Oscar Nygren
Skövde osnyg
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Är det dags att avliva klassikerna?
Loading,
Sedan 2008 har jag haft en klocka i mitt huvud. En hemlighetsfull nedräkning full av frågetecken, stjärnor och dolda siffror, som värkande långsamt jagat mot ett ”noll” någon stans, någon gång. Det har funnits där ständigt, tickandet, ibland dånande just intill örat men oftast undanstoppat någonstans, bland filtar och kuddar, i bakhuvudet.
Nu har det tystnat. Klockan har stannat. Vi är i mål, äntligen. Jag spelar Diablo III.
Jag borde vara nöjd, eller hur? Borde bara njuta. Men om och om igen finner jag hur en återkommande tanke fläckar min efterlängtade spelupplevelse: ”Men... Varför är det inte mer som tvåan?”
I pauserna från mitt äventyr i Sanctuary knyter jag på mig löparskorna med den andra delen av Sonic 4. Det är ett spel i nyretrons tecken, som låtsas som om 90-talet aldrig tog slut och låter mig besöka platser från min barndom. Och även om nostalgisalvorna visserligen träffar rätt så finner jag hur jag även här hemsöks av mörka moln i mina tankegångar: ”Ge mig någonting nytt, Sega!”
De här spelen, som jag har spenderat de senaste veckorna med, ringar för mig in en central del av problemet med uppföljare. De är begränsande av naturen och kommer med hårda krav från fansen. Varje spel som får en siffra eller en fånig undertitel klistrad i rumpan har ett arv att leva upp till – att förvalta, bygga vidare på och inte minst respektera. Och det är aldrig lätt.
För vi gamers är svåra att tillfredsställa. Vi värnar om våra favoriter – vare sig det gäller gamla nostalgiälsklingar eller fjolårets bästsäljare. Om en efterlängtad uppföljare allt för våghalsigt utforskar markerna bortom föregångarens erövringar, då är vi beredda att mobilisera ilskna korståg för att få våra klagomål hörda. Och mycket gladare blir vi inte om den där tvåan eller trean istället nöjer sig med att tillbakalutat glassa fram längs upptrampade stigar. Det måste, sannerligen, vara en svettig uppgift för spelutvecklare att balansera längs denna lina.
Och det blir knappast lättare med tiden. Jag kan namnge väldigt få högkvalitativa film- eller bokserier som kan skryta med fler än fem delar. I spelbranschen kan många älskade varumärken stolt pryda omslagen till nya inlägg med för sammanhanget astronomiska siffror. Men även om våra topplistor är fulla av uppföljare, så tror jag att dessa maratonserier blir mer och mer svårmanövrerade ju längre de blir.
Många spelserier börjar samla på sig ett alldeles för tungt bagage. Varje ny titel får dras med allt mer historia som måste inkluderas och tas hänsyn till. I nästa Super Mario kan vi tryggt vänta oss ökenbanor, vattenbanor, eldbanor – idel vyer vi redan sett. Vi kan räkna med goombas och koopas. Såklart! För det är så uppföljare fungerar, vi måste känna igen oss. Tog man bort de där elementen skulle det inte vara Super Mario längre.
Jag är rädd att dessa veteranserier sakta förvandlas till kreativa fängelsen i vilka några av branschens mest talangfulla förmågor förvaras. Cementen stelnar och de varumärken som en gång utgjorde spelvärldens pionjärer blir allt svårare att ro framåt. Till slut, tror jag, kommer de att finna sig orörligt strandade.
Kanske är det därför jag reagerar så ljummet på många uppföljare idag, allra helst de som ingår i längre serier. Det är oundvikligt att de ställs i relation till äldre släktingar. Och även om de på pappret är gedigna spel så snubblar de på mållinjen i och med att de måste hedra sitt arv. De kan inte överraska mig på samma sätt som sina äldre syskon (i ärlighetens namn FÅR de knappt ens göra det), för de måste erbjuda mig saker som jag känner igen.
Ibland önskar jag att vi kunde riva upp vår spelhistoria med rötterna, bränna alla broar och börja om från noll. Att vi aldrig mer ska behöva besöka en ny inkarnation av Svampriket. Eller träffa fler luftfarare vid namn Cid. Slippa höra hur ett samlat Internet körar ut i intet att ”Det här är ju inte alls som föregångaren!” Eller för den delen själv uppleva besvikelsen som är så speciell för uppföljningar till personliga älsklingar. Ibland vill jag bara att vi lämnar allt det där bakom oss och blickar framåt.
Jag blir så trött när hyllorna i spelbutikerna bågnar under trycket från idel uppföljare, som nästan alla lämnar mig med en känsla av sömnig deja vu och besvikelse över att det förra spelet var antingen bättre eller fräschare. Och det är då jag önskar att vi kunde komma överens om att sätta punkt för alla gamla reliker som vi håller vid liv och börja på en helt ny kula. Att vi kunde låta klassikerna vara just klassiker. Någon gång måste det vara dags att släppa taget. Någon gång måste vi montera av stödhjulen och lämna 80-talet bakom oss, för vår egen och hela kulturformens skull.
Jag tror att vi är starka nog nu.
Sedan 2008 har jag haft en klocka i mitt huvud. En hemlighetsfull nedräkning full av frågetecken, stjärnor och dolda siffror, som värkande långsamt jagat mot ett ”noll” någon stans, någon gång. Det har funnits där ständigt, tickandet, ibland dånande just intill örat men oftast undanstoppat någonstans, bland filtar och kuddar, i bakhuvudet.
Nu har det tystnat. Klockan har stannat. Vi är i mål, äntligen. Jag spelar Diablo III.
Jag borde vara nöjd, eller hur? Borde bara njuta. Men om och om igen finner jag hur en återkommande tanke fläckar min efterlängtade spelupplevelse: ”Men... Varför är det inte mer som tvåan?”
I pauserna från mitt äventyr i Sanctuary knyter jag på mig löparskorna med den andra delen av Sonic 4. Det är ett spel i nyretrons tecken, som låtsas som om 90-talet aldrig tog slut och låter mig besöka platser från min barndom. Och även om nostalgisalvorna visserligen träffar rätt så finner jag hur jag även här hemsöks av mörka moln i mina tankegångar: ”Ge mig någonting nytt, Sega!”
De här spelen, som jag har spenderat de senaste veckorna med, ringar för mig in en central del av problemet med uppföljare. De är begränsande av naturen och kommer med hårda krav från fansen. Varje spel som får en siffra eller en fånig undertitel klistrad i rumpan har ett arv att leva upp till – att förvalta, bygga vidare på och inte minst respektera. Och det är aldrig lätt.
För vi gamers är svåra att tillfredsställa. Vi värnar om våra favoriter – vare sig det gäller gamla nostalgiälsklingar eller fjolårets bästsäljare. Om en efterlängtad uppföljare allt för våghalsigt utforskar markerna bortom föregångarens erövringar, då är vi beredda att mobilisera ilskna korståg för att få våra klagomål hörda. Och mycket gladare blir vi inte om den där tvåan eller trean istället nöjer sig med att tillbakalutat glassa fram längs upptrampade stigar. Det måste, sannerligen, vara en svettig uppgift för spelutvecklare att balansera längs denna lina.
Och det blir knappast lättare med tiden. Jag kan namnge väldigt få högkvalitativa film- eller bokserier som kan skryta med fler än fem delar. I spelbranschen kan många älskade varumärken stolt pryda omslagen till nya inlägg med för sammanhanget astronomiska siffror. Men även om våra topplistor är fulla av uppföljare, så tror jag att dessa maratonserier blir mer och mer svårmanövrerade ju längre de blir.
Många spelserier börjar samla på sig ett alldeles för tungt bagage. Varje ny titel får dras med allt mer historia som måste inkluderas och tas hänsyn till. I nästa Super Mario kan vi tryggt vänta oss ökenbanor, vattenbanor, eldbanor – idel vyer vi redan sett. Vi kan räkna med goombas och koopas. Såklart! För det är så uppföljare fungerar, vi måste känna igen oss. Tog man bort de där elementen skulle det inte vara Super Mario längre.
Jag är rädd att dessa veteranserier sakta förvandlas till kreativa fängelsen i vilka några av branschens mest talangfulla förmågor förvaras. Cementen stelnar och de varumärken som en gång utgjorde spelvärldens pionjärer blir allt svårare att ro framåt. Till slut, tror jag, kommer de att finna sig orörligt strandade.
Kanske är det därför jag reagerar så ljummet på många uppföljare idag, allra helst de som ingår i längre serier. Det är oundvikligt att de ställs i relation till äldre släktingar. Och även om de på pappret är gedigna spel så snubblar de på mållinjen i och med att de måste hedra sitt arv. De kan inte överraska mig på samma sätt som sina äldre syskon (i ärlighetens namn FÅR de knappt ens göra det), för de måste erbjuda mig saker som jag känner igen.
Ibland önskar jag att vi kunde riva upp vår spelhistoria med rötterna, bränna alla broar och börja om från noll. Att vi aldrig mer ska behöva besöka en ny inkarnation av Svampriket. Eller träffa fler luftfarare vid namn Cid. Slippa höra hur ett samlat Internet körar ut i intet att ”Det här är ju inte alls som föregångaren!” Eller för den delen själv uppleva besvikelsen som är så speciell för uppföljningar till personliga älsklingar. Ibland vill jag bara att vi lämnar allt det där bakom oss och blickar framåt.
Jag blir så trött när hyllorna i spelbutikerna bågnar under trycket från idel uppföljare, som nästan alla lämnar mig med en känsla av sömnig deja vu och besvikelse över att det förra spelet var antingen bättre eller fräschare. Och det är då jag önskar att vi kunde komma överens om att sätta punkt för alla gamla reliker som vi håller vid liv och börja på en helt ny kula. Att vi kunde låta klassikerna vara just klassiker. Någon gång måste det vara dags att släppa taget. Någon gång måste vi montera av stödhjulen och lämna 80-talet bakom oss, för vår egen och hela kulturformens skull.
Jag tror att vi är starka nog nu.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.