Jag älskar Halo-serien och dess universum och stundtals lite löjliga story en hel del men hade förrän tills för ett par dagar sedan faktiskt aldrig spelat Halo 3 ODST från 2009. För de som ännu inte lirat Halo 3 ODST så är det det där mellanspelet mellan Halo 3 & Halo Reach och är lite bortglömt och ofta längst ner på folks listor över hur de rankar de olika Halo-spelen.

Jag köpte det för 149kr över xbox live och är nöjd. Visserligen ingick bara en singplayer-kampanj men å andra sidan är det allt jag vill ha. Det var ett bra pris men däremot förstår jag om det kändes dyrt till fullpris vid lansering.

Och jag har nästan bara bra att säga om det, även om det är lite hafsigt skrivet. MEN DET NEDANFÖR KAN INNEHÅLLA SPOILERS

Storyns ryggrad är den att det tar plats mellan ungefär i mitten av Halo 2 när man som master chief tvingas lämna. Du är en ODST (orbital drock shock trooper), vilket betyder att du inte är en reguljär soldat men inte heller en spartan tränad från barnsben utan tillhör en specialstyrka. Du spelar främst en kille kallad "rookie" som blivit kvar i eftedyningarna av dagens tidigare strider och växlar bitvis i flashback-sekvenser till dina polare.

Personligen fann jag ODST väldigt beroendeframkallande att spela och att gameplayet i spelet är väldigt konsistent. Spelet är lite annorlunda än de andra delarna i Halo-serien även om det fortfarande är ett fps-spel där det fortfarande känns som Halo.
Som Rookie så är spelet väldigt öppet och du kan i större grad än något annat halo-spel välja hur du vill besegra covenanterna framför dig. Du behöver till största del faktiskt inte heller döda varenda covenant påvägen mot ditt mål heller även om det underlättar.

Storyn i sig utmärker sig annars inte utan är gammalt run of the mill-grejen, men är fantastisk på ett sätt. Atmosfären. Staden du rör dig i. Fantastiskt designat och detaljerat på ett sätt få halo-spel någonsin är och man kommer ganska snabbt underfunn med att storyn är själva resan och omgivningarna. Vad som hänt tidigare osv. Spelets karaktärer är också för en gångs skull ett stort plus i ett halo-spel (att det sen blev voicat av Firefly-besättningen plus Tricia är bara mysigt).

Det är snyggt, det har fantastiska miljöer, musiken är nog den bästa i hela Halo-serien och de har äntligen hittat den där andra växeln i fordonen, tydligast blir det i scorpion-tanken som äntligen rör på sig! Just fordonshanteringen är nog också den bästa i hela halo-serien om jag får säga mitt och det är nu helt fullständigt bortom mig varför de ändrade till Reach.

Extra plus är en sido-story kallad "sadies story". Den handlar om en ung afrikansk brud som desperat försöker ta sig ur staden mitt i kaoset och samlas via ljudfiler genom olika terminaler runt om i staden.

Däremot är spelet rätt kort. 5-7 timmar beroende på hur mycket tid du spenderar på en plats innan du kutar vidare. Definitivt värt 149kr som jag gav för det, ja det är nog värt upp till runt 300kr om det skulle lanseras idag. Personligen har jag spelat runt 2 timmar per kväll/natt som lite avkoppling och det har fungerat bra. Ytterligare litet pluspoäng för VISR-funktionen som äntligen gav serien en futuristisk nattkikare (15-sek lampan hade det liksom inte helt i sig)

Såhär efteråt så måste jag nog själv ranka det som seriens 3:e bästa spel efter Halo 3 & Halo Reach. Halo 4 finns i botten och sen kommer ettan och tvåan.

Spela om ni får chansen. Det är ett billigt och bra pris om ni bara vill testa.

Fick en häromdagen en impuls att köpa det gamla fps-liret F.E.A.R från hösten 2005 av studion Monolith för en billig peng från steam. Monolith verkar förövrigt nu ha begravt sig under någon sten för det är verkligen knäpptyst om dem och vart så i ett par år nu.
Jag hade goda minnen av det av någon anledning men det var ju så jäkla krävande för min dåvarande pc medan min nuvarande kan köra det i nån miljon fps. Jag minns också att det var ett av de första fps-liren för denna generation konsoller så det kunde vara en bra måttstock för att se hur genren förändrats över generationen. Ännu en sak som jag också minns är att folk ogillade det pga dess korridorer och whatnot men jag gjorde det inte. Dessutom tycker jag inte att det är något intressant som kommer ut just nu ändå.

Jag saknar förövrigt Monolith bland dagens spelsläpp för allt de släppt (minus condemned 2) är nämligen helt & hållet svinbra.

Men, F.E.A.R var det. FPS. Du springer i korridorer och skjuter klon-soldater från ett företag kallat armacham (ej att förväxla med det verkliga armatech) och skjuter klon-soldater som mest verkar ledsna över att de inte fick vara med i star wars attack of the clones. Och jag har faktiskt skoj ändå, även om jag tycker iden med skapandet av klon-soldater är en dum ide från start.

Spelets action är väldigt snabb, blodig och rolig men ibland sölig pga en bullit-time effekt som gör att man faktiskt överlever striderna. Det är tydligt att vi peakade vid 2005/2006 vad gäller avskjutande av kroppsdelar.

Storyn går i kort ut på att att du, kallad "point man", är med i en grupp special-soldater som ska strida mot övernaturliga fenomen med vanliga kulor och knäskydd. Ditt uppdrag genom spelet blir att få tag i klonernas telepatiska befälhavare kallade "Paxton Fettel".

Sen var det någonting om en liten tjej och ett ondskefullt projekt kallat "Project Origin", men i mitt lätt sjuka huvud kunde jag inte sluta koppla spelets Origin med EAs nedladdningstjänst vid samma namn.

Det kan låta som en märklig hallucination men det fungerar. Spelet slänger inte ut storyn till spelaren från start utan det droppas lite hemligheter här och där. Bortsett från själva intro-videon (som fortfarande är jävligt nice) så finns det faktiskt inte en enda cutscene i syfte för att föra fram storyn i hela spelet vilket jag totalt hade glömt och finner överraskande. Däremot finns det ett fåtal cutscenes när man transporteras. Det finns heller inga quick-time events i spelet vilket är befriande.

Något som jag också hade glömt var spelets hud. Ta en bra titt på det och jämför med ett nyare fps. Försök bara titta förbi den extremt dassiga miljön som man förs släpps i.



Ditt vapen är faktiskt inte ett fåtal centimeter från ditt ansikte. Vad gäller resten så är det rätt så avskalat, texten håller sig på kanterna och inget annat som stör själva upplevelsen. Jag har heller inga pilar som säger åt mig vart jag ska gå och då det faktiskt finns rum man inte ens behöver gå in i så är det ofta som jag måste leta mig fram istället för att bli handhållen, vilket ju är bra.

Det hela bara känns annorlunda trots att det är i samma generation. Jag skulle nog kunna kalla hela spelet avskalat. Jag gillar att man är ovetande i början och ramlar över detaljer lite då och då även om storyn i slutändan är otroligt dum. Armachams och deras captain america-drömmar är lika fåniga som hela umbrella corporation är för resident evil-serien. Super-soldatsklonerna är inte ens särskilt super någonstans (minst i intelligens) men det kan å andra sidan sägas för de flesta fiender i spel.

Men vi har ett spikvapen som kan fästa fienderna på väggarna. Och det räcker för mig.





(jag kan inte sluta tänka på hur likt det är cyclops brillor från tidigare xmen)

Ett ytterligare inlägg om spelvåld, och fördomarna strömmar antagligen in från er. Men jag känner att ämnet återigen börjar bli på tapeten. Det kan också ha att göra med att spelmediet någonstans börjar växa upp, någonstans verkligen börjar förstå att kärnan i vårt kära medium är interaktivitet och att denna interaktivitet kan bli emotionell. Och då har man konst.

Och vad är det som alltid har varit centralt i spel?

Våld. Våld våld och mer våld. Gärna blodigt som fan.

Det har den senaste tiden börjat komma en hel del titlar som på olika sätt har kommenterat detta på lite olika sätt. Exempel som ligger nära till hands är bland annat spec ops the line, nya tomb raider och far cry 3 som alla sägs ha med ämnet att göra. Har själv däremot faktiskt inte lirat tomb raider än så kan inte riktigt kommentera på det själv utan bara sett skvallret utifrån.

Men om jag ställer en fråga till en de få som orkar läsa hela den här bloggen; så känner du dig stolt efter att ha spelat ett antal timmar i ett valfritt FPS?

För jag gör det verkligen inte. Någonstans påvägen tar det stopp och jag kunde inte bry mig mindre om den där hjälterollen man får i slutet. Äcklad på något sätt. Och det här är det där citatet från Vaas i Far Cry 3 kommer in i bilden;
"Insanity, Is doing the exact same fucking thing, over and over again. Expecting shit to change."

Ta sen en titt på en valfri shooter i din hylla. Nu ska det ju också sägas att det inte bara är dåligt och samma rakt igenom, för det finns ju massa variationer på detaljnivå där vissa spel gör det bättre och andra sämre. Men om vi tittar från resultat från början till ett slut så finner man oftast att inte mycket ändras i en karaktärs huvud. Karaktären betraktas ofta som en hjälte, fastän ett besök till en psykklinik borde vara vad som gäller efter ha personligen skjutit ner hundratals rakt framför ögonen på en i minst lika många olika situationer.

En karaktär bör vara dömt att gå därifrån som ett arsle som man inte kan nå fram till whatsoever.

Men visst. Det är ju inte på riktigt eller så. Det händer på en skärm med massa pixlar, och det ändrar ju inte på din egna personlighet eller så så ingen avtrubbning förekommer. Fast be en person som sällan ens sett ett spel i rörelse bevittna samma sak som dig från något, om och om igen, och se om de också blir lika bortkopplade från våldet som du blir.

Så vad har vi att vänta i framtiden? Ska motorsåga oss igenom fiender med kinect och känna oss stolta och maffiga (eller ännu bättre, skära halsen med bra motion control i ett par hundra fiender på en kväll)?

Ingen aning. Fortsätta lira spel lär jag göra. Fortsätta lira spel där man skjuter påhittade personer lär jag göra, och jag lär fortsätta leta efter ljuspunkter hur långt in de än sitter i ett spel. Det i sig är iof att göra något om och igen och hoppas på att nån skit är annorlunda än den förra. Så kanske är man galen redan men nog fan myspyskramar jag om det ordentligt!

Jag känner att jag annars måste slänga i en liten notis om ett spel som annars mer än gärna sågas sönder & samman, Kane & Lynch 2.
Jag säger iof inte att det är bra, men det finns en liten ljuspunkt i det - karaktärerna. Det kan iof bara vara jag men jag tycker det är toppen att man INTE kan sympatisera med kane & lynch. Varför? För att det helt enkelt borde vara omöjligt att sympatisera med folk som skjuter igenom flera hundra för att nå sina mål. Jobbiga, störande och mentalt retarded. Perfekt. Och de enda som faktiskt kan passa in i moderna skjutare.

Angående resten av spelet så har det en hel del likheter med vad som senare försöktes i Spec ops the line. Även om resten om spelet kunde ha gjorts bättre.

Jag kan faktiskt kasta in Gears i den här diskussionen, men inte ikväll och inte i det här inlägget. Jag älskar ju exempel ur spel men får återkomma med något nytt inlägg om våld som betyder något snarare än våld för skojs skull (vilket är lite skillnad från detta iof).

Wohoo. Inga dyra betalningar den här månaden! Första gången på över 3-4 månader som jag inte har något dyrt jag måste paya för i slutet av månaden. Kruxet är iof att jag slöade till enormt i februari och lönen blev därefter. Antar att jag får ligga som jag bäddade, men jag bäddar jävligt dåligt (och gick ingen lump för att lära mig bädda heller) så det var ju inte överraskande

Anyway. Nästa månad har jag vissa extremt simpla och alldagliga grejer som måste uppfyllas. Så en checklista, ungefär.

1. Jag måste köpa definitivt köpa fler mjukisbrallor. Nya fräscha mjukisbrallor. Kan ju inte sitta och gejma i jeans!

2. Köpa Far Cry 3. Har faktiskt inte gjort det, hur otroligt det än låter.

3. Fortsätta springa några gånger i veckan. Har nämligen hittat en trevlig runda utomhus, så det är mest för trevligheten då det egentligen inte hjälper mitt massiva kalori-intag och övriga stillasittande. Men oroa er inte, jag tar bilen till det löpstället.

4. Övertala "nån" att börja plöja ner lite mer pengar i paintball. Var längesen sist nu och mitt avtryckarfingar lider.

5. Fortsätta på samma spår som nu annars egentligen där det gäller att inte slösa för mycket, fullständigt strunta i "känslo"livet och dricka mycket öl.

Sen kom jag inte på mer just nu. Man skulle ju kunnat tro att 25-årsdagen med den där krisen under februari och början av mars skulle sluta med att man började se saker seriöst och planera för framtid, men nä, det funkar ju inte.

Allt handlar om den där bulan på magen, och inget annat än löpträning då. Jag har egentligen länge kämpat hårt och länge för att få den där runda ölmagen, men nu när jag faktiskt så har jag börjat ångra det hela. Så dessvärre har jag känt mig tvungen att börja röra på mig lite mer. Antagligen en del av 25-årskrisen där jag plötsligt börjat bry mig aningen mer om min egna hälsa. Har i alla fall en viss grund i och med att man alltid går runt med ett par extrakilon i utrustning samt att man i jobbet faktiskt går en hel del.

Jag gillar inte tanken direkt. Jag vet att många gör det i min bransch och vissa är träningsfreak. Jag är inte en av de utan har konsekvent hållit mig borta från allt vad träning överhuvudtaget heter.

Började nu i förmiddags och det var faktiskt ganska mysigt ändå. Blev en liten naturväg längs med vattnet. Tror jag ska köra på den i fortsättningen med, även om det innebär en sväng med bilen för att ens komma dit. Skulle nämligen aldrig få för mig att försöka springa runt i civilisationen, för mycket människor. Detsamma gäller gym som för mig är lika spännande som en prostataundersökning.


Min instinktiva blick så fort jag normalt ens tänker tanken på någon form av träning

Så natur it is. Och jag ska ta mig dit varje förmiddag hädanefter. Men fy helvete vad jag överskattade min egna kondition men för att se det positivt så vet jag vad jag då har att kämpa emot.

Jag är däremot fortfarande tveksam till det där med att lägga om kosten som sägs vara en viktig del. Men ska ju inte köra detta alltför hårt heller.

Wish me luck, eller till helvetet....