Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

I det första X-Com tilläts det utomjordiska hotet vara någorlunda mystiskt även när man forskat så mycket man bara kan på dem. Även om man kunde lära sig hur de fungerar till viss grad, så kunde man aldrig kommunicera med dem.

Man lärde aldrig känna dem, eller deras verkliga motiv. Man visste att de var fientligt inställda, men man kunde aldrig på allvar förstå dem, eller sätta sig in i deras sätt att tänka.

De tilläts vara genuint främmande, och därför också genuint otäcka.

I nya X-Com är det delvis en annan femma. Om du inte har klarat spelet och inte vill veta någonting om slutet så varnar jag nu för milda spoilers.

Det sista uppdraget i originalet utspelade sig på Mars. Det var en lång, svettig kamp för överlevnad. Något av det i särklass svåraste jag spelat. Utomjordingarnas sista bas var enorm, och sjukt välförsvarad. Visst var en sista "bossen" något av en besvikelse, men det spelade ingen roll, för vägen dit var så tillfredsställande. Och rymdvarelserna talade inte. De förklarade inte sina motiv med töntigt tillgjorda röster. De bara kämpade till sista man, och förblev det mörka, svårbegripliga hot de alltid varit.

I nya X-Com utspelar sig det sista uppdraget ombord på ett stort moderskepp. Motståndet är inte i närheten av lika svettigt som i originalet, och om man bara har hållit sina bästa soldater vid liv kan man klara det utan allt för stora problem.

Men det är inte det värsta. Att slutstriden är tunn och otillfredsställande kan jag gå med på eftersom fram till sista uppdraget är så fantastisk. Men att rymdvarelserna inte kan hålla käften är ett enormt felsteg av Firaxis.

Jag har klarat X-Com tre gånger redan. Jag kan knappt sluta spela det, så bra det är. Men varje gång jag kommer till slutet blir jag lika trött.

När rymdledaren börjar gaffla om sina motiv med den där skrovligt väsande tramsrösten... hela spelet faller ihop som ett korthus.

Jag vet att det är tänkt som så att rymdvarelserna kommunicerar telepatiskt, men eftersom det gestaltas med en väsande engelsk röst blir det fortfarande otroligt banalt.

Det ordlösa, mörka och främmande blir plötsligt en simpel serietidningsskurk med långrandigt babbel om motiv som inte ger några svar utan bara raserar den rädsla man känt inför det utomjordiska hotet.

Spelets undertitel är trots allt Enemy Unknown. Kom igen!

Varför spel nu för tiden känner att de måste förklara allting i detalj, när förklaringarna ändå inte ger ett piss (ofta tvärtom) övergår mitt förstånd.

Faktum är att alla de där jobbiga monologerna från vetenskapsmän och officerare som kommer av och till under spelet stör. Första gången är det väl okej, men varje gång man spelar tvingas man lyssna på samma babbel.

Mellansekvenser, dåliga röstskådisar och svamlande rymdvarelser var det sista X-Com behövde. Ändå fick det just de här sakerna.

X-Com är ett av årets bästa spel. Men det hade enkelt kunnat vara mycket bättre.Taggar: X-Com, XCOM, Firaxis, Joakim Kilman, svammel