Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det är något med gamla spel och barndomen. Annars skulle inte så många försökt att fånga den känslan i krönikor och blogginlägg, barndomsminnen som folk vill dela med sig av på sina youtube-kanaler. Återkommande är Nintendo, deras NES och spelen. Historien om Nintendo har berättats många gånger, i böcker och tidningar. 8 bitar är en bok om just NES, i över 300 sidor går Tobias Bjarneby & co igenom hur allt började, hur spelen skapades och hur konsolen tog sig till Sverige.

Boken är dock inte helt nyskriven, här dyker gamla texter upp från alla tidningar som Tobias Bjarneby varit chefredaktör för. Här får jag läsa meningar från gamla tidningarigen, men den här gången får jag allt samlat på en och samma plats. Fast, det fick jag väl redan i NES-specialnumren som Reset Media gav ut för några år sen? Jo, det fick jag faktiskt. Fast inte med den här inramningen, inte lika proffsigt och tilltalande. Återanvändandet av texter som jag redan läst gör dock inte den skada jag var rädd för, utan det slutar med att jag ändå sträckläste boken. Orden, bilderna och alla detaljer bygger upp en tilltalande inramning som gör att jag inte kan slita mig. Så efter några sidor in beslutar jag mig för att sätta på kaffebryggaren,när jag inser vad jag ska spendera närmsta timmarna med. Jag känner att min omgivning försvinner, jag är trollbunden. Som ett barn.

Ett uppslag i boken är en utvecklingsbar karta över Hyrule, det känns så klassiskt och är så stämningsfullt. Lika stämningsfull som en gammal manual, på tiden då förpackningarna och manualerna var en del av hela upplevelsen. Så stämningsfullt att boken antagligen kommer att spenderade ohälsosamt mycket tid i ett visst rum.

Varje sida studerar jag noga, alla små pixelgubbar som gömmer sig ovanför och under texterna. De synliggör och blottar hela banor från olika spel. En av dem är en av luftskeppsbanorna från Super Mario Bros. 3, banan får ett helt uppslag. Det är inte bara snygg layout, det är rent nödvändigt för att jag ännu en gång ska påminnas om Nintendo geniala bandesign. Att varje spel, värld och bana är ett hantverk. Inget finns där av en slump.

Att 8 bitar tar mig tillbaka till barndomen blir extra tydligt när boken visar upp just hela plattformsbanor. Det påminner mig om man var liten och ritade egna spel på papper, och sen spelade igenom dem genom att följa banan med fingret. Allt samtidigt som man nynnade på en musikslinga och med unika, egna ljudeffekter. Så när jag får se sida efter sida med hela banor blottade är det lätt att vilja göra samma sak igen, låta fingret vara Samus, ackompanjera Metroid-ljuden samtidig som fingret får ta sig förbi banans alla hopp och hinder. Men jag gör det aldrig, jag lovar.

Varsamt bläddrar jag mig igenom boken, fortfarande uppslukad av texterna och bilderna. Jag får lära mig varför designen av västra och östra Hyrule ser hur som den gör, jag får läsa om musikerna, producenterna och importörerna. De sista sidorna i boken fylls av alla NES-spel som givits ut i Sverige, vilka som utvecklat det, vilket år det gavs ut och hur många exemplar de sålt i. När jag i framtiden blir sugen på att uppleva ett nytt NES-spel så har jag nu det perfekta uppslagsverket.



Det bjuds på konstpauser, boken uppmanar mig att andas och fundera. Ett uppslag där ena sidan är helt vit, och den andra är en bild från en detalj av ett spel jag redan läst. Nästa uppslag är också en vit sida och en bild från nåt jag kommer få läsa. Jag tillåter mig själv att nörda. Jag gissar högt från vilket spel bilden är. Bläddrar vidare, tar en klunk av kaffet stolt och nickar medhållande åt mina nördkunskaper. Det var ju trots allt tack vare allt nördande och läsande av svenska speltidningar som gav mig inspirationen att skapa BitQuiz, och egna digitala spel, som Stupid Stones.

Författarna låter mig få slå upp hela uppslag med pixliga föremål från olika spel. De vågar ta ut svängarna och har samma respekt för pixelarvet som i Levels retrosidor. Och jag sitter och gissar. Föremål för föremål. Vilket spel? Så fortsätter det med banor och koder från spel. En av mina favoritspel till NES dyker upp när jag ”slär” upp en sida och får syn på Shadowgate. Med den svenska översättningen och allt.

Det är här det även blir lite tråkigt. Storspelen tar en naturlig plats, det förstår jag. Shadowgate får nöja sig med en sida walktrough-bilder. Det hade varit roligt att få veta mer om det eller om Deja Vu eller att Mr Gimmick fått mer utrymme än bara några rader. Personligen får jag inte lära känna några "nya" spel eller spelutvecklare. Men desto mer fördjupad blir jag om dem jag sedan länge lärt känna.



I en samling som denna hade nya intervjuer med utvecklare gett en tyngd som citat från en Nintendo Direct inte kan ge. Men det är inget jag tänker hålla emot författarna, då jag är övertygad att de säkert försökt få exklusiva ingående intervjuer om gamla spel med spelvärldens mest attraktiva personer. Det är säkert, minst sagt, svårt.

En annan sak jag saknar är faktiskt ett efterord. Nu vet jag att jag är inne på en detaljnivå som jag i vanliga fall inte brukar nå när jag läser andra böcker, men 8 bitar träffade helt rätt för mig och då blir det lätt att man dissekerar. Några rader som sammanfattat eran, något som ramade in boken och gav NES en avslutning hade uppskattats. Det blir så abrupt och plötsligt slut när jag når den sista sidan.

Precis som retrodelen om Game Boy Advance, för något Level-nummer sen, fick mig att plocka fram den gamla bärbar, och köpa på mig spel jag missat, får 8 bitar mig att vilja återvända till NES. Att minnas och upptäcka nya saker. Att fyllas med glädje, men också av sorg om en försvunnen och unik tid som aldrig kommer tillbaka. När jag inser det läser jag de sista sidorna med sorg, som om jag fått säga farväl till barndomen igen. Det sista kaffet i koppen har kallnat och jag blir medveten om min omgivning. Tillbaka till verkligheten. Med en känsla av underbar nostalgi och vilja att upptäcka fler NES-spel slår jag ändå ihop boken med ett vemod som fortfarande sitter i när jag skriver dessa rader.Taggar: 8 bitar, NES, Nintendo, Retro, recension