Då det för min del har blivit tre spelkonserter, en i Umeå och två i Stockholm, den senaste tiden så är det nu dags att summera. Och jag inleder med Play! A Video Game Symphony som hölls i Annexet i Stockholm den 19 mars. Det blev tyvärr den minst inspirerande och minst överraskande konserten hittills. Kritiken var inte nådig i exempelvis forumtråden här på Loading och enligt vänner och bekanta som besökt ett flertal spelkonserter genom åren så var det här den sämsta hittills. För de som aldrig tidigare gått på en liknande konsert var det dock säkerligen en helt okej föreställning.

Svenska bandet Monkey Kong gjorde stor succé på Dreamhack förra året och var inbjudna som förband. Det var något jag verkligen hade sett fram emot och därför kändes det oerhört snopet att missa deras spelning, som hölls en bra stund innan utsatt konserttid. Det sägs att det var runt 50 personer på plats då, så det måste även ha känts trist för bandet.

När konserten inleds känns det genast lite Twilight Zone. Dirigenten Arnie Roth har blivit något av en stamgäst på spelkonserter runtom i världen och han förväntades vara på plats även den här gången. Men istället är det Arnies son Eric Roth som tar plats på podiet. Det är dock inte bara Arnie som saknas - noterna är borta. Mario träder fram och erkänner sig skyldig. Redan här är det tydligt att det numer är lite av en show snarare än en renodlad konsert.

Det finns en del att anmärka på men jag inleder med det positiva. Det underbara Chrono-medleyt tåls att höras om och om igen och orkestern gjorde här en av kvällens bästa insatser. Inledningen med ”Reminiscence” från Chrono Cross är magisk. Till en början spelas låten på piano, men framåt slutet läggs ett stråkparti till och den biten är oemotståndlig. Detsamma gäller Castlevania som med sina knäckande melodier är en självklar höjdpunkt på vilken konsert som helst.

Det blev ett flertal medleyn under kvällen - Mario, Zelda, Sonic, Commodore 64, Oblivion. Alla dessa har kunnat höras på tidigare Play-konserter så för de som besökt dessa bjöds det endast på en ny låt (förvisso ett helt okej stycke från Guild Wars). Det är på tok för oinspirerat. Det finns så mycket musik att arrangera för att framföra i sådana här sammanhang och det finns även massvis med bra stycken som redan är färdigskrivna för orkester, så att förnya konsertprogrammet borde inte vara direkt omöjligt.

Efter att ha njutit av fantastisk akustik och alldeles lagom ljudvolym i Stockholms Konserthus tidigare år var det lätt att notera vilken otrolig skillnad det är att höra en rejält uppmickad symfoniorkester i Annexet. Ljudet var helt enkelt inte bra.

Spelkonserter har inte helt oväntat blivit en alldeles utmärkt mötesplats för spelentusiaster och den här tillställningen var inget undantag. Faktum är att det var den stora behållningen. Till er som undrar varför Arnie Roth inte dirigerade kan jag meddela att han av olika anledningar stannade hemma i Chicago. Och jag kanske ska klargöra att bilden här nedan är tagen efter konserten.