Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Loading,

Robert L har skrivit ett intressant blogginlägg om hur spelpressen orättvist och ogrundat siar om Nintendos och hela den japanska spelbranschens undergång. Det får mig att tänka. Jag tänker och jag blir lite orolig. För visst kan det verka tilltalande att slänga till med en effektfull överdrift när man skriver en recension? Och visst vill man gärna ta i från tårna och dödförklara hela Japans moderna spelproduktion, bara för att göra en poäng? Bara ibland. Men vad sänder vi egentligen för budskap när vi allt för lättvindigt tar bekväma ”sanningar” som dessa i mun?

För den japanska spelbranschen är ju inte alls död. Sonic har medverkat i en hel bunt bra spel sedan 1995. Och spelbiblioteket till Wii är fullt av spännande titlar riktade till en publik äldre än tio år (jag hör att det finns minst femtiotvå stycken). Ändå får man gång på gång läsa motsatsen i speltidningar, sajter och bloggar.

Jag har tappat räkningen över alla de recensioner jag läst av nya Sonic-spel, i vilka det proklameras att igelkotten sedan år och år lämnats överkörd vid vägkanten. Sega har dödat honom, skriver recensenterna, för att sedan redogöra för huruvida detta senaste inlägg i serien utgör en räddning eller bara ännu en spik i kistan. I mina ögon framstår denna dödsförklaring i bästa fall som en halvsanning. Vänder man sig till Gamerankings upptäcker man att Sonic, bara sedan millennieskiftet, gjort huvudrollen i sex spel som föräras med ett snittbetyg på över 80%. Tätt under denna gräns hittar vi dessutom både Generations och Colors. Jag har svårt att se detta som det urusla facit som spelpressen så ofta talar om.

Ändå trängs alltså texterna där domar som denna fälls i dagens speljournalistik och jag är rädd att det kan ha tråkiga konsekvenser. Visst, det finns poänger i att använda liknande förenklingar; jag kan till exempel förstå varför någon vill teckna en dyster bild av läget i JRPG-genren (det stämmer ju till viss mån) för att lyfta fram hur viktigt och fräscht det där nya japanska rollspelet är. Det är ju bara en ingång liksom, ett perspektiv. Vad kan det skada? Men kanske sänder man genom att välja en sådan vinkel samtidigt ut signaler som man inte avser – som man inte har tänkt på. Man säger ju faktiskt i samma vändning någonting om en hel massa andra spel. Att de inte är någonting att bry sig om. Det måste man ha i åtanke.

Vill man verkligen avfärda alla moderna försök i en genre, ett helt decennium med en spelfigur eller en konsols hela spelbibliotek så tanklöst? Skriver man någonting måste man räkna med att någon kan ta en på orden. Jag är säker på att många litar på vad de läser i tidningar som LEVEL och tar texterna i dem på stort allvar. Jag var själv den grabben för inte så många år sedan. När de läser att alla Sonics spel post -95 inte är värda plasten de är tryckta på är det inte osannolikt att de tar det påståendet för en sanning. Det blir en bild av deras världsbild och fina spel som Sonic Advance kommer här i kläm.

Jag är av uppfattningen att speljournalistik i första hand är till för att öppna folks ögon för bra spel, kända som obskyra. Det var den rollen den fyllde i mitt liv när jag var tonåring och helgade dagen då Super PLAY damp ned på dörrmattan varje månad. Därför blir jag lite ledsen varje gång jag ser hur någon utan att tänka sig för tar tillflykt till dessa lata förenklingar av sanningen, för att föra fram sin poäng i en text. I vissa sammanhang har de kanske en plats men överlag tror jag att de är till mer skada än nytta. Min rädsla är att de kan få redan okända pärlor att falla helt i glömska.

Så, kan vi inte lova varandra en grej? Nästa gång vi skriver en recension, en artikel eller ett blogginlägg, låt oss då tänka efter en extra minut eller två innan vi lutar oss tillbaka mot halvsanna klyschor som dessa. Jag tror att vi skulle göra hela spelvärlden en liten, liten (ja, kanske obetydligt så) tjänst då. För ärligt talat, det är ändå ingen som vill läsa att Sonic är död. Inte en gång till.