Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Första gången jag hamnade under kniven var jag sju år gammal. Eftersom ingen läkare hade någon aning om vad som felades med min kropp, förutom då att det var fel på den, började men tidigt att experimentera med olika behandlingar.

Den första läkaren som testade att operera mina fötter för att råda bot på den kroniska värken hette Ulla Bagge. Jag minns henne som en väldigt trevlig och sympatisk äldre dam. Undrar om hon lever fortfarande.

Mina föräldrar var livrädda att jag skulle börja yra om skalbaggar första gången vi träffade Bagge. Det gjorde jag inte. Men jag tänkte på skalbaggar, och på får, under hela besöket på ortopedtekniska kliniken i Karlstad. Vad de vuxna talade om förstod jag inte. Jag drömde om djur.

Men de bestämde att jag skulle opereras. Förlänga hälsenorna. Varför vet jag fortfarande inte. Jag har aldrig förstått hur det skulle kunna hjälpa, men så är jag inte ortoped heller.

Mina sjukhusbesök förknippar jag så här som vuxen med tre saker. Blåsvarta nätter, smärta (mycket smärta) och tv-spel. Sjukhusen hade ofta små vagnar med en tv och ett Nintendo på som de rullade in i rummen. De hade i regel bara en eller högst två per avdelning, men de fanns. Fast inte då. Inte riktigt än. Almanackan stod bara på 1986.

Men de hade brädspel.

När jag vaknade upp för första gången efter en nedsövning så roades jag av hur oheligt yr jag var. Många kräks tydligen under uppvaket. Det har jag aldrig gjort. Inte ens mått dåligt. Däremot har jag alltid jobbigt svårt för att kissa, vilket leder till besvärliga situationer där sköterskor hotar med att köra upp slangar i snoppen.

Jag har alltid varit livrädd för de där snoppslangarna, och har sett till att undvika dem varje gång. Till varje pris.

Jag ljög när jag sade att jag bara tänker på tre saker när jag tänker på sjukhus. Jag tänker först och främst på mamma. Hon var alltid den som följde med mig och bodde med mig under sjukhusvistelserna. Jag behövde aldrig vara ensam. Det var mamma som fick vara ensam, och bära min smärta på hennes redan tunga axlar.

Pappa följde med mig en gång också. Men aldrig mer. Han pallade det inte, då han avskydde sjukhus mer än något annat.

När jag så vaknade upp ur min första drogdvala så var mina ben tunga. Inbäddade i gips, och fötterna sprängde när jag försökte röra på dem. Som om snitten slet och kämpade mot stygnen för att öppna sig igen.

Jag låg väl på avdelningen en arbetsvecka eller så. Men jag minns det alltid som en evighet. Förmodligen för att alla sjukhusbesök flyter samman till en enda lång blå natt.

Varje dag tvingade jag mamma att spela brädspel, bygga ihop modeller eller liknande saker. Vid ett senare sjukhusbesök hade aktivitetsrummet (där man får pyssla, leka, spela och lite allt möjligt) fått en dator i ett mörkt, murrigt rum med fördragna persienner. Där satt alltid en lönnfet unge och spelade Hugo på vad jag tror var en Amiga. Jag fick aldrig testa, för han hade lagt beslag på den där datorn.

Men då, 1986, hade man bara analoga spel. Vi pallade äpplen i Busungar, letade diamanter i Diamantjakten och ibland fick jag henne till och med att spela Drakborgen (trots att jag inte riktigt förstod reglerna, och det hela mest slutade i att jag hittade på allt eftersom). Det måste ha varit mördande tråkigt i längden. Men för mig var det ett sätt att skapa trygghet och rutin. Varje dag – spel.

Jag kunde ta smärtan, så länge jag kunde lassa över så mycket av oron som möjligt på mamma. Vilket jag gjorde, utan att ens fundera en sekund på om hon klarade av det. För det antar man som barn att ens föräldrar gör.

Att vara inlagd på sjukhus, tillsammans med mamma, var en egen värld. Utanför den vanliga världen. Ibland, när jag besöker sjukhus i vuxen ålder, kan jag förnimma de där motstridiga känslorna av rädsla, smärta och varm trygghet. Och på sätt och vis kan jag sakna det, av naturliga orsaker. Jag tror aldrig jag kom närmre mamma än under de där sjukhusvistelserna, trots allt.

Ortopeden ligger fortfarande på samma ställe i Karlstads sjukhus. Varje gång jag sitter i det där väntrummet ekar mitt sjuåriga jag mellan väggarna. Och jag börjar drömma om djur igen.

************************************************
Fler delar i den här serien finner man här.Taggar: Joakim Kilman, sjukhus, Brädspel, busungar, diamantjakten, drakborgen, Press play on tape