Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Loading,

Jag tyckte mycket om Uncharted 2 när det släpptes. Det riktigt blåste omkull mig med sina halsbrytande actionscener. Sedan jag började recensera spel för några år sedan har jag fortfarande inte belönat någon annan titel med en fullpoängare. I min recension, på sedermera nedlagda sajten pulse.nu, beskrev jag Naughty Dogs tvåa som Indiana Jones-spelet jag alltid önskat mig. Och om jag inte minns fel skrev jag – åtminstone tänkte jag det – att detta, det är vad Tomb Raider borde ha utvecklats till.

Ett av de där spelen som jag drömde ihop under 2009:s sista månader tycks ha blivit verklighet nu. Nej, Harrison Ford håller inte på att krångla sig ned i Nathan Drakes skor. Däremot ser det ut som att Lara Croft har gjort det.

När sekvenser från nya Tomb Raider rullade på vita duken igår, under Microsofts presskonferens, borde jag alltså ha tillhört dem som tog ton i hyllningskörerna. Vi fick se den en gång så stelbenta britten smyga omkring bekvämt bakom sandsäckar och stenmurar, som valfri annan modern actionhjälte. Hisnande hopp över gapande avgrunder avverkades som smågodis och inte för så mycket som ett ögonblick lyftes foten från gaspedalen. Spelarens hjärta ska placeras i hjärtgropen och inte tillåtas återvända till sin normala position innan slutbossen är besegrad och eftertexterna har rullat förbi.

Precis som i Uncharted.

Ändå är det någonting som inte stämmer. Jag sjunger inga lovsånger. Detta är precis det spel jag ville se min barndomsidol i för tre år sedan. Nu kunde jag inte bry mig mindre.

Problemet är förstås att Tomb Raider ser ut som någonting vi redan har spelat. Två gånger rent av. I samma stund som Nathan Drakes mästerliga andra äventyr såg dagens ljus blev den här nya riktningen ointressant för mig. Naughty Dog har ju redan givit oss två urstarka (nej, första Uncharted höll inte samma nivå) spel i den här stilen. Och de framgångarna har satt väldigt tydliga spår i hela branschen. Den svindlande filmiska action som Crystal Dynamics vill bjuda oss på med sitt nya spel känns redan som standard i genren.

Vad som däremot hade stuckit ut i dagens spelklimat hade varit ett Tomb Raider i originalets makliga och eftertänksamma tempo. 1996-klassikern är fortfarande ett kittlande spännande äventyr, trots att det fullständigt saknar hårdregisserade och halvautomatiserade scener fulla av quick time events. Till största del är det en stenhård plattformare där minsta snedsteg kan innebära döden. Som känns nästan farlig och verklig, på ett motsägelsefullt och märkligt vis. Det är ett spel med många kvaliteter som idag kännas uppfriskande i actionäventyrs-genren.

Jag tänker mig drömskt ett nytt Tomb Raider som är en absolut motpol till Uncharted-seriens lättsamma spelmekanik. Ett spel där plattformandet står i centrum och utgör en utmaning snarare än ett skådespel. Som känns smärtsamt verklighetstroget. Där det nästan gör ont att klättra upp för en lodrät bergvägg. Ett spel där det suger till i magen när man tittar ned i avgrunden, inte för att kameran rör sig på ett effektfullt sätt, utan för att man vet att man bara står några centimeter ifrån en säker död.

Vad spelvärlden behöver är ett Tomb Raider som låter oss BLI äventyrare. Som låter oss skrapa upp händerna och bryta ben i hela kroppen.

Sedan premiärtrailern i fjol har jag sett oerhört mycket fram emot Lara Crofts återkomst. Gårdagens uppvisning gav dock föga mersmak. Snarare fyllde den min min mun med en bitter bismak. Spelet ser både vrålsnyggt och actionspäckat ut, men kan veteranhjältinnan verkligen spela rollen som Nathan Drake bättre än Drake själv? Jag är mycket tveksam. För tre år sedan hade detta varit ett dundrande formbesked från serien som aldrig riktigt kunnat leva upp till originalets tunga arv, men idag tror jag att utvecklarna hade tjänat på att snegla mot just det spelet istället för moderna genrekollegor.Taggar: Lara Croft, Tomb Raider, Nathan Drake, Uncharted, Crystal Dynamics, Naughty Dog