Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Minns du MSI-kontroversen från i fjol?

Den kan sammanfattas på det här viset: datorkomponentsföretag annonserar på Facebook efter booth babe-kandidater till sin Dreamhack-monter. Internet brinner upp.

Den mediala diskussionen som följde var på många sätt undermålig, svartvit, förenklad, som den sortens diskussioner ofta är. Jag höll mig utanför.

Att MSI-kontroversen sammanföll med Dreamhack gjorde ämnet extra känsligt, eftersom Dreamhack är en öppen tillställning för en till stora delar ung publik. Men många av argumenten som lades fram emot MSI (det var en påtagligt ensidig diskussion) var också argument mot booth babes i största allmänhet utan åldersproblematiken som en faktor.

Jag har besökt E3, Gamescom, ECTS (där daterar jag mig själv!) och Tokyo Game Show otaliga gånger under det senaste decenniet. Jag har således exponerats för min beskärda del av booth babes, och har därmed haft en del möjligheter att reflektera över fenomenet.

Låt mig börja med att konstatera att booth babes är ett ineffektivt sätt att fånga mitt intresse. Visst uppskattar jag en vacker kvinna lika mycket som the next guy, men jag är där för att göra ett jobb.

Booth babes finns där, jag noterar att de finns där, jag förstår varför de finns där. Jag skulle inte sörja för en sekund om de inte fanns där.

Men eftersom min åsikt inte alls representerades i diskussionen om MSI så tänkte jag ta tillfället i akt att, omfångsrikt och med gott om gråskala, presentera den här och nu.

Min grundinställning är att människor är mångdimensionella. Vi spelar vitt skilda roller beroende på omständigheterna. I en situation är vi analytiska yrkesmän och yrkeskvinnor. I en annan är vi reflekterande känslomänniskor. I en tredje situation är vi sorglösa minglare. Och i ytterligare en situation är vi sexobjekt.

Det här gäller nästan alla vuxna människor, även om vår fördelning mellan de olika rollerna varierar rätt kraftigt. En mångfasetterad människa rör sig också ledigt mellan de olika rollerna. Någon som har svårt att släppa den analytiska rollen när han eller hon befinner sig på krogen kommer att få problem, eller åtminstone ha tråkigt. En människa i ständigt festläge avancerar sannolikt inte särskilt långt i yrkeslivet.

Är du med så långt?

Då har vi till sist sexobjektskategorin. En ganska känslig roll, inte minst sedan den börjat användas som ett skällsord. Att objektifiera en människa är bland det fulaste man kan göra. För då, brukar resonemanget lyda, tar man ifrån henne alla de mänskliga kvaliteter som gör henne så intressant, komplex, mångdimensionell. Hon strippas på alla dimensioner, en efter en, tills hon är ett objekt för andra människor att projicera sina fantasier på.

Jag tycker inte om hur objektifiering beskrivs. Jag ser objektifieringen som någonting underhållande, lekfullt och framförallt tillfälligt. En yrkesperson som objektifieras spelar en roll bland andra roller. Precis som en läkare/ordningsvakt/journalist tar av sig sin vita rock/uniform/tweedkavaj och därmed byter sin aura av trygghet/auktoritet/skepsis mot en eller flera andra skärvor av våra mångfasetterade personligheter, kan också booth babe-kvinnan hänga av sig sina latex-hotpants och hårextensions, och därmed kliva ur sin roll.

En booth babe utan sin uniform är bara en – gissningsvis – attraktiv ung kvinna bland otaliga andra. I andra situationer av sitt liv är jag övertygad om att hon är en tänkande, kännande, analytisk person, eller vilka positiva egenskaper du än väljer att tillskriva henne. Precis som majoriteten av alla människor är.

Är det då inte fel att den unga kvinnan, ens för ett ögonblick, objektifieras på det här sättet? Jag tycker inte det.

Booth baben är – i just denna begränsade roll, i detta ögonblick – en del av ett stort maskineri bestående av fotomodeller, programledare, värdar och värdinnor, artister och skådespelare, som alla anspelar på sin skönhet eller utstrålning för att sälja någonting. De omges av musikvideor, parfymannonser, stortavlor, livsstils-tv, bloggar och modemagasin. Överallt vältrimmade figurer, halvöppna munnar, tuperade hårmanar, höga klackar, spända muskler.

Jag gillar den där ytliga världen. Jag köper modemagasinen. Jag klickar på den där Rihanna-videon som någon skickar till mig. Och inte nödvändigtvis för att smetig euro-rnb är det bästa jag vet. Jag gillar att se en av världens vackraste kvinnor, stylad och sminkad av sin världs mest begåvade yrkesmänniskor, filmad av något modernt kreativt geni.

Jag försöker se all yta för vad den är – underhållning. För mig är den en adrenalinstinn mixed martial arts-match. Ett perfekt house-beat. Någonting som snabbt och effektivt tar sig förbi alla analytiska spärrar och talar direkt till reptilhjärnan.

Det här är, enligt Tove Bengtsons krönika i Svenska Dagbladet, ett väntat argument. Eftersom jag tillhör den privilegierade delen av befolkningen så är jag blind för problematiken.

Men jag håller inte med. Jag må tycka att objektifiering är underhållning i rätt sammanhang, men jag ser problematiken i att den är ojämnställd. Därför blir jag lika glad varje gång Martin Stenmark och Brolle säljer ut fem Globar fullsatta av skrikande kvinnor under Ladies’ Night. Jag har inte sett Ladies’ Night och vet knappt vad showen går ut på. Men jag är glad att den existerar.

Jag tycker också att det är toppen när Abercrombie and Fitch eller Hollister öppnar ytterligare en rökelsestinkande, nedsläckt butik med två skitsnygga män i badbyxor och flipflops som suger in kinderna och ler mot de fnissande, rodnande, skrattande kunderna. Manliga besökare får en machohetero-nick med huvudet och ett ”what’s happening man”. Jag brukar nicka tillbaka och hålla tummarna för att modellerna får många telefonnummer på fumligt ihopvikta lappar. De verkar trots allt för min sak. Den jämställda objektifieringen.

Med den här scenen i bakhuvudet kan du passa på att läsa följande mening ur Tove Bengtssons krönika:

”Men att MSI ville marknadsföra sig med hjälp av en tjej vars enda jobb är att fungera som ögongodis sänder starka signaler att alla som inte är heterosexuella män att de inte är välkomna.”

Med den logiken – ständigt återkommande i kritiken av MSI – skulle det inte hänga en enda Abercrombie-skjorta i min garderob. Men det gör det. Varför skulle jag vända i dörren bara för att jag ser halvnakna män som jag inte är fysiskt attraherad av? Jag råkar tycka att Abercrombie-fabriken, trots sina många gånger lite fåniga framtoning, ritar snygga basplagg.

Gillar jag då MSI-kampanjen?

Nej.

Framförallt har jag två invändningar.

1. Sammanhanget.

Jag har varit på Dreamhack, och det är en ungdomsgård. Det dräller av 15-åringa pojkar och flickor där, till skillnad från på E3, som är en branschtillställning för vuxna. Jag är medveten om att 15-åringar i många fall ännu inte hunnit utveckla en stark självkänsla, en kritisk attityd, någon särskilt detaljerad omvärldsanalys. Dreamhack är i egenskap av en drog- och alkoholfri tillställning någon slags fristad dit många föräldrar kunnat skicka sina barn i förvissning om att de är trygga på egen hand. Lättklädda modeller och lapdances (som jag har förstått förekommit hos MSI tidigare år) har inget där att göra.

2. Estetiken

MSI-kampanjen var dåligt utformad. Men i mina ögon är kombinationen hotpants, nätstrumpor och nitbälten mer smaklös än den är oetisk. Och mest upprörd blev jag ärligt talat av den glödande tribal-draken i bakgrunden.

Jag kunde inte gå tio meter på Stockholms gator i somras utan att se unga tjejer bära avklippta jeans med samma mått som MSI-modellens plagg. Jag ser mer blottad hud på valfri Stockholmsklubb, valfri helg, än i MSI-annonsen.

Argumentet om hur ungdomsmode ser ut idag, eller hur vanligt det är att unga tjejer och killar (jodå!) tar bilder av sig själva och lägger upp på nätet, brukar få väldigt dåligt gehör i den här debatten.

Tove Bengtsson:

”Visst, tjejerna har en fri vilja och det är beklagligt att det är så de vill använda sin tid.”

Beklagligt enligt vem? Beklagligt för vem?

Jag är övertygad om att det finns unga tjejer och killar (jodå!) som postar bilder på sig själva online, som gör det av destruktiva anledningar (svag självkänsla, omättligt bekräftelsebehov, en desperat önskan om att bli accepterad) och de som gör det av motsatta anledningar (kreativt utlopp, konstnärliga ambitioner, fotografdrömmar).

Jag är övertygad om att världens booth babes existerar längs samma spektrum. Bakom vissa gnistrande leenden döljer sig garanterat den mörkaste misär. Bakom andra hittar du en ordnad, insiktsfull tillvaro och en finansierad extrautbildning. Bakom ytterligare lösfransbeströdda blickar finns det med all säkerhet bara en stark exhibitionistisk ådra.

Exhibitionism och fåfänga som för övrigt knappast är en effekt av webcam-samhället, även om tekniken säkert eldat på utvecklingen. En del, särskilt unga människor, tycker helt enkelt om att synas.

Cosplay-kulturen är i viss mån en hyllning till spelen och filmerna, men den innefattar också – för en del av dess utövare – ett mått av uppvisning. Jag har sett cosplay-kostymer med de mest obskyra spel- och animeförebilder, som fått booth babes tio meter bort att rodna. Beklagligt, Tove Bengtsson?

Det är ingen slump att uttrycket peacocking, att påfågla i en slarvig svensk böjning, innefattar en hänvisning till djurriket. Så djupt rotat är det behovet hos många av oss.

Tove Bengtsson igen:

”Det handlar inte om avundsjuka, utan om människosyn: att inte förnedra eller göra någon till ett sexuellt objekt.”

Sexualiseringen har jag redan beskrivit min syn på, så låt oss tala förnedring på en gång.

Att fördöma alla de som agerar booth babes är i mina ögon ignorant. Och var går egentligen gränsen för när deras jobb blir förnedrande?

Nintendo har alltid haft värdinnor i sin E3-monter. De har på senare år varit sobert klädda i svarta långbyxor och vit t-shirt. Är det förnedrande? Är värdinneyrket i sig ett problem? Krävs det mer av en aktiv yrkesinsats? En dansare då, som ofta visar betydligt mer hud än en montervärdinna på en mässa? Eller en fotomodell? Var Tyra Banks tillvaro som bikinimodell, innan hon blev en förnamnscelebritet och en miljardindustri, beklaglig? Tyra var garanterat ofta mer passiv och mindre påklädd i sin yrkesutövning än de flesta mässförsäljare, inklusive booth babes.

Om man kommer fram till att det är fel att sälja någonting alls med sex, skönhet eller utstrålning, då börjar vi på riktigt få problem att förhålla oss till omvärlden. Tro inte för en sekund att Idol-deltagarna enbart gallras ut med gyllene strupar som urvalskriterium. Eller att programledaren, eller programvärden innan honom, syns i bild enbart för att de är kompetenta medarbetare. De har synliga jobb för att de ser bra ut. Ibland är det mer än så, andra gånger inte. Det är inte bara sex som säljer, utan också skönhet. Symmetri. Vår omvärld är mer ytlig och reptilhjärneanpassad än vad de flesta av oss någonsin reflekterar över.

Men med jämna mellanrum kastar vi oss över exempel som är så iögonfallande, så tydliga, att vi inte kan låta bli att reagera. Det är vad som inträffat den här gången.

I en perfekt värld skulle booth babes inte existera på spelmässor över huvud taget. Men det skulle inte rökmaskinerna, neonljusen eller tribalestetiken heller göra. Jag hade trivts bättre omgiven av spelen, utan distraktionerna. Som E3 kan te sig i mötesrummen bakom kulisserna – fokuserat. Men jag förstår samtidigt hur marknadsföring fungerar. Jag har en uppfattning om vad som driver människor till att konsumera.

Och i den ekvationen är jag inte lika upprörd över distraktionerna, som jag är över förbudsivern.

Varje dag blir jag provocerad av media. Av dåliga tv-serier, dålig reklam, dålig musik, ständigt lika dåliga kvällstidningar. Av produktioner som helt och hållet utformats efter människors minsta gemensamma närmare. Som tillskriver sin publik de mest osmickrande egenskaper och räknar mig till dem. Det gör mig så mycket mer irriterad än vad en booth babe någonsin lyckats med.

Men jag försöker ignorera idiotin. Jag röstar med mitt kreditkort när jag kan.

Om inte MSI och dess kritiker hade förstorat upp reklambilden med tribaldraken och nätstrumporna till episka proportioner så hade jag gjort samma sak med den.

Ignorerat. Valt bort. Tackat nej.

Som jag gör med så mycket annat skräp.Taggar: booth babes, spelsveriges mest hatade man, Feminism, Politik, kritik, msi, dreamhack