Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Rikard Halvarsson

Registrerad: 13 sep 2007 18:52 Senaste besök: 11 jan 2018 14:40 Online: Nej

Stockholm

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Filmiska spel skär i inlevelsen

Rikard Halvarsson27 dec 2017 10:49973 visningarKommentera: 14 !

Jag har börjat att tröttnat på filmiska spel. Ni vet de där äventyrsspelen som följer en mall; smyg och skjut. Uppgradera vapen som du uppgraderat i tidigare spel. Kasta föremål för att distrahera fienderna och smyg förbi eller attackera bakifrån. Lös simpla problem med lådor som behöver knuffas för att kunna nå en avsats.

Sen kommer en filmsekvens som sömlöst går in i spelandet; välregisserad med dramatiska vinklar vi sett på vita duken. Gärna där något rasar ned bredvid huvudpersonen som hänger på en klippkant - för att klara av filmsekvensen ska du trycka på X eller A så att du blir påmind om att det är ett spel. Men det är aldrig farligt på riktigt. Den där Dark Souls-utmaningen behöver du inte oroa dig för.

I en del moderna spel känns det som om man måste se allt i huvudpersonens ansikte för att det ska kännas. När något läskigt händer ska huvudpersonen reagera, vi får en närbild på när ansiktet skrynklar ihop sig, eller att de stannar upp mitt i spelet och säger något.

I Resident evil 2 när Mr X hoppar genom väggen och skrämde slag på en hel generation tv-spelare reagerade inte huvudpersonen i spelet någonting. Det var vi som spelade som fick reagera.

Jag förstår varför utvecklare tar säkra vägar som dessa, precis som filmbolag. Det är därför jag inte kan låta bli att le när jag tänker på alla risker Nintendo tog med Breath of the wild. Så ofilmiskt, men så mycket känsla.

Hur ser du på utvecklars vilja att regisseras som film?

« Till bloggen

Kommentarer

GeckoYamori27 dec 2017q

Rikard Halvarsson:

Hur ser du på utvecklars vilja att regisseras som film?


Mest ser jag det en manifestation av det pinsamma mindervärdeskomplex som genomsyrar hela spelindustrin och kulturen. Det finns fortfarande den här underliggande attityden att spel är någon slags underdog jämfört med andra medieformer, och folk kan vara riktigt besatta av att få en klapp på axeln och erkänd som legitim konstform av Hollywood, även om spel nu mer eller mindre omsätter mer pengar och mindshare än film.

Antar att många 70-90-talister är så vana vid att ha växt upp under en generation där föräldrar och mainstreammedia betraktade spel som något främmande och nördigt, att de har väldigt svårt att släppa den där världsbilden från deras identitet.

Monomate36027 dec 2017q

Det är märkligt att en del spelskapare väljer att berätta sin historia på samma sätt som filmer gör. Spel är egentligen en överlägset bättre platform för berättande. Ett spel kan berätta en historia i lugn och ro i 40-60 timmar utan att publiken blir otålig. En film har bara ett fåtal timmar på sig.

Böcker är fortfarande oslagbart som berättande eftersom det inte finns några tekniska/ekonomiska begränsningar. Men spel vinner på att konsumenten är delaktig i berättelsen.
Så att slösa bort den delaktigheten på att försöka efterapa en film är sorgligt.

Dock har filmer fördelen att man lättare kommer undan med att visa pattar. Hejdå. :)

Batsugun28 dec 2017q

Jag försöker ibland att ge mig på den här sortens spel, men tröttar vanligtvis efter 10-15 minuter. Totalt ointressant.

Jag pallar verkligen inte längre. Spel som The Last of Us, Uncharted, CoD m.m. har jag helt vuxit ifrån.

Rikard Halvarsson29 dec 2017q

GeckoYamori:

70-90-talister är så vana vid att ha växt upp under en generation där föräldrar och mainstreammedia betraktade spel som något främmande och nördigt, att de har väldigt svårt att släppa den där världsbilden från deras identitet.


Det är en teori jag är redo att hålla med om.

GeckoYamori:

mindervärdeskomplex


Så ser det ut för vissa spel. Och det är vanligare bland spelutvecklare i västvärlden än i Japan.

Monomate360:

Så att slösa bort den delaktigheten på att försöka efterapa en film är sorgligt.


Så är det ju. Sen är det som du skriver att spel har en möjlighet att berätta en historia under längre tid och de har möjlighet att göra det utan att det går utöver "gameplayet".

Batsugun:

Uncharted


Det var vid senaste Uncharted och Tomb Raider som jag nog tröttnade. De har bra delar, de kan till och med ha bra handling. Men sättet de presenterar så många scener i är filmklyschigt och det känns ibland som döfött spelande.

Sensemaker31 dec 2017q

Alla spel är olika och det är grymt bra ibland. Film har 150 års erfarenhet och självklart ska spelbranschen titta på film och lära sig hur man berättar en historia. Spel har mycket att lära och en lååååång väg kvar innan de kan mäta sig med vad filmbranschen kan skapa här.
Vissa verkar tro att spel "står över" film/tv serier osv, i själva verket har spelbranschen precis växt ur blöjorna och står nu i overallen i hallen och skriker "jag kan själv!!!"

Samtidigt har ju spelen möjligheter att berätta en historia på många fler olika sätt än filmen, och håller med om att det kanske inte alltid behöver struktureras och regisserar som en "film", men är det bra manus, skådisar, regi osv så varför inte?

Senaste CoD är t.ex patetiskt. Den "filmen" skulle legat på typ 3.2/10 på IMDB pga det usla manuset och larviga dialoger och klyschiga karaktärer.

Monomate36031 dec 2017q

CoD ... mmm Men prova ett spel som är storydrivet istället? Film kommer inte i närheten av böcker när det ska berättas en historia. Men för den sakens skull vill jag inte att spel ska berätta som böcker, även om det är intressant ibland. Ungefär som med film, ibland fungerar det i spel. MEN man ska inte ha det som ett perverst slutmål... Personligen tycker jag inte alls spel ska titta på filmbranschen... Spel är något eget och unikt... Mmm jag tycker så. :)

GeckoYamori 1 jan 2018q

Sensemaker:

Alla spel är olika och det är grymt bra ibland. Film har 150 års erfarenhet och självklart ska spelbranschen titta på film och lära sig hur man berättar en historia. Spel har mycket att lära och en lååååång väg kvar innan de kan mäta sig med vad filmbranschen kan skapa här.


Grejen med film är ju att de flesta verk som vi ser tillbaka på som milstolpar idag är just det p.g.a.visionärer som lyckats utnyttja potentialen i det som gör formatet unikt, istället för att förhålla sig till de tekniker som redan är mer familjära i äldre medieformer.

Spel som medium och konstform sitter fortfarande fast för mycket i att rentutav härma filmens berättartekniker som nu blivit det familjära i dagens kultur, vilket jag tycker håller oss tillbaka från att verkligen våga utforska vad spel kan göra unikt. Serietidningar verkar ha haft lite av samma problem sedan 2000-talet också, där många verkar likarta sig mer som screenplays med textbubblor för potentiella filmatiseringar. Men samtidigt finns det ju människor som Grant Morrison som inte drar sig från att låta serieformatet stå på sina egna ben.

Vi behöver fler människor som Morrison i spelbranschen. Och ironiskt nog har jag märkt att folk som redan utmärkt sig i andra konstformer som börjar utforska spelutveckling har ett bättre perspektiv i den här frågan än många renodlade spelbrancshpersonligheter (kanske för att deras redan erkända status från t.ex. film eller literatur gör att de inte bär på det här mindervärdeskomplexet jag nämnde). Minns att jag läste ett tal från en känd science fiction författare (tror det var han som skrev Neuromancer, alltså en av cyberpunk genrens grundare) från en GDC så tidigt som runt 1991, och där varnade han spelutvecklare för just den här typen av utveckling i branscen och vädjade om att de borde finna en egen identitet istället.

Kommer också ihåg att under typ 2002-2008 så var det väldigt vanligt att spelföretag skröt i förhandsvisningar och dylikt om hur de hyrt kända manusförfattare eller regissörer från Hollywood så att storyn i deras spel minsann ska bli bra. Men så blev det ju sällan ändå, för ingen av parterna verkar ju helt ha förstått att göra spel är inte samma sak som att göra film.

Rikard Halvarsson 3 jan 2018q

Sensemaker:

regisserar som en "film", men är det bra manus, skådisar, regi osv så varför inte?


Det är många som tänker så, därför de spelen också skapas och är populära. Men själv har jag tröttnat på dem och deras regi med formeln; något rasar och i sista sekunden slänger sig huvudpersonen till en kant och man får spela ett kort, ofarligt, parti där man får klättra upp. Gärna till en fin oneliner när det hela är över.

Ett spel dock som på sätt och vis har den här formeln men som funkar väldigt bra i min mening är Until dawn. För där ligger spänningen i att allt får konsekvenser på handlingens utveckling.

Monomate360:

Mmm jag tycker så. :)


Jag håller med i mycket av det du skriver. Som jag skrev ovan tycker jag Until dawn funkar bra där de tar filmiska delar man gör något som endast spel klarar av.

GeckoYamori:

Serietidningar verkar ha haft lite av samma problem sedan 2000-talet också, där många verkar likarta sig mer som screenplays med textbubblor för potentiella filmatiseringar.


Intressant, det där kände jag inte till. Undra om det är samma sak med manga-tecknare? Att de försöker göra det lättare att konvertera deras berättelse till anime ...

GeckoYamori:

GDC så tidigt som runt 1991, och där varnade han spelutvecklare för just den här typen av utveckling i branscen och vädjade om att de borde finna en egen identitet istället.


Ska se om jag kan hitta det citat. Men undra vilka spel man syftade på redan 1991?

Sensemaker 3 jan 2018q

Problemet är inte att spel "försöker vara som film"
Problemet är när folk som ovan^^ jämför spel med film hela tiden.

Om ni släpper jämförelsehetsen en stund och låter varje verk tala för sig själv så blir det lättare att uppskatta dem individuellt.

Monomate360 3 jan 2018q

Man ska inte kasta glas i stenhus! ;)

Sensemaker 3 jan 2018q

Hur ska man annars döda vakten med fallande glasskärvor

Rikard Halvarsson 4 jan 2018q

Monomate360:

Man ska inte kasta glas i stenhus! ;)


^^ haha!

Sensemaker:

Problemet är när folk som ovan^^ jämför spel med film hela tiden.


Det finns något i det. Ungefär som när folk jämför böcker med filmer.

Men mitt problem är just när spel försöker vara som filmer i sin regi. inte när de har långa mellansekvenser, eller ens mer filmiska spel som Heavy rain. Utan det är den här nya typen av action/äventyrsspel vi sett de senaste åren med Tomb Raider och Uncharted när varje spelmoment måste vara regisserat som en spännande scen från en film - fast det aldrig blir spännande. Och hur replikerna kunde vara från en Hollywood-film.

Sensemaker 4 jan 2018q

Två spel av tusentals. Nä, spel försöker inte "vara som film".
Låt spelen göra vad de vill istället. Finns ju som sagt tusentals att välja mellan

Rikard Halvarsson 5 jan 2018q

Sensemaker:

Nä, spel försöker inte "vara som film".


Men de som gör - de är ju dem som jag skrev att jag börjat tröttna på, inte de där tusentals andra. Det har aldrig varit de jag pratat om ... ^^

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.