“
Men jag mår så jävla bra när jag spelar level 5 spel.
Det är omöjligt att tycka illa om dem, ja. Kan bli så less på Inazuma Eleven, men jag gillar det ändå.
Joakim Kilman
Karlstad
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Level 5 och det förföriska myset
Level 5 gör spel som är svåra att tycka illa om. Nästan fysiskt omöjligt, faktiskt. De hyllas inte sällan som små mästerverk, mycket på grund av den träffsäkert bedårande grafiska stil som genomsyrar alla deras spel.
Men om sanningen ska fram så känns Level 5 lite som klassiska sol- och vårare. De förför med fin yta och romantiskt mys, men när man vill ha mer finns där inget att hämta.
Spelen är i regel mediokra rent spelmässigt. Pusslen i Professor Layton blir snabbt tjatiga, och jag har svårt att engagera mig i spelens intriger (även om de ibland är välberättade små bagateller).
Nu senast har jag spelat Inazuma Eleven. Ett fotbollsspel som har väldigt lite att göra med fotboll, och mer med animéklyschor. Det är draksparkar hit och tjugo meter höga hopp upp i luften dit, och förstås folk som överreagerar på allt utom det som de borde reagera på.
Inazuma Eleven är mys när det är som pysigast. Spelmässigt är det dock väldigt lamt. Det finns en grund till något kul där - att peka var spelarna ska springa med styluspennan är inte en dum idé. Men genomförandet är så grunt och tomt så det liknar ingenting.
Spelet är gräsligt lätt, för det första. Systemet bygger mer på att springa fram till målvakten och trycka på en specialattack än att överlista med bra spel och fungerande taktiker.
Spelet är bara lite utmanande alldeles i början, men då på ett frustrerande och trist vis, när vissa matcher är skriptade för att passa intrigen.
Intrigen, ja. Det mest naiva dumdravel jag haft att göra med på länge. Om det inte varit så trevligt presenterat hade jag slängt spelet i soporna för länge sedan.
Men så var det ju det där igen. Det går inte att hata Level 5, eller deras spel. Den djupt utstuderade naiviteten känns äkta. Den är inte äkta, men det känns så. Och ibland är det trevligt att bara spendera en stund i en barnsligt färgglad värld där alla karaktärer beter sig som om de vore skrivna av höga tioåringar. Ibland.
Nu väntar alla på Ni No Kuni. Blir det här Level 5:s magnum opus? Tveksamt. Men jag är rätt säker på att det blir ett spel som är svårt att tycka illa om.
Men om sanningen ska fram så känns Level 5 lite som klassiska sol- och vårare. De förför med fin yta och romantiskt mys, men när man vill ha mer finns där inget att hämta.
Spelen är i regel mediokra rent spelmässigt. Pusslen i Professor Layton blir snabbt tjatiga, och jag har svårt att engagera mig i spelens intriger (även om de ibland är välberättade små bagateller).
Nu senast har jag spelat Inazuma Eleven. Ett fotbollsspel som har väldigt lite att göra med fotboll, och mer med animéklyschor. Det är draksparkar hit och tjugo meter höga hopp upp i luften dit, och förstås folk som överreagerar på allt utom det som de borde reagera på.
Inazuma Eleven är mys när det är som pysigast. Spelmässigt är det dock väldigt lamt. Det finns en grund till något kul där - att peka var spelarna ska springa med styluspennan är inte en dum idé. Men genomförandet är så grunt och tomt så det liknar ingenting.
Spelet är gräsligt lätt, för det första. Systemet bygger mer på att springa fram till målvakten och trycka på en specialattack än att överlista med bra spel och fungerande taktiker.
Spelet är bara lite utmanande alldeles i början, men då på ett frustrerande och trist vis, när vissa matcher är skriptade för att passa intrigen.
Intrigen, ja. Det mest naiva dumdravel jag haft att göra med på länge. Om det inte varit så trevligt presenterat hade jag slängt spelet i soporna för länge sedan.
Men så var det ju det där igen. Det går inte att hata Level 5, eller deras spel. Den djupt utstuderade naiviteten känns äkta. Den är inte äkta, men det känns så. Och ibland är det trevligt att bara spendera en stund i en barnsligt färgglad värld där alla karaktärer beter sig som om de vore skrivna av höga tioåringar. Ibland.
Nu väntar alla på Ni No Kuni. Blir det här Level 5:s magnum opus? Tveksamt. Men jag är rätt säker på att det blir ett spel som är svårt att tycka illa om.
Kommentarer
Joakim Kilmanq
Det är omöjligt att tycka illa om dem, ja. Kan bli så less på Inazuma Eleven, men jag gillar det ändå.
Keskeq
“
Det är omöjligt att tycka illa om dem, ja. Kan bli så less på Inazuma Eleven, men jag gillar det ändå.
Precis, det är så sjukt uppenbara brister som att om man bara maxar shot på någon så kan man skjuta så fort man får bollen, eller maxa speed så ingen kan fånga en. Men sitter ändå där, samma sak med Layton, alla dessa bullshit pussel som bara är horse shit "haha vi lurade dig" don't care, bring me some of that sweet sweet british accent". Håller med texten helt.
Culture Vultureq
"
Nu väntar alla på Ni No Kuni. Blir det här Level 5:s magnum opus? "
Nä, men spelet lär slå rekord i charmiga mellansekvenser. Det kombinerat med Joe Hishashi om något är väl värt ett köp.
Nu väntar alla på Ni No Kuni. Blir det här Level 5:s magnum opus? "
Nä, men spelet lär slå rekord i charmiga mellansekvenser. Det kombinerat med Joe Hishashi om något är väl värt ett köp.
DekuLinkq
Älskar DQ VIII och Dark Chronicle, så jag är inte orolig. Vissa spel bygger på sim mekanik, andra på känslan. Jag har alltid känt att JRPGs största styrka är känslan, även om det inte behöver betyda att mekaniken är dålig.
Dvs, JRPG är äventyr, som man spelar igenom för att utforska världar, fält, skogar, städer, grottor byar, mm. mm. Där man träffar karaktärer och interagerar med dem, lär känna dem och lär sig älska deras egenheter och längtar efter vad som ska hända härnäst.
Att spela ett JRPG är som att ha en miniatyrvärld, en sagobok och film i ett, där man ska uppleva spelet snarare än spela det.
Tyvärr känns det som att många JRPG har tappat det på sistone. En del kan sammanfoga det och göra båda bra, men de som tappar berättandet, myset, känslan, utforskandet. De faller, i mina ögon iallafall. För om jag ska orka med ett 20+ timmars spel, då är just det viktigast, spelmekaniken kommer i andra hand (sedan får den ju såklart helst varieras så man inte tröttnar, eller vara av det slag man inte tröttnar på)
Dvs, JRPG är äventyr, som man spelar igenom för att utforska världar, fält, skogar, städer, grottor byar, mm. mm. Där man träffar karaktärer och interagerar med dem, lär känna dem och lär sig älska deras egenheter och längtar efter vad som ska hända härnäst.
Att spela ett JRPG är som att ha en miniatyrvärld, en sagobok och film i ett, där man ska uppleva spelet snarare än spela det.
Tyvärr känns det som att många JRPG har tappat det på sistone. En del kan sammanfoga det och göra båda bra, men de som tappar berättandet, myset, känslan, utforskandet. De faller, i mina ögon iallafall. För om jag ska orka med ett 20+ timmars spel, då är just det viktigast, spelmekaniken kommer i andra hand (sedan får den ju såklart helst varieras så man inte tröttnar, eller vara av det slag man inte tröttnar på)
Joakim Kilmanq
“
DQ IX
Just ja. Det var de som gjorde det också. Värst vad jag spelat Level 5-spel det här året.
Tobias Söderlundq
Kanske inte deras magnus opus, men så åtminstone ett spel som kommer göra att jag får det VÄLDIGT svårt att inte äga ett Playstation 3 (men jag har ju klarat mig utan ett PS3 trots Super Stardust HD som jag håller skyhögt, så... ja, vi får se hur det går).
Joakim Kilmanq
“
Kanske inte deras magnus opus, men så åtminstone ett spel som kommer göra att jag får det VÄLDIGT svårt att inte äga ett Playstation 3
Jag har ett, men jag är inte helt säker på att jag kommer att skaffa Ni No Kuni. I alla fall inte på en gång. Jag har mina mysgränser.
Tobias Söderlundq
“
Jag har mina mysgränser.
Jag också. Men jag lä mig likafullt förblindas fullständigt av Eternal Sonata. Såhär i efterhand inser jag att det var lite... förhastat. Men det gör inte så mycket. Det var trevliga timmar, att jag såhär något år senare känner att det kanske inte riktigt var så bra som jag fick för mig kvittar.
Joakim Kilmanq
“
att jag såhär något år senare känner att det kanske inte riktigt var så bra som jag fick för mig kvittar.
Håller med. Min främsta anledning att vilja skjuta upp Ni No Kuni lite är att jag känner mig småmätt på Level 5 just nu. Har spelat fler av deras spel i år än jag ens hajat, och utan att det var med flit eller så.
Men när Ni No Kuni släpps har jag kanske spelat nog med omysiga spel för att behöva en stunds Level 5-mys igen.
Jag spelade trots allt igenom hela DQIX utan att riktigt förstå varför. Ni No Kuni vet jag ju åtminstone varför jag vill spela.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Keske • 19 aug 2012 0q