Sommarregn
Stockholm
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Den bästa Dreamcast-reklamen! (PSO)
Det finns några spelupplevelser man aldrig glömmer. Jag är av den generationen som spelade bort hela jullovet 98 med Ocarina of time, lärde mig förstå storheten med multiplayer i Mario Kart och fick en första riktig online-upplevelse över konsol med Dreamcast.
Phantasy Star Online har gett mig många roliga timmar, dels spelet i sig och sen alla människor där inne. Ta bara en kille som jag brukade spela med som lyckades sätta sig på sin handkontroll och radera hela sin karaktär, en så kallad "ass delete" :)
Men något som nästan är roligare än det är Segas trailer för spelet. Visst, det var nytt med online med en konsol och de ville slå på stora trumman. Min fråga är, tog de inte i lite för mycket? Var de ironiska?
Vad är roligast i trailern egentligen? Hjärntvättandet av "The whole world" eller kanske klippet när de kopplar in nätverkssladden :D
Njut.
Phantasy Star Online har gett mig många roliga timmar, dels spelet i sig och sen alla människor där inne. Ta bara en kille som jag brukade spela med som lyckades sätta sig på sin handkontroll och radera hela sin karaktär, en så kallad "ass delete" :)
Men något som nästan är roligare än det är Segas trailer för spelet. Visst, det var nytt med online med en konsol och de ville slå på stora trumman. Min fråga är, tog de inte i lite för mycket? Var de ironiska?
Vad är roligast i trailern egentligen? Hjärntvättandet av "The whole world" eller kanske klippet när de kopplar in nätverkssladden :D
Njut.
Mitt spel recenserat i SVT!
I november gav jag och en kompis ut spelet BitQuiz, ett frågesportsspel om tv - och datorspel.
I samma veva recenserar SVT spelet. Jag vet inte varför jag inte gjorde ett blogginlägg om det då, det kanske var för mycket som hände. Men jag minns hur jag vaknade upp morgonen det skulle recenseras, slängde mig ur sängen, sprang in i vardagsrummet och slog på TVn för att hinna precis ´när recensionen drog igång. Med en försening till jobbet på det, men det var det värt :)
Har du inte provat spelet ännu? Då kanske du blir sugen efter SVTs recension, eller efter några av de andra som du hittar längre ner :)
SVT Morronsoffa
Sen skrev Thomas Engström här inne på loading en väldigt fin recension:
http://loading.se/blogg.php?user_id=8182&blogg_id=27862
Gaminggrannar provade också spelet:
Miniboss.se recension:
http://miniboss.se/?p=9381
BitQuiz finns att köpa hos
Webhallen
Game
Game Stop
Cdon
Prylsjuk
SF-bokhandel
Psxcare
Comics Heaven
I samma veva recenserar SVT spelet. Jag vet inte varför jag inte gjorde ett blogginlägg om det då, det kanske var för mycket som hände. Men jag minns hur jag vaknade upp morgonen det skulle recenseras, slängde mig ur sängen, sprang in i vardagsrummet och slog på TVn för att hinna precis ´när recensionen drog igång. Med en försening till jobbet på det, men det var det värt :)
Har du inte provat spelet ännu? Då kanske du blir sugen efter SVTs recension, eller efter några av de andra som du hittar längre ner :)
SVT Morronsoffa
Sen skrev Thomas Engström här inne på loading en väldigt fin recension:
http://loading.se/blogg.php?user_id=8182&blogg_id=27862
Gaminggrannar provade också spelet:
Miniboss.se recension:
http://miniboss.se/?p=9381
BitQuiz finns att köpa hos
Webhallen
Game
Game Stop
Cdon
Prylsjuk
SF-bokhandel
Psxcare
Comics Heaven
Pojken som fann en ny färg
Jag brukar försöka att endast skriva om tv-spel här, eller tv-spels relaterade saker. Fast idag gör jag ett undantag då jag skriver några rader om loading-redaktören Oskar Skogs debutbok :)
--------------------------------
Det finns väldigt mycket jag gillar med Pojken som fann en ny färg. En av de är att jag, oväntat nog, får rysningar av händelserna i den, enda upp på huvudet. Flera gånger, får det till och med nu när jag tänker på det. Endast skräckfilmen Shutter ger mig den effekten av att bara tänka på den. Nu är ju Pojken som fann en ny färg inte en läskig eller obehaglig bok, utan en känslig historia som visar livet sanna färger.
Huvudpersonernas utseenden beskrivs knapps, ändå ser bokens jag ut som Oskar Skog :) De namnges inte heller (precis lika pedantiskt som i filmen Antichrist, Dold text: som påminner lite om Skogs debutroman även på andra sätt utan att spoila för mycket). Trots all ordning och reda i upplägget blir det inte platt, inte enformigt och inte heller förutsägbart. För med små, enkla medel får jag tydliga bilder av hur det ser ut och hur det känns. Det är befriande läsning som blir precis så lätt eller svår som jag gör den. Och den lyckas att hålla mig i ett fast grepp och dra med mig ner i fallet.
Några av mina favoritböcker har en tydlig sak gemensamt. Nämligen, de är ganska enkla i sin inramning, men med ett djup och en så pass intressent handling som gör att jag tänker på dem långt efter jag stängt boken. Kafkas Förvandlingen, Strindbergs Inferno och Skogs Pojken som fann en ny färg.
--------------------------------
Det finns väldigt mycket jag gillar med Pojken som fann en ny färg. En av de är att jag, oväntat nog, får rysningar av händelserna i den, enda upp på huvudet. Flera gånger, får det till och med nu när jag tänker på det. Endast skräckfilmen Shutter ger mig den effekten av att bara tänka på den. Nu är ju Pojken som fann en ny färg inte en läskig eller obehaglig bok, utan en känslig historia som visar livet sanna färger.
Huvudpersonernas utseenden beskrivs knapps, ändå ser bokens jag ut som Oskar Skog :) De namnges inte heller (precis lika pedantiskt som i filmen Antichrist, Dold text: som påminner lite om Skogs debutroman även på andra sätt utan att spoila för mycket). Trots all ordning och reda i upplägget blir det inte platt, inte enformigt och inte heller förutsägbart. För med små, enkla medel får jag tydliga bilder av hur det ser ut och hur det känns. Det är befriande läsning som blir precis så lätt eller svår som jag gör den. Och den lyckas att hålla mig i ett fast grepp och dra med mig ner i fallet.
Några av mina favoritböcker har en tydlig sak gemensamt. Nämligen, de är ganska enkla i sin inramning, men med ett djup och en så pass intressent handling som gör att jag tänker på dem långt efter jag stängt boken. Kafkas Förvandlingen, Strindbergs Inferno och Skogs Pojken som fann en ny färg.
Så här blir Mario-spelen bättre.
Jag sitter och försöker samla alla Star Coins i New Super Mario Bros U. Har lyckats tagit alla på värld ett, två och tre. Jag gillar verkligen det här spelet. Det finns riktigt roliga banor så som Flight of the Para-Beetles, Spine-Tingling Spine Coaster och Run for It för att nämna några som jag spelade bara igår. Så bandesign kan Nintendo fortfarande.
Men New Super Mario Bros-serien måste förändras till nästa spel, och det här är några saker som jag tror skulle göra serien roligare.
1, Check Point utanför varje boss, och på så vis kunna dra upp bossens svårighetsgrad en aning.
2, Ta bort samlingen av Star Coins. Tre mynt på varje bana känns inte särskilt intressant eller spännande. Kom på något nytt, gör istället fler svåra hopp som leder till andra hemligheter.
3, Co-Op online, och man kan välja att inte krocka med varandra så det blir lika roligt och med samma flyt som när man kör ensam.
4, Färre spökhus. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i spökhusen, de går sakta och saknar sällan den där svårighetsgraden som jag gillar med Mario-spelen, oftast handlar det om att hitta rätt. De imponerar nästan aldrig heller i sin design.
5, Inte behöva bli utslängd från en bana varje gång man dör. Jag skrev om det här.
Fem väldigt enkla punkter som jag tror skulle göra spelen betydligt roligare, för mig. Vad tror du?
Men New Super Mario Bros-serien måste förändras till nästa spel, och det här är några saker som jag tror skulle göra serien roligare.
1, Check Point utanför varje boss, och på så vis kunna dra upp bossens svårighetsgrad en aning.
2, Ta bort samlingen av Star Coins. Tre mynt på varje bana känns inte särskilt intressant eller spännande. Kom på något nytt, gör istället fler svåra hopp som leder till andra hemligheter.
3, Co-Op online, och man kan välja att inte krocka med varandra så det blir lika roligt och med samma flyt som när man kör ensam.
4, Färre spökhus. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i spökhusen, de går sakta och saknar sällan den där svårighetsgraden som jag gillar med Mario-spelen, oftast handlar det om att hitta rätt. De imponerar nästan aldrig heller i sin design.
5, Inte behöva bli utslängd från en bana varje gång man dör. Jag skrev om det här.
Fem väldigt enkla punkter som jag tror skulle göra spelen betydligt roligare, för mig. Vad tror du?
Belöningen med okunskap
Jag har den inställningen att en filmupplevelse blir som bäst om du vet så lite som möjligt om filmen när du börjar kolla på den. Får jag filmtips från någon jag vet har ungefär samma smak som jag har så räcker det, jag behöver ingen trailer som visar mig halva filmen för att ta mig tiden att se den. Senast jag fick en rejäl överraskning var när jag såg Seaching for sugar man på bio förra året, som jag inte visste någonting om innan jag såg.
När det kommer till spel så läser jag om dem redan när de blir utannonserade. Sen recensioner, någon videoblogg ett gäng trailers. Så det blir ju alltid tvärtom vad gäller spel, jag vet väldigt mycket om det innan jag ens spelar det för första gången.
Men så hände det att jag lyckats lurat mig själv. Jag var ute efter ett skräckspel, helst så likt de gamla Silent Hill-spelen eller Resident evil-spelen som möjligt. Jag köpte Deadly Premonition, med tron att det skulle vara lite som Silent Hill. Det här spelet har helt gått förbi mig. Jag fick ett Twin Peaks, ungefär så som Alan Wake borde vart. Ett mystiskt mord, märkliga karaktärer att lära känna i det lilla samhället och en ännu märkligare huvudperson. Jag skulle kunna skriva bra många rader om dialogerna, musiken, Twin Peaks-referenserna och att det gäller att byta kostym för att slippa flugsamlingar. Men jag hoppas någon som läser det här också missat spelet och bara plockar upp det.
Hur mycket läser du om spel innan du skaffar dem? Brukar du kanske sluta bevaka spel när det närmar sig releasen? Jag tror jag ska bli mer restriktiv med informationsintagande vad gäller spel. För jag vill ha fler Deadly Premonition-upplevelser.
När det kommer till spel så läser jag om dem redan när de blir utannonserade. Sen recensioner, någon videoblogg ett gäng trailers. Så det blir ju alltid tvärtom vad gäller spel, jag vet väldigt mycket om det innan jag ens spelar det för första gången.
Men så hände det att jag lyckats lurat mig själv. Jag var ute efter ett skräckspel, helst så likt de gamla Silent Hill-spelen eller Resident evil-spelen som möjligt. Jag köpte Deadly Premonition, med tron att det skulle vara lite som Silent Hill. Det här spelet har helt gått förbi mig. Jag fick ett Twin Peaks, ungefär så som Alan Wake borde vart. Ett mystiskt mord, märkliga karaktärer att lära känna i det lilla samhället och en ännu märkligare huvudperson. Jag skulle kunna skriva bra många rader om dialogerna, musiken, Twin Peaks-referenserna och att det gäller att byta kostym för att slippa flugsamlingar. Men jag hoppas någon som läser det här också missat spelet och bara plockar upp det.
Hur mycket läser du om spel innan du skaffar dem? Brukar du kanske sluta bevaka spel när det närmar sig releasen? Jag tror jag ska bli mer restriktiv med informationsintagande vad gäller spel. För jag vill ha fler Deadly Premonition-upplevelser.
Tidigare inlägg
Hundratals spel! :)
Första leveransen av BitQuiz har kommit hem till min kollega,...
Release-nerver!
När man har en mardröm kan precis vad som helst bli hemskt och...
500 frågor om tv och datorspel - BitQuiz
"Hur mycket kunskap har du om spelvärlden? BitQuiz är ett...
Snusk i gammalt spel!
Idag tankade jag ner och klarade av R-Type Dimensions till Xbox live....
Idioti i spel (del 2)
Mitt...
Idioti i spel (del 1)
I helgen tankade jag ner New Super Mario Bros 2 och hade egentligen...
Gammal grafik är ibland snyggare
Äldre grafik kan ibland vara snyggare än ny, även om det inte är rent...
Anklagad för nostalgi!
En kompis anklagade mig för inte så länge sedan att jag enbart...
Tv-spel på idrottslektionerna
Kanske hade jag varit mer intresserad av idrotten i skolan om de...
