Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

”Varför spyr pappa blod?”
Frågan kommer från min lillebror. Först blir jag alldeles ställd, sen rädd, innan jag inser vad som hänt. Pappa har inte spytt blod. Han har kräkts upp det tetrapack med vin han smygdruckit inne på toaletten under kvällens gång.

När jag nyligen spelade igenom Papo & Yo, om att växa upp med en alkoholiserad far, så var det svårt att inte börja fundera över liknande minnen.

Min pappa var aldrig våldsam. Men periodvis drack han mycket, vilket så klart var en källa till otrygghet för hans barn. I mitt fall handlade det till en början mest om att det var jobbigt att se pappa så otroligt korkad. Han blev verkligen riktigt trög när han drack.

Det jobbiga var alltså inte att pappa förvandlades till en demon när han drack, för det gjorde han aldrig. Det som gjorde så ont var att det var så tydligt varför han drack. För att fly från de demoner som ständigt rev och slet i honom.

Värre blev det dessutom för varje år som gick. Det är en kraftlös maktlöshet man känner när någon närstående far så illa, och mår så dåligt, utan att man kan göra något åt det.

Skulden är nästan än mer kraftfull. Varför kan jag inte göra något? Varför räcker jag inte till? Är jag inte skäl nog för att han ska orka, eller vilja, leva?

Så kan man inte tänka, brukar det heta. Jag vill hävda att man inte kan undgå att tänka så.

Jag tänker ofta på hur pappa mot slutet satt där bland de tomma skelettresterna av ett liv han inte längre hade. Hur han kunde ringa förtvivlad och berusad och i panik be om förlåtelse för att han inte räcker till som far. När det enda jag kunde tänka på var att jag inte räcker till som son. Hur gärna jag skulle ha velat säga allt det där som jag inte sade, för att jag väntade på rätt tillfälle (några sådana finns inte, så väntar man på dem så väntar man förgäves).

I Papo & Yo leder allting upp mot den enkla insikten att man inte kan bota vissa saker. Man kan inte ta det på sitt samvete. Men jag är inte övertygad. Spelets klimax biter inte på mig. Det är för enkelt, och ger mig ingen sinnesro.

Jag brukar försöka att tänka på hur stark pappa var när jag var liten. Hur inget tycktes skada honom. Det är en tröst att veta att han hade sina lyckliga år han också. Oavsett vad som hände sedan så hade han dem.

Framför allt är det dock skrämmande att även någon som var så stark, som jag såg som osårbar, kan gå sönder så fullständigt.



Varje gång jag såg min far full så gjorde det ont, för jag visste varför han var det. Och jag visste att ingenting jag gör kan ändra på det.

************************************************************************
Fler delar i den här serien finner man här.Taggar: Joakim Kilman, Papo & Yo, pappa