt nog har jag inte samma uppfattning, men vi har väl helt enkelt olika erfarenheter av litteraturkritiker/vetare.
Det finns ju olika fraktioner och skolor, så det varierar förstås. Men där finns åtminstone en bredd, och många som är beredda att ta en sådan diskussion och ser den om intressant.
“
Däremot finns det gott om akademiker som skulle skratta en rakt upp i ansiktet innan man ens förde fram ett enda Läckberg-argument, vilket, enligt min mening, är precis lika illa.
Så länge man bemöts med argument, vilket man faktiskt i regel gör, så är det okej med mig. Argumenterar man för att Läckberg hör hemma i en svensk kanon (betänk att kanon betyder rättesnöre för kvalitet) så får man nog räkna med höjda ögonbryn, dock. Argumenterar man sakligt för sin sak så lär man däremot åtminstone få svar på tal, om än knappast mycket medhåll.
“
Precis som du menar att alla Zelda-spelare måste vara beredda på att kunna problematisera varför somliga delar i serien inte utgör helt obestridliga klassiker
Jag menar mest att de måste kunna ta diskussionen på allvar och inte räkna med att majoritetens röst gör att de har "rätt", och framför allt att meningsmotståndare inte är oärliga i sina åsikter. Det är där skon klämmer - inte att många argumenterar för Zeldas självklara plats i en spelkanon. Det har jag inga som helst problem med.
Mitt argument är bara att ingenting i spelhistorien går säker från omvärdering, revidering eller kritik, och att diskussionen om den bör höjas ett antal snäpp för att få något vidare värde.
Seppäläq
Det är ju helt klart att nostalgin är ett faktum.
Hur man kommer ihåg hur det var då och spelar man det idag så kommer man ihåg hur det var då och man förblindas av det.
Det man bör göra är att ta de äldre spelen och sätta de på samma krav som dagens spel. Hur håller sig spelet idag?
Super Mario World är ett sådant spel som alltid kommer vara bra förmodligen för som 2D-plattformsspel är det nästan perfekt.
Hur man kommer ihåg hur det var då och spelar man det idag så kommer man ihåg hur det var då och man förblindas av det.
Det man bör göra är att ta de äldre spelen och sätta de på samma krav som dagens spel. Hur håller sig spelet idag?
Super Mario World är ett sådant spel som alltid kommer vara bra förmodligen för som 2D-plattformsspel är det nästan perfekt.
Joakim Kilmanq
“
Det är ju helt klart att nostalgin är ett faktum.
Där har vi också en enorm skillnad mellan litteraturvärlden och den popkulturella världen. Nostalgi är inget som spelar in något värst i kanonsammanhang för litteratur. Tradition, däremot. Vilket är något annat.
Musik och film brukar har betydligt mer av det elementet. Folk har svårt att omvärdera sina gamla favoriter (och då menar jag inte att de måste börja tycka illa om sådant som är gammalt, men att man kan se dem i ett nytt ljus idag och inte bara genom ett barndomsfilter).
Speldiskussioner har utan tvekan allra, allra mest av detta. Vilket är synd.
Seppäläq
“
Där har vi också en enorm skillnad mellan litteraturvärlden och den popkulturella världen. Nostalgi är inget som spelar in något värst i kanonsammanhang för litteratur. Tradition, däremot. Vilket är något annat
Vilket är unde4rligt att det spelar in så mycket på spel. Jag vet att jag själv ibland faller för det när det gäller spel men inte film eller litteratur. Film som jag kanske gillade för några år sedan kanske jag inte alls gillar idag medan man har något slags rosa skimmer över spel som har några år på nacken.
Kan det ha att göra med att man är aktiv i spelandet, att man själv utför handlingarna? För spel som upplevelse skiljer sig mot film och litteratur.
Joakim Kilmanq
“
Vilket är unde4rligt att det spelar in så mycket på spel.
Egentligen inte.
I regel lyssnar man inte på samma musik när man är vuxen som när man var barn. Man går vidare. Detsamma gäller i än högre grad för böcker.
Men med spelare? I stort spelar vi samma spel nu som när vi var små. Vilket också säger ett och annat, men det petar vi inte i nu.
Culture Vultureq
Hela det här tankesättet att konstnärliga kan vara objektivt bra och dåliga är jag rätt tveksam till. Man man får akta sig så man inte blir en ängslig person som därför går runt och tänker istället för att känna om hen gillar något eller inte. "Kan jag gilla det här? Är det här bra på riktigt?"
Hur ska man definiera något som objektivt bra, förresten? I antalet taktartsbyten? I antalet svåra ord? Det finns ju folk som är fantastiskt bra på att skriva men som ändå inte får ut sig något som berör under en hel livstid. Samma med musik.
Hur ska man definiera något som objektivt bra, förresten? I antalet taktartsbyten? I antalet svåra ord? Det finns ju folk som är fantastiskt bra på att skriva men som ändå inte får ut sig något som berör under en hel livstid. Samma med musik.
Joakim Kilmanq
“
Hur ska man definiera något som objektivt bra, förresten? I antalet taktartsbyten? I antalet svåra ord?
Nej, för tusan.
Jag menar inte att det är mätbart. Men det är en annan diskussion. Jag menar inte objektivt som i smak - utan att det finns kvaliteter som är svåra att bortse ifrån i vissa verk, som gör att de vid närmare analyser står ut, särskiljer sig. På viktigare vis än att många gillar dem.
Joakim Kilmanq
Anser dock att det här med "objektiva kvalitéer" fungerar bättre på litteratur än på spel, musik, osv. Och jag vet att det är en svår fråga utan självklara svar.
Men den tråkiga relativism som tycks hålla vår tid i ett järngrepp har jag inte mycket till övers för heller. Man måste kunna tala om kvalitet - och om man kan det så måsta man också kunna tala om motsatsen. Om skräp.
Men den tråkiga relativism som tycks hålla vår tid i ett järngrepp har jag inte mycket till övers för heller. Man måste kunna tala om kvalitet - och om man kan det så måsta man också kunna tala om motsatsen. Om skräp.
Emil K Svenssonq
“
Anser dock att det här med "objektiva kvalitéer" fungerar bättre på litteratur än på spel, musik, osv.
Så du menar att en musikers teknik spelar mindre roll i musiken än en författares teknik? Eller är jag ute på mountainbike-safari?
Mushboomq
Jag står fast vid min åsikt om att nomineringar till topplistor (och således också de kvaliteter som motiverar nomineringen) alltid är något subjektivt och, som du formulerar det, relativistiskt. Däremot ...
... håller jag fullständigt med om detta. Såväl uppmärksamhetssökande- och hipster- som PK- och du-förstår-bara-inte-bättre-kortet är minst sagt tröttsamma och hör överhuvudtaget inte hemma i dylika diskussioner.
“
Jag menar mest att de måste kunna ta diskussionen på allvar och inte räkna med att majoritetens röst gör att de har "rätt", och framför allt att meningsmotståndare inte är oärliga i sina åsikter.
... håller jag fullständigt med om detta. Såväl uppmärksamhetssökande- och hipster- som PK- och du-förstår-bara-inte-bättre-kortet är minst sagt tröttsamma och hör överhuvudtaget inte hemma i dylika diskussioner.
Joakim Kilmanq
“
Så du menar att en musikers teknik spelar mindre roll i musiken än en författares teknik?
Jag menar i första hand att det är svårt att jämföra de två.
“
nomineringar till topplistor
Fast nu menar jag främst när det gäller kanondebatter. En kanonlista går bortom en vanlig topplista, trots allt. När det gäller den här topplistan vi gör här på Loading nu så ser jag inte den som en kanon på något vis, men den väcker tankar om en sådan, och hur vi ser på en sådan. Det var så jag kom in på detta.
Mushboomq
“
Fast nu menar jag främst när det gäller kanondebatter. En kanonlista går bortom en vanlig topplista, trots allt.
Sant. Och då är trots allt aspekter som huruvida verket var originellt, tongivande eller dylikt (på sin tid såväl som för framtiden) av större vikt i en kanon än i en vanlig, hederlig topplista. I den sistnämnda utnämningen tycker inte jag att sådana saker behöver tas med i beräkningarna, då det i det läget bara handlar om det subjektivt bästa verket.
Joakim Kilmanq
“
. I den sistnämnda utnämningen tycker inte jag att sådana saker behöver tas med i beräkningarna, då det i det läget bara handlar om det subjektivt bästa verket.
Exakt. Där är begrepp som "objektivt" helt meningslösa.
Christoffer Holmbäckq
“
Och... undrar hur Bjarneby & Co.'s tidigare textmonopol har påverkat svenskarnas envishet när det gäller vissa, ska vi säga, besvärliga klassiker.
Säkerligen väldigt mycket. När man varje månad får läsa att ett fåtal spel är klart bättre än andra så hjälper det säkert till att forma tankarna kring de spelen. I alla fall hos unga människor.
Det blir en form av supervalidering som får din egna kärlek för spelet att öka för varje gång det nämns. Och eftersom det blir oemotsagt så befästs känslan av att det måste vara objektivt sant.
Därför är det så skönt att kunna läsa så många avvikande åsikter idag, för det är många gånger de som tycker tvärt emot dig själv som kan få dig att fundera mest kring ett verks status.
Ifrågasättande är otroligt nyttigt.
Joakim Kilmanq
“
Det blir en form av supervalidering som får din egna kärlek för spelet att öka för varje gång det nämns.
Exakt!
Som Vaniljq
Kan inte knyta an det här till något spec. citat, för det var bara nått som piffade upp generellt när jag läste, speciellt när du där med tecknade neonråsa profilbilden snackade om att försäljning/populäritet kan mäta kvalitet.
Hade intressant prat med kompis för vecka sedan.
Stoffet var ungefär detta: "Baby" med Justin Bieber är inte konst - det är kommers. Det är ett gäng PR-direktörer som suttit runt ett och använt ackord, melodi och en pojke med sött ansikte för att sälja en produkt. Så ska du bedöma musik i en tidsskrift som främst är till för att skriva om den konstnärliga musiken, och inte kommersen.
Men med spel är det annorlunda. Vi kom inte på ett enda spel som tar lika stort avstånd från konstnärlighet som "Baby". Alla de mest sålda, mest älskade spelen kommer fortfarande från.. som t.ex. OoT, som nu är på Kilmans tapet, det är ju en ung man med spretig fantasi från Sonebe som besökte en grotta en gång, inga PR-direktörer.
Eller ett annat exempel, hur mycket dollar hade Notch Persson i ögonvitan för två år sedan?
Visst handlar TV-spelsbranscen i grund och botten om pengar, jag vet. Men där i fallet "Baby" utgör hela tårtan så får åtm. jag känslan av att TV-spel, där är pengarna bara själva tårtbotten, vilket lämnar utrymme för konstnärlighet och drömförverkligande som grädde och den allsmäktige sylten.
Åh, sylten.
Så ja, frågar du mig så kan man i de allra allra flesta fall mäta TV-spelskvalitet i popularitet och metacritic, för det är en såpass ung bransch att kommersens klor inte nått dit. (Inte än, iallafall...)
Hade intressant prat med kompis för vecka sedan.
Stoffet var ungefär detta: "Baby" med Justin Bieber är inte konst - det är kommers. Det är ett gäng PR-direktörer som suttit runt ett och använt ackord, melodi och en pojke med sött ansikte för att sälja en produkt. Så ska du bedöma musik i en tidsskrift som främst är till för att skriva om den konstnärliga musiken, och inte kommersen.
Men med spel är det annorlunda. Vi kom inte på ett enda spel som tar lika stort avstånd från konstnärlighet som "Baby". Alla de mest sålda, mest älskade spelen kommer fortfarande från.. som t.ex. OoT, som nu är på Kilmans tapet, det är ju en ung man med spretig fantasi från Sonebe som besökte en grotta en gång, inga PR-direktörer.
Eller ett annat exempel, hur mycket dollar hade Notch Persson i ögonvitan för två år sedan?
Visst handlar TV-spelsbranscen i grund och botten om pengar, jag vet. Men där i fallet "Baby" utgör hela tårtan så får åtm. jag känslan av att TV-spel, där är pengarna bara själva tårtbotten, vilket lämnar utrymme för konstnärlighet och drömförverkligande som grädde och den allsmäktige sylten.
Åh, sylten.
Så ja, frågar du mig så kan man i de allra allra flesta fall mäta TV-spelskvalitet i popularitet och metacritic, för det är en såpass ung bransch att kommersens klor inte nått dit. (Inte än, iallafall...)
Joakim Kilmanq
“
OoT, som nu är på Kilmans tapet, det är ju en ung man med spretig fantasi från Sonebe som besökte en grotta en gång, inga PR-direktörer.
Det första Zelda, kanske. OoT var ju en uppföljare som försökte ta ett beprövat koncept in i en ny generation, men det var fortfarande en uppföljare på en älskad storsäljare, som Nintendo så klart ville tjäna multum på.
Den tiden då oprövat kreativt folk som Miyamoto fick fria händer är sedan länge förbi. Miyamoto har själv sagt att han aldrig hade fått jobb på dagens Nintendo.
Idag finns den kreativa talangen ofta i indiescenen, och där skapas väldigt mycket antikommersiella spel med fokus på konstnärliga värden.
“
Så ja, frågar du mig så kan man i de allra allra flesta fall mäta TV-spelskvalitet i popularitet och metacritic, för det är en såpass ung bransch att kommersens klor inte nått dit. (Inte än, iallafall...)
Jag vill bestämt hävda att du har otroligt fel. Att kommersens klor inte skulle ha nått till spelbranshen är helt enkelt fel. Det är så fel det bara kan bli.
Nämnde jag att du har fel?
“
Vi kom inte på ett enda spel som tar lika stort avstånd från konstnärlighet som "Baby".
För mig ett otroligt märkligt påstående. Få branscher mjölkar sina succéer lika hårt som just spelbranschen. Knappt ens Hollywood orkar hålla samma mjölktempo.
Joakim Kilmanq
“
Vi kom inte på ett enda spel som tar lika stort avstånd från konstnärlighet som "Baby".
Håller inte med där heller. Icke. Musiken har Bieber. Spelen har, bland mycket annat, Angry Birds.
Vet inte om jag skulle tala om att "ta avstånd från konstnärlighet", dock. Snarare ett totalt ointresse av det. Det är något jag vill påstå genomsyrar i princip alla kommersiella storspel. Det är underhållning som vill tilltala brett och sälja mycket. Inte säga något, förmedla något eller på annat vis ta vara på "konstnärliga" ambitioner.
DekuLinkq
Gillar inte termen överskattad. Det för att de flesta använder den som ett "jag ogillar det här och stör mig på att det är så populärt". Det finns såklart folk som inte använder det så, men jag tycker det är rätt vanligt att folk slänger ur sig termen när det är så de tycker.
Snarare än skattat tycker jag det oftare är frågan om att det är överexponerat. Alltså att det kan förtjäna sin uppskattning (eftersom den är subjektiv i mycket) men att det lyfts fram lite väl mycket, och att det finns sådant som är underexponerat och borde få mer uppmärksamhet. Men det kanske är mer en definitionsfråga.
Själv tycker jag, att om folk genuint tycker om något så överskattar de det inte. Att överskatta något skulle för mig vara att de överskattar betydelsen spelet har för industrin exempelvis. Eller överskattar hur mycket de tror att de skulle gilla det om de spelade om. Eller att de överskattar hur bra de tror det är, om de inte har spelat det. Men att säga "det här är min bästa spelupplevelse" eller att utrycka det som "det här är det bästa spelet jag spelat (för det skulle iallafall jag säga, och kanske mena spelupplevelsen just då), så utgår jag ifrån att det är sant.
Och att se ett spel som det som erbjudit en den bästa upplevelsen, det är inte att överskatta det. Och det är inte så enkelt som att säga att, ja nya spel är bättre, för de är mer avancerade, och förbättrar koncept. För hur man upplever sådant är också subjektivt. Annars skulle allt bli bättre och bättre hela tiden. Allt. Och det blir det inte. Och annars skulle absolut alla tycka att allt nytt är bättre. Och så är det inte.
Jaja, folk får fortsätta om de vill. Men jag tycker att det börjar bli lite uttjatat att slänga runt med "överskattat" så fort något lufts fram lite för mycket, eller börjar bli lite för populärt. Ofta för att man själv inte tycker att det är så bra.
Snarare än skattat tycker jag det oftare är frågan om att det är överexponerat. Alltså att det kan förtjäna sin uppskattning (eftersom den är subjektiv i mycket) men att det lyfts fram lite väl mycket, och att det finns sådant som är underexponerat och borde få mer uppmärksamhet. Men det kanske är mer en definitionsfråga.
Själv tycker jag, att om folk genuint tycker om något så överskattar de det inte. Att överskatta något skulle för mig vara att de överskattar betydelsen spelet har för industrin exempelvis. Eller överskattar hur mycket de tror att de skulle gilla det om de spelade om. Eller att de överskattar hur bra de tror det är, om de inte har spelat det. Men att säga "det här är min bästa spelupplevelse" eller att utrycka det som "det här är det bästa spelet jag spelat (för det skulle iallafall jag säga, och kanske mena spelupplevelsen just då), så utgår jag ifrån att det är sant.
Och att se ett spel som det som erbjudit en den bästa upplevelsen, det är inte att överskatta det. Och det är inte så enkelt som att säga att, ja nya spel är bättre, för de är mer avancerade, och förbättrar koncept. För hur man upplever sådant är också subjektivt. Annars skulle allt bli bättre och bättre hela tiden. Allt. Och det blir det inte. Och annars skulle absolut alla tycka att allt nytt är bättre. Och så är det inte.
Jaja, folk får fortsätta om de vill. Men jag tycker att det börjar bli lite uttjatat att slänga runt med "överskattat" så fort något lufts fram lite för mycket, eller börjar bli lite för populärt. Ofta för att man själv inte tycker att det är så bra.
Joakim Kilmanq
“
Gillar inte termen överskattad.
Slutklämmen var just det - en slutkläm. Det hade varit en usel slutkläm om jag använt ordet "överexponerad" istället.
Tycker dock att ordet överskattad har sin plats.
Som Vaniljq
“
Jag vill bestämt hävda att du har otroligt fel. Att kommersens klor inte skulle ha nått till spelbranshen är helt enkelt fel. Det är så fel det bara kan bli.
Nämnde jag att du har fel?
Tänk om jag har feeeeee -eeel
Jag kan ha feeeeeee- eeeel.
Fast egentligen... tänk på vilka spel som sålt mest, vilka det pratas om mest, och ställ det mot kritikerrosornas våta rabatter.
Både Modern Warfare-spelen, GTAIV, World of Warcraft... miljonsäljare, frekventa på skolgårdarnas läppar, OCH stoltserar med åttor och nior i bland annat LEVEL.
Frågar du mig är det en ganska skarp kontrast till herr Bieber och fru Minaj, som knappast kan åtnjuta kultstatus i de "kunnigas" ögon, men ändå fyller Globen.
Jag medger att det var bakom flötet-sagt att kommersens klor inte nått spelbranscen, och att jag romantiserade litegranna över Miyamoto - det är fint och så att han är en sån fantastisk snubbe med så mycket fantasi, men inför New Super Mario Bros. U och 2 och sånt så undrar jag inte om antalet händer som ivrigt gnuggas vid styrelsebordet är fler än vad man kan/vill tro.
Och så alla FPS-spel och dessa uppföljare.
Men jag skulle vilja cirkla tillbaka till min ursprungspryl, att i spelvärlden så känns hardcore och mainstream lite, lite mer sammansvetsade än i tillexempel musikvärlden.
Joakim Kilmanq
“
Både Modern Warfare-spelen, GTAIV, World of Warcraft... miljonsäljare, frekventa på skolgårdarnas läppar, OCH stoltserar med åttor och nior i bland annat LEVEL.
Att de får åttor i Level säger ingenting om deras konstnärliga värden, eller att de inte skulle vara oerhört kommersiella produkter, dock.
Modern Warfare-spelen är ju själva arketypen av kommersiell hollywoodisering av spelbranschen.
“
Men jag skulle vilja cirkla tillbaka till min ursprungspryl, att i spelvärlden så känns hardcore och mainstream lite, lite mer sammansvetsade än i tillexempel musikvärlden.
Jag kan hålla med om det till viss del. Men det finns mycket supermainstream som får åtminstone hyfsad kritik även i musikvärlden. Svårt att jämföra bara, eftersom man i musiken har ett så mycket bredare urval. Genre på genre, subgenre på subgenre. Och det släpps otroligt mycket mer musik varje år än spel.
Jebboxq
Kommer ihåg när jag först fick hem min kopia av OoT. Jag var bara en liten grabb och hade knappast tillgång till några större sociala medier och jag läste heller inga spelmagasin eller dylikt så jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig.
Trots det spelade jag genom det med kontrollen fastklistrad. Allting var underbart i mina ögon. Kokiri forest och de ändlöst stora fälten som utgjorde Hyrule var häpnandsväckande i mina ögon.
Samtidigt som du påstår att OoT är överskattat tycker jag det är den bästa skiten som någonsin gjorts. Känslor och minnen är hårt sammanlänkande till OoT. Alla delar ju trots det åsikt och eftersom Zelda hyllas som ett av tidernas bästa spel är det för att just 1997 stämde det bra in på beskrivningen. Det får ju stryk jämfört med dagens spel men deg handlar om så mycket mer än bara spelet i sig självt.
Jag kommer aldrig någonsin tröttna på att spela genom OoT för jag hyser så stor kärlek till det spelet (därav min Hylian-shield tatuering på skuldran). Det är odödligt i min åsikt och kommer föralltid vara det.
Att haka upp sig på kritik mot något man älskar visar det bara att man inte älskar det tillräckligt.
Trots det spelade jag genom det med kontrollen fastklistrad. Allting var underbart i mina ögon. Kokiri forest och de ändlöst stora fälten som utgjorde Hyrule var häpnandsväckande i mina ögon.
Samtidigt som du påstår att OoT är överskattat tycker jag det är den bästa skiten som någonsin gjorts. Känslor och minnen är hårt sammanlänkande till OoT. Alla delar ju trots det åsikt och eftersom Zelda hyllas som ett av tidernas bästa spel är det för att just 1997 stämde det bra in på beskrivningen. Det får ju stryk jämfört med dagens spel men deg handlar om så mycket mer än bara spelet i sig självt.
Jag kommer aldrig någonsin tröttna på att spela genom OoT för jag hyser så stor kärlek till det spelet (därav min Hylian-shield tatuering på skuldran). Det är odödligt i min åsikt och kommer föralltid vara det.
Att haka upp sig på kritik mot något man älskar visar det bara att man inte älskar det tillräckligt.
Joakim Kilmanq
“
Det får ju stryk jämfört med dagens spel men deg handlar om så mycket mer än bara spelet i sig självt.
Jag tycker inte ens att det åldrats illa eller så. Åldrats har det ju, men inte så att det är ospelbart eller något sådant. OoT är bara ett exempel i min text. Man kan byta ut OoT mot valfri älskad storklassiker.
Sen är ju "OoT är överskattat" på slutet menat som en skämtsam vinkning.
“
Att haka upp sig på kritik mot något man älskar visar det bara att man inte älskar det tillräckligt.
Du menar att man bör vara trygg i sin kärlek, och då kvittar det om andra inte håller med?
Culture Vultureq
“
Att haka upp sig på kritik mot något man älskar visar det bara att man inte älskar det tillräckligt.
Snarare att folk är rädda för att "ha dålig smak".
Jebboxq
“
Du menar att man bör vara trygg i sin kärlek, och då kvittar det om andra inte håller med?
Helt rätt! Jag känner i alla fall att om man nu skulle skriva en recension, blogginlägg eller whatever så ska man framföra sina egna känslor, inte skriva sånt som publiken "gillar".
Hela grejen med att skriva för det första är väl att beskriva sina egna åsikter och tankar? Eller är det jag som har missat något?
“
Snarare att folk är rädda för att "ha dålig smak"
Det tyder bara på dålig karaktär.
Joakim Kilmanq
“
Hela grejen med att skriva för det första är väl att beskriva sina egna åsikter och tankar? Eller är det jag som har missat något?
Man blir ju en rätt oärlig skribent om man inte gör det, så det är klart att du har rätt.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Luftslott • 17 aug 2012 1q
Spelare måste lära sig att knuffa undan sina klassiker...