Loading,
Jag finner mig kluven. För precis som de flesta andra som väljer att betrakta TV-spel som någonting mer än ”bara underhållning” vill jag se spelskapare våghalsigt kliva (eller ännu bättre; kasta sig) rakt ut i det okända. Jag vill spela spel som trampar upp nya stigar, som sparkar in dörrar till ämnen som mediet tidigare inte tagit sig an. Ge mig någonting som jag inte har sett – kosta vad det kosta vill! Det är klart man vill tänka så, eller hur?
Men så spelar jag Yakuza 4 och ser det här (om ni är mycket känsliga för spoilers så kommer varningen här, både för videon och för resten av texten):
(scenen i fråga börjar vid ca 1:50 och pågår till ca 2:40 i videon)
Länk till videonJag tycker mycket om SEGAs Yakuza-serie. Visst, jag vet, de är knappast spel som gjort sig kända för att vara smakmässigt fläckfria. Tvärtom har jag genom de tre första delarna många gånger suckat över gubbsjuka inslag. Tidigare har jag dock aldrig upplevt att övertrampen varit tillräckligt grova för att inte gå att se mellan fingrarna för. De går att vifta bort liksom. Antingen konstaterar man att de begåtts under sidospår till huvudberättelsen och för det mesta varit bagatellartade. Eller så skrockar man lite fördomsfullt någonting om ”höhöho, japaner...”. Typ.
Men när den dödsdömde Saejima, som spenderat hela sitt vuxna liv bakom galler, spolas upp på en strand i Okinawa och träffar tolv år gamla Haruka för första gången, då blir jag uppriktigt chockad. Han har inte sett en kvinna på 25 år och flyger på flickan i ett svagt ögonblick av sexuell frustration. Det här är förmodligen de mest obekväma tio sekunderna jag någonsin upplevt i ett TV-spel. Kanske är det sättet på vilket kameran panorerar. Eller är Saejimas droppande svett? Vad det än är så känns det fel. Äckligt. Även om ingenting egentligen händer. Saejima tyglar sig och sedan är det över.
Men plötsligt känner jag mig inte så stadig i min övertygelse om att man bör eftersträva framåtanda till varje pris. Det här korta ögonblicket gör Yakuza 4 till ett sämre spel i mina ögon – det berövar spelet på en stor del av den finkänslighet som jag faktiskt tycker att serien ofta uppvisar. Vad som är riktigt märkligt är att scenen känns mindre som ett gubbsjukt bagatellinslag än vad de flesta pinsamma momenten i de tidigare spelen gjort. Till skillnad från när man får möjligheten att till exempel besöka strippklubbar tycker jag att detta känns som ett uppriktigt försök att tillföra en dimension till karaktären Saejima. Det är exempel på precis det jag vanligtvis förfäktar så ihärdigt. Utvecklarna vill gestalta Saejimas sexuella frustration, ta sig an ett tungt ämne. Men när det visar sig att de inte kan hantera det så blir effekten så mycket större, än den av till exempel ännu en pinsam kameraåkning under ett fånigt sidouppdrag.
Så nu sitter jag här, omskakad. Jag har börjat tvivla. Om man inte är finkänslig nog för att ta sig an ett ämne på ett bra sätt, ska man verkligen våga sig på det då? Är den så beundransvärda framåtandan verkligen värd risken, om resultatet kan bli ett sämre spel?
Nå, delvis är svaret förstås givet. Det finns en plats och en tidpunkt för allt. Viktigast är förstås att spelutvecklare överväger sina beslut väl – att de inte försöker sig på saker som inte passar in och som de inte klarar av. Men den där scenen i Yakuza 4 mig ändå att tänka. Tänka på vad spelmediet egentligen är moget för. Det är tydligt att vi har långt kvar.
Taggar: Yakuza 4
Christoffer Holmbäck • 25 mar 2012 0q
Det här tangerar vad jag kände efter att ha sett ett klipp från Ninja Gaiden 3 (jag skrev om det här). Den scenen dödade allt intresse för att spela Nnínja Gaiden 3 (inte för att det var speciellt stort innan, men ändå, jag uppskattade både del ett och två).
Jag kände avsmak då och jag gör det igen nu. Det är förstås till viss del just vad man i Yakuzas fall är ute efter (i NG3 försökte man bara vara coola, vilket på många sätt var ännu värre), problemet är att det hos mig inte riktas mot karaktärerna utan mot utvecklarnas sätt att hantera situationen. Kameran sexualisera en 12-åring i en situation som involverar hot om våldtäkt.
Sexualisering och våldtäkt är inget nytt fenomen utan har varit ett problem länge. Filmvärlden är full med exempel på det. Men här görs det ännu sämre och dessutom med ett barn i fokus. En vettig producent borde klippt bort scenen.
Men jag försåt konflikten, för samtidigt vill jag ju uppmuntra utvecklare till att våga och det är svårt att utvecklas utan att ta risker. Men ibland bör man ta ett steg i taget och inte försöka kasta sig ut över en ravin direkt. Chansen att man överlever fallet är nämligen väldigt liten.