Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det finns ett ord som ger mig kväljningar. Som jag efter tre års speldesignstudier har lärt mig att hata. Det ordet är flow.

För alla er som är lyckliga nog att ha undgått begreppet kan man kort beskriva flow som ett slags ”optimal upplevelse”. När ens skicklighet i en syssla balanseras perfekt mot utmaningsnivån – då finns det en god chans att man kan uppleva flow. Eftersom denna balansgång mellan utmaning och skicklighet är så central i teorin om flow har den givetvis kommit att appliceras ad nauseam i spelforskning.

Och det är inte så konstigt. Här finns ju en poäng; spel är ofta som absolut roligast när de är precis lagom svåra. När jag inte fullkomligt körs över av jättelika monster men heller inte kan plöja fram automatiskt över slagfälten med ett öga på TV:n och det andra på, tja, Facebook i mobiltelefonen. Just när svetten börjar pärla sig i pannan och jag verkligen måste fokusera för att ta mig förbi nästa hinder, då har ett spel för det mesta hittat precis rätt.

Men gäller det verkligen alltid?

Jag tråkas ut av hur många utvecklare idag tycks sträva å det yttersta efter att skapa spel som är rent astronomiskt välbalanserade. Denna målsättning har utvecklats till en sjukdom – alla spelare ska ha precis lika roligt, precis hela tiden. Upplevelsen ska vara densamma oavsett om man just påbörjat sitt äventyr eller om man sedan länge passerat hundratimmarsstrecket. Någonstans bland stjärnorna tindrar en slutgiltig spelupplevelse som alla dessa speldesigners blickar mot; en konstant och solitt oföränderlig känsla av underhållning.

Flow.

Jag kan näppeligen föreställa mig någonting tråkigare.

Blizzard är ökänt nitiska i detta arbete. De demonstrerar för det mesta hur allt det där pilljobbet i slutändan lönar sig. Deras senaste spel är dock ett lysande exempel på motsatsen – det bevisar hur snett det också kan gå om man placerar balans högst upp på prioritetslistan.

För mig är Diablo III på många sätt avskräckande. Under de senaste åren har jag spenderat oräkneliga timmar med föregångaren och jag tänker inte ens försöka beskriva hur intensivt jag gick och väntade på den där releasedagen. Men så blev det till slut ändå den 15:e maj.



Och sedan, plötsligt, den 17:e augusti.

Tre månader senare har jag inte ens hunnit forcera hell-svårighetsgraden med min Witch Doctor. Och min stackars munk stampar fortfarande omkring i spelets första kapitel. Jag snubblade inte ens över målsnöret – det gömmer sig fortfarande någonstans långt bortom horisonten. Jag bara tröttnade. Efter ett par månader hade spelets sugande attraktionskraft helt klingat av för mig.

Och det är märkligt, minst sagt. Visserligen är skillnaderna mellan del två och tre av Diablo-sagan både många och betydande, men i grund och botten är spelen mycket lika varandra. Men där bara tanken på att starta upp en ny hjälte i Diablo II får mig att snegla längtansfullt mot PC-sektionen i spelhyllan får samma förslag i trean mig att gäspa.

När jag spelar Diablo III får jag känslan av att jag ägnar mig åt en enda lång likformig grind mot mitt mål; att dräpa terrorns furste på inferno. Det är ungefär lika svårt hela tiden, jag har ungefär lika roligt hela tiden och med jämna mellanrum hittar jag utrustning som ger mig ännu en ungefär lika stor bonus. Det är en berg- och dalbana utan berg och dalar. Istället känns det som att rulla ned för en oändligt lång nedförsbacke, där den enda tempovariationen består i att det ibland sluttar lite brantare.

Spelet är utformat på ett sätt som gör att jag aldrig löper någon större risk att bli varken för mäktig eller för klen för att ta mig an nästa utmaning. När min Witch Doctor kämpar sig fram på nightmare har hon chans att hitta saker som är användbara just då. Däremot är det i stort sett omöjligt att hitta någonting som kommer att vara användbart även tjugo timmar senare. På sätt och vis får det hela den långa vägen till inferno att kännas poänglös. Den blir ett slitigt jobb för att ta sig till punkten där spelet börjar på allvar – där mina ansträngningar verkligen lönar sig. Om jag inte kan hitta någonting spännande tidigare än så i spelet, varför ska jag då bry mig?

I Diablo II fanns det tidigt en chans att hitta bra och värdefulla föremål – unika rustningsdelar och vapen som kunde vara användbara hela spelet igenom. Det skapade en spänning i den egentligen så enformiga klickfesten, även innan endgame, som saknas i Diablo III.



Blizzard vill inte riskera att deras nya spel så mycket som för en sekund ska vackla på balanslinan. Det märks tydligt i så många funktioner och inslag. Här går det inte att bygga upp en karaktär på fel sätt och det finns inga föremålsförmågor som kan bryta spelet. Upplevelsen är stel och oformlig – man ska spela precis på det sätt som utvecklarna har tänkt. Punkt.

Och i den här jakten efter att göra Diablo III så stabilt som möjligt har de förstört spelet för mig. Jag får känslan av att projektets designers började i helt fel ände. Att de första dagen på jobbet satte sig ned tillsammans för att planera spelbalansen. Sedan kunde de ge sig på allt det andra.

Någon gång förra året läste jag en artikel av David Sirlin som handlade om spelbalans. Han berättade om hur hans team arbetade med spelbalans under utvecklingen av ett Street Fighter-spel. De jobbade efter principen att först bygga saker som de tyckte var häftiga och spännande och sedan, när testspelningarna blottade alla punkter på vilka balansen brast, försökte förstärka alla dåliga karaktärer så att de blev lika fräcka och bra som de bästa.

Jag tror att han har en god poäng. Det är för det häftiga och spännande, fräcka och roliga som jag spelar i första hand. Balansen är sekundär.

Ibland oroar jag mig över att många speldesigners idag tycks ha glömt bort det där. De försöker inte längre ge mig en wow-upplevelse utan har istället bara ett gäckande begrepp framför ögonen: Flow. Jag tror inte att ett välbalanserat spelsystem automatiskt skapar ett underhållande spel. Det har Blizzard bevisat med Diablo III. Med balans har ett spel potentialen att hålla mig kvar för evigt, men först måste det fånga mig. Och då krävs det mycket mer än så.

Det krävs någonting fräckt och häftigt. Någonting spännande. Det krävs någonting roligt.
Taggar: Flow, Spelbalans, Diablo III, Blizzard, Oscar Nygren