Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Rikard Halvarsson

Registrerad: 13 sep 2007 18:52 Senaste besök: I går 14:31 Online: Nej

Stockholm

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Att samla allt är ibland en pliktkänsla

Rikard Halvarsson 17 nov 2017 09:26454 visningarKommentera: 7 !

Etthundra procent. Samla varje sak. Få det bästa slutet.

Hur ofta gör du det?

Jag sitter just nu med Super Mario Odyssey, ett fullkomligt lysande spel på flera aspekter. Bandesignen, kontrollen, upptäckarglädjen och kreativiteten hos utvecklarna visar att Nintendo fortfarande är i världsklass. De blandar vilt inslag från tidigare spel med nya, så som att kasta hatten och ta över en flygödla, eller en sten …

Jag försöker att ta allt i spelet. Eller jag försökte. Ge mig en minut så ska jag förklara. Låt mig bikta mig för er.

Med Super Mario Galaxy 2 tog jag precis allt. Men sen minns jag också att det hände nya saker hela tiden – det var fart och fläkt. Snabba, råa, plattformsmoment avlöste varandra. I kombination med det och att det inte var för mycket att samla tog jag allt. Innan var det Resident evil 4 där jag tog mig an uppgiften att få allt - där kontrollen och striderna var belöning nog att spela om det. Och även det var lagom långt. Innan dess var det Ocarina of time och Banjo-Kazooi -. på den tiden man ägde två spel per år. A link to the past är också med på min lista över spel jag tagit allt i …

Sen finns det fler, men förlåt mig, jag minns inte alla.

Åter till Super Mario Odyssey. För er som klarat av slutbossen vet att när eftertexterna rullat öppnas fler vägar i spelet och det tillkommer nya månbitar på varje värld. De slängs ut lite överallt och uppdragen skaver då de upprepar sig från värld till värld. Samt att det är orimligt många månbitar - ju fler är inte roliga.

Hörru Kenta – kvalitet framför kvantitet.

Sen har vi de lila mynten där du endast får ledtråd vart de är om du ger vika för leksakfenomenet amiibo. Bowser i vit bröllopskostym. För den vill jag ju verkligen ha i bokhyllan …

Jag får se om jag orkar ta allt i spelet, jag vill göra det. För jag vill uppleva de nya världarna då det är när man landar i en ny värld som spelet exploderar i festligheter. Men när det blir repetitivt skär det sig.

Kanske behöver jag en paus. Eller så är inte Odyssey ett spel värt att ta allt i, men värt att spela igenom.

Vad krävs för att du ska ta etthundra procent i ett spel? Om du någonsin gör det?

Sonic - den magiska ekorren

Rikard Halvarsson 7 nov 2017 07:34793 visningarKommentera: 9 !

1998. Vi vara fler i klassen som spelade igenom The legend of Zelda: Ocarina of Time samtidigt. Jullovet spenderades med framdragen fåtölj med mindre än en halvmeter till teven. Jag levde på julmust och julskinka.

Det var i samband med det här som jag hörde hur kompisars syskon och vuxna kallade Link för Zelda. Ett klassiskt missförstånd som säkert ni också råkat ut för Sen har vi ju den där när Samus heter Metroid.

Men det som tar första pris när det kommer till att rubricera en spelkaraktär felaktigt var en reklamannons hos Expert.
Sonic Unleashed till Playstation 2.

"Sonic den magiska ekorren är tillbaka […]"

Det ska finnas någon tråd om det här på forumet från 2008.

Vilka är dina favoriter bland felbenämningar av spelkaraktärer?

Recension: Super Mario Odyssey

Rikard Halvarsson 27 okt 2017 16:201176 visningarKommentera: 0 !

Super Mario Odyssey är ett spel som definiera ordet tv-spel. Nintendo slår på stora trumman och visar med pompa och ståt att det går att ta gamla recept men ändå överraska.

Äventyret inleds med att prinsessan blir kidnappad och Mario får en ny kompanjon; hatten Cappy. Och vips så är Cappy i Marios keps och blir därav ett vapen som slängs fram som en bumerang. Men framförallt kastar du Cappy på fiender och föremål för att ta över deras förmågor och bli dem för en stund.

Efter mindre än en halvtimme har jag inte bara bekantat mig med kontrollen, jag har tagit över flera olika fiender. Jag har fått hoppa som en groda, sprungit runt som en T. Rex och besegrat två bossar. Jag har även hoppat ner i ett rör och spelet förvandlades till sidscrollande plattform med retroklingande ljudmatta.
Wow.

När jag får tillgång till rymdskeppet Odyssey öppnas en klassik världskarta där jag kan åka mellan de olika världarna. Varje ny värld låses upp av att samla in ett visst antal Moon för att skeppet ska kunna ta sig längre bort. Mellan världarna visas scener där Mario och Cappy sitter myser med te. Allt inbäddat i fluffiga Nintendo-repliker.

Vilken odyssé!

Det här är ett spel med flera spel i ett. Och det var också en av farhågorna jag hade inför det; skulle Nintendo klara av att få kontrollen att fungera fullt ut? Det grundläggande kontrollschemat känns igen från tidigare delar i serien. Trippelhopp, bakåtvolt med flera återfinns. Spela med knappar eller joy-cons; båda fungerar fint och det känns modernt att kunna välja spelstil. Men glädjande nog känns kontrollen alltid rätt. När jag simmar runt som den rödvita fisken cheep-cheep sprattlar den och beter sig som en fisk. När jag får testa att svinga mig som en chain chomp finns spänsten där. Och även tyngden i att vara en dinosaurie.

Spelets lekfullhet smittar även av sig i kartorna du har över varje värld. De är inramade som turistkartor och innehåller bilder och text om platsen du är på. Det bygger på mysteriet av världen och viljan att besöka. Världarna är öppna och du kan välja att springa mot huvudmålet, som är tydligt utmarkerat, eller snurra runt på sidospår och leta hemligheter.

Trots att spelet har generösare med rena plattformsmoment än Super Mario 64 eller Super Mario Sunshine så kommer jag ändå på mig själv med att sakna farten och tempot från Super Mario Galaxy. För även om Odyssey håller högt tempo så sänks det emellanåt på några världar. Variation i all ära, men jag har alltid föredragit Super Mario när det är som mest intensivt.

Oavsett om du inte gillar alla världar så erbjuds en sån stor variation som är så proffsigt genomfört att det är snudd på vansinne. Här finns plattformshoppandet, undersökandet och Mario-fantasi upphöjt i två. Och för att inte glömma alla fiender du kan ta över.

Hatten av för Nintendo.

10/10

Plus: Världsmästarna vet vad de gör. Det är spelglädje i varje beståndsdel. Ingenting är lämnat åt slumpen. Ett riktigt hantverk. Nintendos känsla för bandesign är på topp. Sömlöst sys utforskande och plattformshoppande ihop.

Minus: Hur mycket jag än försöker vänja mig med Mario går runt bland "riktiga" människor så skär det sig för mycket. Osmakligt.

Visste du att: flertalet av kostymerna som Mario bär i Odeyeys går att finna i gamla sidoäventyr med Mario? Så som kockdräkten från Yoshi’s Cookie eller den Indiana Jones-inspirerande kläderna från Picross 2.

Är du en spelare av mobilgenerationen? Nintendo har tänkt på dig också. Det finns ett läge som går att slå på/av när man vill som heter Assistens mode. Det är vad det heter. Det dyker upp pilar som visar vart man ska och faller man ner i ett hål får man börja om där man var.

Varför ser vi på när andra spelar?

Rikard Halvarsson 13 sep 2017 17:032088 visningarKommentera: 20 !

Det första minnet jag har av någon som spelar igenom ett spel är från när min storebror spelade ett färgglatt plattformsäventyr till Amiga 500. Det kan ha varit The New Zealand Story. Jag var mer nervös än vad han var under de mest kritiska partierna. För om han misslyckades var det jag som skulle få en utskällning. Då blev det mitt fel.

"Men sitt still!"
"Tyst!"
"Åååh!"

Den nya generationen spelare kanske får sitt första genomspelningsminne med någon som de inte ens känner. Kanske är det en blonderad Pewdiepie.

"Brofist!"

Jag har inte varit så förtjust i att se live-streams av främlingar. Chattarna överfulla, den som spelar är tråkig eller så sänder de spel jag snart själv ska ge mig in i.

Men så hittade jag Hiro och hans "projekt Game boy". Ni känner kanske igenom honom från Gaminggrannar. Ni vet den där nörden från mellan-Sverige med Castlevania-tatueringar på armarna.

Hiro pratar om spel, film och mat tillsammans med dem i chatten. Alla hjälps åt att komma på hur han ska överlista en boss eller ett pussel.

Den familjära chatten i all ära. Men det som fått mig att återkomma kväll efter kväll är att Hiro har ett tydligt mål. Han ska spela igenom alla 136 stycken SCN-märkta Game Boy-spel. Det medför att man får se spel som man aldrig har spelat. Eller att han spelar ett spel som man glömt bort och försummade barndomsminnen väcks till liv.

Det var vad som krävdes för att jag skulle följa en främling som stremar spel.

Följer du någon som streamar spel? Eller är du som jag var innan; du begriper dig helt enkelt inte på det där med att se en främling spela?

Bra att veta om Hiro

* Hiro går att finna på Twitch under namnet grannen_hiro; https://www.twitch.tv/grannen_hiro/

* Han är halvvägs igenom projekt Game boy och ska fira det med att sträckspela The legend of Zelda: Link´s awakening. Lördagen 7 oktober, start 09.00.

* Han är besatt av något som kallas "Storfmus".

Världens bästa spel?

Rikard Halvarsson 6 apr 2017 20:292464 visningarKommentera: 2 !

Såg precis eftertexterna rulla i Breath of the wild.

Är det världens bästa spel? Nej.

Är det en fullpoängare? Ja.

Jag saknade de riktiga templen, de där klassiska. De som var fulländade i Skyward swords. Här borde Nintendo gått all in.

Bossarna. Vart var de bra Zelda-bossarna? Jag hade gärna sett några minibossar om det funnits klassiska tempel också.

Fler fiendetyper hade inte skadat. Särskilt inte några helt unika, gömda ute i den stora världen.

Byarna hade gärna fått innehålla fler minispel. Och side quests med bättre belöningar. Håller du inte med?

Världen hade gärna fått överraska mer, och inte bara Hyrule en gång till. Dold text: Deku Tree i all ära, men jag hade hellre sett något nytt. De kunde ändå inte återskapa det magiska från Ocarina of time.

Sen frågan som väcks inom mig: Kommer jag att vilja spela om? För glädjen med spelet var resan och sökandet; Vad finns bakom nästa berg?

Nu vet jag alla svaren. Det finns ingen direkt story att återvända till. Det finns inga episka moment. Inga speciella bossar jag vill återuppleva.

Det är lätt att klaga. Men ändå är det en fullpoängare. Det vet jag för att jag hade svårt att släppa kontrollen. Så har jag inte känt på sex år.

Tidigare inlägg

1 2 3 | nästa | sista

Vilket är ditt julspel?

23 dec 2016 19:103

Jag minns julafton 1994 när jag och mina två bröder fick Donkey Kong...

Zelda-spelets stora utmaning

7 sep 2016 07:479

Samla guld. Samla pinnar. Samla örter. Samla diamanter. Samla vapen...

Nintendos nya online-satsning?

17 aug 2016 19:204

Om vi ska tro alla rykten ser NX ut att bli en bärbar konsol som går...

Den perfekta betygsskalan

30 jul 2016 16:2624

Betyg kan vara svårt. Särskilt om man har en så liten och onyanserad...

Min första speltidning

12 maj 2016 19:0016

Min första speltidning var Super Play, augustinumret 1996. Jag köpte...

Hur svårt är Dark Souls, egentligen?

18 apr 2016 08:135

Mitt första möte med Souls-serien var i del två. Till i en början dog...

Link som tjej är en dålig idé

11 apr 2016 18:3055

Med ett rykte på internet om en kvinnlig Link kan ett gammalt...

Recension: Twilight Princess

9 mar 2016 09:407

The Legend of Zelda: Twilight Princess (Wii U) Det var i slutet...

Vad är Nintendo NX?

20 feb 2016 17:5517

Det spekuleras vilt om NX över internet och nu är det min...

Nu drar vi gränsen för retro och vad vi bryr oss om

6 feb 2016 09:3719

Vart drar vi gränsen för vad som räknas som retro? Redan under...

Hur man förstör ett bra spel

21 jan 2016 09:332

Metal Gear Solid V var till grunden ett fantastiskt spel; tight...

Din digitala spelhylla

10 jan 2016 08:589

Vi köper spel digitalt som sedan skvalpar runt opersonligt i våra...

Jag hatar fri kamera

13 dec 2015 05:387

Jag sitter under takfläkten på ett hotellrum i Kambodja och ska strax...

Project zero-recension

30 okt 2015 19:374

Strax intill Mt Fuji i Japan ligger självmordsskogen Aokigahara....

Bästa multiplayer-upplevelsen

4 okt 2015 08:315

Jag saknar Splinter Cell: Pandora Tomorrows nerviga...

Blir nästa MGS en falsk del i serien?

22 sep 2015 07:419

Hur äkta blir en uppföljare till Romeo och Julia om den skrivs...

Super Mario Maker - recension

13 sep 2015 09:028

Everyone can play it. Anyone can make it. Jo då, det stämmer. Men...

Recension: Zelda: Symphony of the Goddesses - Master Quest

16 apr 2015 22:595

The Legend of Zelda, spelserien som startade på NES, 1986, är mer än...

Zelda-konsert (live, via mig)

14 apr 2015 15:445

På torsdag, 16/4, kommer Zelda: Symphony of the Goddesses - Master...

Spelsamling & vårstädning

3 apr 2015 18:286

Jag städade mig sjuk. Sjuk och febrig. Jag skojar inte. Igår från det...

1 2 3 | nästa | sista