Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Rikard Halvarsson

Registrerad: 13 sep 2007 18:52 Senaste besök: 17 nov 2017 09:50 Online: Nej

Stockholm

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Recension: Super Mario Odyssey

Rikard Halvarsson27 okt 2017 16:201131 visningarKommentera: 0 !

Super Mario Odyssey är ett spel som definiera ordet tv-spel. Nintendo slår på stora trumman och visar med pompa och ståt att det går att ta gamla recept men ändå överraska.

Äventyret inleds med att prinsessan blir kidnappad och Mario får en ny kompanjon; hatten Cappy. Och vips så är Cappy i Marios keps och blir därav ett vapen som slängs fram som en bumerang. Men framförallt kastar du Cappy på fiender och föremål för att ta över deras förmågor och bli dem för en stund.

Efter mindre än en halvtimme har jag inte bara bekantat mig med kontrollen, jag har tagit över flera olika fiender. Jag har fått hoppa som en groda, sprungit runt som en T. Rex och besegrat två bossar. Jag har även hoppat ner i ett rör och spelet förvandlades till sidscrollande plattform med retroklingande ljudmatta.
Wow.

När jag får tillgång till rymdskeppet Odyssey öppnas en klassik världskarta där jag kan åka mellan de olika världarna. Varje ny värld låses upp av att samla in ett visst antal Moon för att skeppet ska kunna ta sig längre bort. Mellan världarna visas scener där Mario och Cappy sitter myser med te. Allt inbäddat i fluffiga Nintendo-repliker.

Vilken odyssé!

Det här är ett spel med flera spel i ett. Och det var också en av farhågorna jag hade inför det; skulle Nintendo klara av att få kontrollen att fungera fullt ut? Det grundläggande kontrollschemat känns igen från tidigare delar i serien. Trippelhopp, bakåtvolt med flera återfinns. Spela med knappar eller joy-cons; båda fungerar fint och det känns modernt att kunna välja spelstil. Men glädjande nog känns kontrollen alltid rätt. När jag simmar runt som den rödvita fisken cheep-cheep sprattlar den och beter sig som en fisk. När jag får testa att svinga mig som en chain chomp finns spänsten där. Och även tyngden i att vara en dinosaurie.

Spelets lekfullhet smittar även av sig i kartorna du har över varje värld. De är inramade som turistkartor och innehåller bilder och text om platsen du är på. Det bygger på mysteriet av världen och viljan att besöka. Världarna är öppna och du kan välja att springa mot huvudmålet, som är tydligt utmarkerat, eller snurra runt på sidospår och leta hemligheter.

Trots att spelet har generösare med rena plattformsmoment än Super Mario 64 eller Super Mario Sunshine så kommer jag ändå på mig själv med att sakna farten och tempot från Super Mario Galaxy. För även om Odyssey håller högt tempo så sänks det emellanåt på några världar. Variation i all ära, men jag har alltid föredragit Super Mario när det är som mest intensivt.

Oavsett om du inte gillar alla världar så erbjuds en sån stor variation som är så proffsigt genomfört att det är snudd på vansinne. Här finns plattformshoppandet, undersökandet och Mario-fantasi upphöjt i två. Och för att inte glömma alla fiender du kan ta över.

Hatten av för Nintendo.

10/10

Plus: Världsmästarna vet vad de gör. Det är spelglädje i varje beståndsdel. Ingenting är lämnat åt slumpen. Ett riktigt hantverk. Nintendos känsla för bandesign är på topp. Sömlöst sys utforskande och plattformshoppande ihop.

Minus: Hur mycket jag än försöker vänja mig med Mario går runt bland "riktiga" människor så skär det sig för mycket. Osmakligt.

Visste du att: flertalet av kostymerna som Mario bär i Odeyeys går att finna i gamla sidoäventyr med Mario? Så som kockdräkten från Yoshi’s Cookie eller den Indiana Jones-inspirerande kläderna från Picross 2.

Är du en spelare av mobilgenerationen? Nintendo har tänkt på dig också. Det finns ett läge som går att slå på/av när man vill som heter Assistens mode. Det är vad det heter. Det dyker upp pilar som visar vart man ska och faller man ner i ett hål får man börja om där man var.

« Till bloggen

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.