1. Om två läskigt lika situationer. Frankrike; sent 1800-tal. Sverige; 2013.

Det här blir nog lite lättare att förstå om ni sett Les Miserables. (Ja, Kalle är inte den enda som blivit besatt av Les Mis)

JAVERT
Now bring me prisoner 24601
Your time is up
And your parole’s begun
You know what that means.

VALJEAN
Yes, it means I’m free.

JAVERT
No!
It means you get
Your yellow ticket-of-leave
You are a thief

VALJEAN
I know the meaning of those 19 years
A slave of the law

JAVERT
Five years for what you did
The rest because you tried to run
Yes, 24601.

VALJEAN
My name is Jean Valjean

Jean Valjean var en lydig slav (look down, look down, don´t look them in the eye). Han stal en limpa bröd för att rädda sin systers barn från svält. För detta fick han fem år. Ytterligare fjorton lades på för att han försökte rymma. Han löd och han löd, sedan gick han emot auktoriteten.
Ajabaja, Jean Valjean. Fortsätt titta ner och svälj ditt straff. Lyd.

Sedan skulle friheten ( hans ”parole”) stå öppen- trodde Jean Valjean.

Näpp.

Nu gäller det att infinna sig och få en stämpel på ett papper, med jämna mellanrum. Ett papper som ska finnas med honom alltid för att förhindra att han ska kunna skaffa ett arbete eller kunna få husrum någonstans.

(Dömd på papper, i register. En gång dömd, alltid dömd?)

Javert (fångvaktaren) har i alla fall anständigheten och ärligheten att inte kalla Valjeans tillstånd för frihet.

Rättspsykatrisk vård i korta drag. Du gör någonting som antigen rimmar illa med svensk lag, direkt eller indirekt. Du kan till exempel ha ett maniskt skov och tända eld på din säng (MORDBRAND!) eller bita en vårdare i självförsvar då hen försöker trycka ner dig. (VÅLD MOT TJÄNSTEMAN). Detta kan leda till en rättegång, där du blir dömd till rättspsykiatrisk vård.

Då blir du instängd inom slutenvården och ordinerad tunga mediciner för att bli så medgörlig som möjligt. Efter ett tag kan du få chans att bli fri. Parole, kallades Jean Valjeans frihet. Ungefär så är det nu också. Du är fortfarande under deras nåd, på deras premisser. Bryter du mot dem på minsta lilla sätt, så får du lida för det. In igen. Ingen nåd.

Jag antar att Jean Valjean inte fick frågan om varför han försökte rymma. Det kan man väl i och för sig inte förvänta sig av franska autktoriteter i den tidseran, men har vi verkligen inte kommit längre, Sverige 2013? Jag talar inte direkt om rymningsförsök, men väl om att ifrågasätta auktoriteter, i rollen som ”fånge”.

2. Maktlöshet.

Några av er har kanske läst Kalles (användaren ”Emmas”) blogg här. Hur han slutade ta medicinen (inom öppenvården) som läkaren ordinerat och hur han nu blir straffad för det, i form av tvångsvård. Inga frågor kring varför, ingen hänsyn till hans ord. Bara ett ultimatum. Tvång av fri vilja eller av... tvång. Jävligt konstig syn på valfrihet.

Kalle blev förälskad och flyttade 30 mil söderut för att följa sitt hjärta. Hur känner du som läsare inför detta, är det ett impulsivt symptom på sjukdom? Skulle du rentav kunna göra likadant i hans ställe? Kanske är du också psykiskt sjuk?

Du vet att förälskelse är en form av psykos?- säger läkaren till honom.

Jag tycker inte alls om att du flyttat så långt bort, det blir svårt för oss att vårda dig.- säger läkaren, då hennes makt ifrågasätts.

När fan slutar man vara människa och blir en sjukdom inom psykiatrin, undrar jag. Då allt man gör och allt man känner slutar vara mänskliga uttryck och blir sjukdomstecken.

Ingen hänsyn till att de ”brott” (humbug) han begått, var inom psykiatrins mördande väggar. Inte att han faktiskt var medicinerad då han ”begick brotten”. Jag vet inte, kanske drar jag argumentet rakt ur min rrrröv, men kanske mår Kalle inte bra av att befinna sig inom rättspsykatrisk slutenvård? ÄR det egentligen inte en rätt logisk slutsats att dra?
Ingen hänsyn till att han åkt dit (parole, parole, parole) närhelst de velat (12 timmars resa). Det spelar ingen roll hur lydig du varit, vilken duktig ”fånge” du varit, när du sätter dig emot deras auktoritet (FIVE YEARS FOR WHAT YOU DID! THE OTHERS BECAUSE YOU TRIED TO RUN). Jag spyr.

Varje psykolog och psykiatrikers mål måste ju vara att få människor att må bra- utan mediciner...?
Det har alltid varit en självklarhet för mig men saker som skett omkring mig, med människor som varit i kontakt med psykiatrin, gör att jag nu tvivlar starkt på det.

Vad fan är deras mål egentligen? Att rehabilitera människor och ge dem en ärlig chans till ett lyckligt liv? (i min naivitet har jag alltid trott att så är fallet. Egentligen.) Eller är rentav målet att upptäcka alla former av avvikelser och injicera dem med t-virus (eller ja, psykofarmaka kallar de nog det förresten) och ha denna avvikande del av befolkningen inlåsta, antigen inom psykiatrins egna väggar, eller i patienternas egna hem, som några jävla tandlösa zombies. Helt jävla dumbfounded och avtrubbade i huvudet, men inte skadliga för samhället i sig.

Jag såg min mamma falla offer för psykiatrin, hur hon gradvis blev sämre, med en läkaren som skrev ut starka tabletter som om det vore kuckelimuck-medicin. En läkare som träffade henne max två gånger om året och då bara vid tiominutersmöten där mamma kunde hitta på en egen historia om hur bra livet fungerade med tabletterna. Jag kan bara tänka mig hur det har sett ut.

-Hur mår du, K? (jag kan ju i alla fall låtsas att jag bryr mig.)
-Jodå. Jag är lite låg ibland men överlag är det bra. (lögn)
-Vad bra. Fungerar medicinerna? (snälla säg ja, snälla säg ja, snälla säg...)
-Ja, det fungerar bara bra. (lögn)
-Okej, då fortsätter vi i samma spår. Fint! Hejdå! ( YES! Ut ur mitt kontor så att du slutar vara mitt problem, 24601)

Hur hon slutade vara den mamma som jag älskat och blev en helt annan person vars enda hopp låg i form av psykofarmaka.
När hon överdoserat och ringde läkaren om mer medicin, fick hon ett fyndigt ”skämt” och ett nytt recept till svar.

”Har du en hamster hemma som äter upp din medicin?”

När hon berättade det för mig, blev jag rasande och bad om numret till läkaren. Då vädjade hon till mig ”Nej, Emma snälla! Gör inte så att jag kommer på kant med läkaren. Det blir så jävla jobbigt då”

Inte förrän nu förstår jag allvaret i hennes ord. Just hur jävligt en läkare, genom sin makt, kan få en människas liv att bli. Utan hänsyn. Utan frågeställningar. Utan att bry sig.

Min mamma dog i somras. Jag beskyller psykiatrin. Kanske ville hon inte leva, egentligen. Men hon kunde fått hjälp. Jag kunde i egenskap av hennes dotter, inte rädda hennes liv, bara försöka fylla det med mening så gott jag kunde.

Men att se någon långsamt tyna bort och dö, utan att på något sätt kunna hjälpa, är extremt traumatiserande för någon som älskar. Jag vet inte om ni kan förstå hur tungt. Lägg sedan på några personliga trauman, utanför denna sjuka hemsituation och ni får en människa som inte orkar, inte förmår ”hjälpa”. Inte så mycket som hjärtat vill.

Jag blir alldeles kall inombords. Ser det verkligen ut såhär?

Jag vill inte se ännu en människa jag älskar tyna bort eller försvinna snabbt, som en fallande, brinnande stjärna.

Det är i sådana situationer jag känner att jag skulle vilja ha förtroende för psykiatrin. Tänk vilket skyddsnät det hade kunnat vara. En studsmatta för människors hälsa stället för ett sumpträsk.

Jag ser hopplösheten som psykiatrin skänker honom, i hans ögon. Bara tanken på att åka dit, är som en strypsnara kring hans medvetande. Jag ser det. Förändringen inom honom sedan han fick beskedet. Känslan av att inte kunna rädda honom, är förödande. Det finns inte ett förbannat dugg jag kan göra för att slita ut taggen ur hans hjärta.

Allt, på grund av en oförstående och trångsynt läkare. Jag känner mig som David mot Goliat. St.Göran mot Draken. Det finns ingenting jag kan säga för att påverka,
Men jag vet också att både David och St. Göran vann i slutet. Vi ska vinna. Dock inte genom att dräpa, för det vet jag att vi inte kan. Draken är allt för stor. Det går inte heller att fly. Jo. Ett tag. Men då försöker fly, blir den narcissistiska draken vred och gör ÄNNU mer för att skada. I slutändan tror jag att det skadar mer. Mest.

Det enda som finns, för att kunna bli fri draken, är att stiga in i dess drakhåla. Härda ut. Är man två riddare som hjälps åt, så tror jag att man klarar av det. Klarar den ena av att härda ut och ta den hårdaste smällen, klarar den andra av att strida på utsidan, som ett exoskelett.

Det enda jag har att göra nu är att strida för honom, för oss.

Jag vill inte förlora ännu en människa till Draken. ,

Nu känner jag att jag är några steg närmare vuxenlivet. Ungefär såhär känner jag inför det;



Idag tecknade jag hemförsäkring, stängde av Viva Pinata för beställa röda kakelstickers till mitt kök (Serijävlaöst, vem sätter skogsgrönt kakel i ett kök?! Man skulle fan kunna tro att lägenheten ligger i Lund.). Och om en vecka tar jag lärarexamen. Det känns som att jag genomgår en identitetskris nu. Jag känner mig ganska trygg i min identitet just nu, men jag känner att vissa element inom den identiteten inte rimmar särskilt väl med en lärarroll.
Vilket kanske gör mig till en rebell, jag vet inte. (gigglesnort)

För att passa in i mallen måste jag anpassa mig. Det har jag nog aldrig tidigare tänkt på. Vissa förändringar är ju små, men det stör mig fruktansvärt mycket att jag ens ska behöva tänka på det, att det inte är en självklarhet att jag ska kunna vara den jag är och se ut hurfan jag vill.

Är det här en del av att växa upp? Att låta sig anpassas av systemet? Jag har liksom ingen lust att göra uppror längre, tycker inte arbetsgivaren att jag ska ha tatueringar, så får jag väl vara utan då. Och det STÖR mig något så gravt att man måste anpassa sig utifrån någon dum jävla samhällsnorm. Egentligen.

Fan vad splittrad jag är.
Jag tror jag går och sätter på Viva Pinata igen.

Ciao!

Ja, jag skulle faktiskt vilja likställa tv4s nya dramseriesatsning Inkognito med den svenska pokerapen.
Fruktansvärda men som ändå besitter någon slags charm.

Ja, jag har visst börja kolla på TV igen. Det var några år sedan sist (om man inte räknar mina favorit-hipsterprogram och dokumentärer).
Jag bestämde mig för att börja följa Inkognito (ja, kanske lite för att Per Morberg har en av huvudrollerna.. Kanske) och jag kan summera den lite kort;

Den har extremt stereotypa karaktärer. En arg missförstådd kvinnlig militär som inte tar skit FRUUM NO-UNN, en "attraktiv" skojfrisk polis som försöker förföra den svåra militärkvinnan (hon är naturligtvis inte alls intresserad och ger honom snärtiga one-liners för att avvisa honom). En HACKER med star-wars tischa som dricker JOLT-COLA och inte kan kommunicera normalt. (Oh my god, jag har serien på i bakgrunden när jag skriver och han sa precis "JAG HAR FETA SKILLS. BOOM SHAKALAKA". Skjut mig.
Handligen är förutsägbar och banal, samt totalt ointressant.
Men seriens största svaghet är att den är svensk. Jag kan fan inte ta någon svensk kriminal-produktion på allvar. Det går inte.

Och nu kan jag inte bestämma mig för om jag tycker Per Morberg ser ut som en vällagrad äldre man, en arg gammal tant eller en goblin. Men jag kan inte tycka ill om Per. Det går inte.

Sådär, nu fick jag utrett det där.

Fan vad gnällig jag är. Det enda jag gör på det här forumet är att gnälla. Jag är faktiskt inte såhär bitter på riktigt.

Åh, jag måste bara ge credd till min värmlandsros Hannöö, eftersom det är hon som ritat min toppbild på bloggen. (känner mig lite tvungen att credda henne nu när hon har ett loading-konto) Love it!

Det här är ett totalt skamlöst inlägg för att ragga röster till en pågående modelltävling för kurviga modeller.

Gå in och ge mig en röst, så hade jag blivit hemskt glad ^^

<3

Emma Lundsholm
http://tavling.kappahl.com/index.php?page=gallery&id=936

Det var längesedan jag bloggade sist. Läste nyss igenom mina gamla blogginlägg och kan ju bara fnissande konstatera att detta inlägg skrivs (omedvetet) i samband med en tenta.

Vad händer på Loading numera? Har fått en känsla av att forumet är dött, charmen försvunnen och lusten bortblåst.
Är jag helt fel ute?
Om inte, varför dog Loading?

Squeenix är lika döda. För mig i alla fall. Serijävlaöst, ska det vara så svårt att pleasa sina fans? De kan uppenbarligen inte göra ett skit rätt längre, så varför inte vandra ner längs sellout-lane och göra remakes av sina gamla klassiker? Jag har räknat väldigt fort och ogrundat på det och kommit fram till astronomiska summor profit.

Bioware är mina nya bbys. Har, efter flera år sedan det släpptes, upptäckt Dragon Age. Dear god. Längesedan jag spenderade så många timmar uppfylld av kärlek med en kontroll i handen. Har skapat en empatisk, sexig krigardvärg. En våt dröm incarnate.
Hon är fin hon <3