Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Nej, jag brukar inte "go all emo" eller så, men känner behovet av att skriva någonting jag inte brukar gå in på.

Jag tror att alla känner till det där om att man egentligen inte förstår någonting förens man upplevt motsatsen eller liknande. Exempel, en person som har gått omkring hela livet med kroniska smärtor i valfri kroppsdel inser inte hur ont denne har haft innan vederbörande blivit frisk, eller enklare, bor man i ett land med varmare temperatur länge så skulle man klä sig varmare hemma igen och så vidare. Det är samma sak med allting som har med mänsklig anpassning, och vi människor kan anpassa oss och återhämta oss efter i princip vad som helst. Samma sak med lycka och olycka.

Jag kom hem Fredag förra veckan från Oslo efter tre dagar där eftersom Metallica var i stan (med Dannis för övrigt.) Följde upp det med att fira Far på 50-årsdagen i helgen och hade följaktligen vansinnigt trevligt hela den veckan. Så, när jag kom hem och gick tillbaka till vardagen så slog det mig hur förbannat... olycklig jag är i vanliga fall. Jag kände på allvar av mitt vanliga, vardagliga tillstånd - så som jag alltid känner mig dygnet runt - och blev sorgsen. Nej, det är inte det där vanliga om att euforin hade lagt sig och man känner sig tom av att det roliga är slut för den här gången, det här var någonting annat. Min teori är att jag bitvis och dag för dag känner mig mer och mer deprimerad. När jag således kände rejäl lycka igen så låg min "normalnivå" så pass lågt att jag fysiskt kunde känna växlingen. Resultatet blev instant trötthet om man uttrycker sig väldigt kortfattat och milt.

Även om det inte är trevligt så blev jag faktiskt fascinerad över ännu en insikt om mänsklighet. Det var därför jag skrev.

- - - - -

EXTRA: Har en förhoppning om att lorkans nästa bidrag i min -tråd är under fem minuter för en gångs skull xD