Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

För ett litet tag sedan skrev jag om hur Inazuma Eleven 2 var det dummaste spel jag någonsin spelat. Men jag förklarade aldrig varför.

Kanske på tiden att jag gör det. Särskilt som Level 5 nu verkar rada upp Inazuma Eleven-titlar på löpande band, av någon anledning.

Till att börja med så kan jag väl erkänna att det kryllar av spel som är lika dumma som IE2, egentligen. Men eftersom IE2 är det senaste i raden så får det bära hundhuvudet för tillfället. Men räkna med den väldigt verkliga möjligheten att det här blir en bloggserie där nya "världens dummaste spel" utses av och till.

Hur som helst - Inazuma Eleven 2, detta charmtroll i dumskallefabriken.

Det första spelet i serien var i princip lika dumt rent konceptuellt, så det är inte det jag stör mig på. IE är inte dummare än Pokémon, Turtles eller valfri massproducerad produkt som vänder sig till barn, rent konceptuellt.

Det handlar om ett fotbollslag som leds av den obotlige optimisten Mark Evans. Hans kärlek till fotbollen räddar upp varje tänkbart problem. Det skulle inte förvåna mig om han i kommande spel finner ett botemedel mot AIDS med hjälp av fotboll.

I Inazuma Eleven 2 kommer hotet från yttre rymden. En mystisk organisation vill ta över jorden, med hjälp av fotboll (de ska visa hur bra de är på fotboll, och därmed få världen att ge upp).

Hädanefter blir det spoilers, så om man inte vill få spelet spoilat (det finns inget att spoila, men ändå) kan sluta nu.

Det visar sig dock, i en av spelets sanslöst många twister, att det inte alls rör sig om utomjordingar. Istället är det en idiot som vill hämnas på världen för sin sons död.

Att spelet har så många illa genomförda twister är en del av vad som gör det så dumt. Oftast får vi så många och så uppenbara ledtrådar till allt (inte sällan spoilas vad som ska hända i kapitlet redan i kapiteltieln) att man, när man väl når till vändpunkten i intrigen bara blir förbannad.

JAG RÄKNADE UT DET FÖR TIO JÄVLA TIMMAR SEDAN! KOM IGEN!

Och det kryllar av dessa. Fullkomligen kryllar av dem, i ett misslyckat försök att hålla intresset uppe med cliffhangers som en babian kan räkna ut med röven.

De få twister man inte räknar ut är istället bara stendumma. Som att motivet för världsherravälde är sorg över ett förlorat barn (först hintas det om att det handlar om profit genom ökad vapenförsäljning, men det spåret sänks innan det ens tagit riktig form).

Över huvud taget är spelet, precis som i Dragon Quest IX, fullt av ganska tragiska livsöden. Folk som lider av trauman av att ha förlorat hela sin familj får sina problem uppklarade av slappast möjliga pepptalk från Mark Evans.

"Jag mår skit för hela min familj är död!"
"Men fotboll är kul, och hela laget gillar dig!"
"Är det sant? Jag är botad!"

Jag hatar det. Det är inte ens naivt - det är direkt stötande

Särskilt hemskt blir det när spelet vill vara dramatiskt på riktigt, och drar till med tårar och känslosamt sentimental musik. Mot slutet bölar antagonisten som ett litet barn, och jag sitter förbluffad vid min 3DS och undrar om det är meningen att jag ska skratta eller gråta. Jag vet ärligt talat inte.

Allra dummast är dock hur omständligt allt berättas. Detta med utdragna vändningar i intrigen bottnar i ett allmänt problem med berättandet. Saker upprepas till döds, konversationer tar aldrig slut, och ingenting blir sagt utan att behöva trycka sig igenom ett hav av bullshit.

Utmaning existerar inte. Allt är bara utfyllnad. Gå dit, prata med henne, gå tillbaka prata med honom, Gå till fotbollsplanen och spela ännu en skamligt enkel fotbollsmatch där taktik är irrelevant (bara levla upp ditt lag och spamma dina bästa specialare - det är allt), vilket gör att man tröttnat på dem redan efter några få matcher.

Att spelet då dessutom har random encounters i form av totalt poänglösa så kallade battle-matcher gör det ännu tradigare. När man bara vill gå vidare så verkar spelet känna av det, och lassar på med dessa hemska random encounter-matcher. De är ofta slut på några sekunder, men det spelar ingen roll. Det är tråkigt!

Random encounters var ett problem även i första spelet, precis som avsaknaden av utmaning i de riktiga matcherna. Men i första spelet kändes det inte som att allt, precis allt, gick ut på att spamma specialförmågor. Plus att det första spelet var först. Att bara upprepa sig, utan att lägga till något nytt alls till konceptet är inte kul. Det finns ingenting som känns förbättrar i IE2, jämfört med det första spelet.

I det första spelet kunde man dessutom ta på sig ett armband som gjorde att man slapp random encounters, om jag inte minns fel.

Sist men inte minst - labyrinter. Mot slutet av spelet får vi två labyrinter. Båda är väldigt simpla, men störiga nog att göra ett redan onödigt långt spel ännu tradigare.

Det finns cirka 1000 spelare att scouta i IE2. Men det finns ingen anledning att bry sig. Man klarar sig bra med att scouta några få som ser okej ut. Allt utöver det är bara tidskrävande och sjukt onödigt, om du inte tänkt spela tonvis med matcher online. Men vem vill göra det, när matcherna är så enahanda?

Nu tänker jag ge mig, innan jag blir lika tradig som det överlånga eländet som i folkmun kallas Inazuma Eleven 2.

Naivitet, optimism och glimten i ögat-premiss räcker ingenstans när genomförandet dödar all spelglädje genom att behandla spelaren som en lallande idiot.

IE är en serie som uppenbarligen vänder sig till barn. Men barn är inte dumma. I alla fall inte så här dumma.Taggar: Inazuma Eleven, Level 5, Joakim Kilman, världens dummaste spel