Benjamin Knopman
Åbo, Finland Benjamin Knopman
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Recension: Dear Esther
Texten är tidigare publicerad i Studentbladet.
Ett pretentiöst brev
Spel: Dear Esther
Format: Windows, Mac, Linux (Steam)
Kära läsare,
Vad tänker du när du hör ordet ”spel”? Fetlagda rörmokare som tjoande mosar svampar under skoklacken? Machomän som väser fram oneliners medan deras läderhud absorberar allt från nazisters skottsalvor till atombomber? Eller kanske snabba bilar, stereotypiska porrbrudar och Singstar på förfesten?
Dear Esther är inget av det där.
Men vad är Dear Esther då? Vad är den märkliga skapelsen som några hobbyutvecklare destillerat ur skjutarspelet Half-Life 2:s grundkod? Som nu lanserats i ny, fräsch skrud och som fått recensenter att orera om ”audiovisuell poesi” och ”årets viktigaste spelupplevelse”?
Svar: Vi kommer dit. Allt i sinom tid. Men först måste du få veta några saker.
Dear Esther utspelar sig på en öde ö. Kanske ligger den väster om Skottland, kanske någon annanstans. Kanske har här funnits liv, säkert är att det är borta nu. Kvar finns bara minnena och du.
Medan du vandrar fram bland de övergivna skjulen, längs de anemiska sandstränderna, genom de fuktdrypande grottvalven, läser någon upp ett brev. Ett brev som spretar likt ljungen på de vindpinade klipporna, och rymmer en berättelse om kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva. Ett brev som flyter likt rorschach-mönster i gränslandet mellan dröm och verklighet, där trasiga människoöden vävs ihop med litteratur, bibliska referenser och skyhöga pretentioner.
Första gången jag upplevde den timslånga, Inland Empire-förvirrande resan tänkte jag att manusförfattaren Dan Pinchbeck tar i så att rödvinsglaset spricker. Andra gången släppte jag allt. Jag försökte inte förstå, utan bara kände. Och då fylldes jag – med risk för att låta lika högtravande som spelets narrativ ibland blir – av förnimmelser som få spel har skänkt mig: Vördnad. Sorg. Kyla. Samt en krypande olust olik allt jag har konfronterat sedan min jungfrufärd genom skräckstaden Silent Hills dimhöljda gator.
Dear Esther har ingen utmaning. Inga pussel och inga skurkar och inga hjältar. En person som ändå spelar en framträdande roll i den suggestiva berättelsen är aposteln Paulus. Vi får glimtar av hans resa till Damaskus, då han blädades av ett himmelskt ljussken och stammande frågade ”vem är du, herre?” – bara för att få ett svar som skakade om hans liv i dess grundvalar.
Och nu frågar du, än en gång, vad är Dear Esther?
Varpå jag svarar: Det är en interaktiv dikt. Det är en klippa i det stormande actionhavet. Det är inte ett verk för alla, men kan betyda allt för någon. Och mest av allt är det en glimt av framtiden. Av en gyllene era där spel inte är synonymt med rörmokare, alfahannar och öronbedövande ”girls just wanna have fuuu-uun!” innan man glider vidare till Amarillos bardisk.
Dear Esther är en frälsare mitt ibland oss.
Kärlek, Benjamin Knopman
PS. Om du vill ha ytterligare en upplevelse som spränger sönder vår uppfattning om ”spel”– kolla in PS3-ökenvandringen Journey. Man kan bli religiös för mindre.
Ett pretentiöst brev
Spel: Dear Esther
Format: Windows, Mac, Linux (Steam)
Kära läsare,
Vad tänker du när du hör ordet ”spel”? Fetlagda rörmokare som tjoande mosar svampar under skoklacken? Machomän som väser fram oneliners medan deras läderhud absorberar allt från nazisters skottsalvor till atombomber? Eller kanske snabba bilar, stereotypiska porrbrudar och Singstar på förfesten?
Dear Esther är inget av det där.
Men vad är Dear Esther då? Vad är den märkliga skapelsen som några hobbyutvecklare destillerat ur skjutarspelet Half-Life 2:s grundkod? Som nu lanserats i ny, fräsch skrud och som fått recensenter att orera om ”audiovisuell poesi” och ”årets viktigaste spelupplevelse”?
Svar: Vi kommer dit. Allt i sinom tid. Men först måste du få veta några saker.
Dear Esther utspelar sig på en öde ö. Kanske ligger den väster om Skottland, kanske någon annanstans. Kanske har här funnits liv, säkert är att det är borta nu. Kvar finns bara minnena och du.
Medan du vandrar fram bland de övergivna skjulen, längs de anemiska sandstränderna, genom de fuktdrypande grottvalven, läser någon upp ett brev. Ett brev som spretar likt ljungen på de vindpinade klipporna, och rymmer en berättelse om kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva. Ett brev som flyter likt rorschach-mönster i gränslandet mellan dröm och verklighet, där trasiga människoöden vävs ihop med litteratur, bibliska referenser och skyhöga pretentioner.
Första gången jag upplevde den timslånga, Inland Empire-förvirrande resan tänkte jag att manusförfattaren Dan Pinchbeck tar i så att rödvinsglaset spricker. Andra gången släppte jag allt. Jag försökte inte förstå, utan bara kände. Och då fylldes jag – med risk för att låta lika högtravande som spelets narrativ ibland blir – av förnimmelser som få spel har skänkt mig: Vördnad. Sorg. Kyla. Samt en krypande olust olik allt jag har konfronterat sedan min jungfrufärd genom skräckstaden Silent Hills dimhöljda gator.
Dear Esther har ingen utmaning. Inga pussel och inga skurkar och inga hjältar. En person som ändå spelar en framträdande roll i den suggestiva berättelsen är aposteln Paulus. Vi får glimtar av hans resa till Damaskus, då han blädades av ett himmelskt ljussken och stammande frågade ”vem är du, herre?” – bara för att få ett svar som skakade om hans liv i dess grundvalar.
Och nu frågar du, än en gång, vad är Dear Esther?
Varpå jag svarar: Det är en interaktiv dikt. Det är en klippa i det stormande actionhavet. Det är inte ett verk för alla, men kan betyda allt för någon. Och mest av allt är det en glimt av framtiden. Av en gyllene era där spel inte är synonymt med rörmokare, alfahannar och öronbedövande ”girls just wanna have fuuu-uun!” innan man glider vidare till Amarillos bardisk.
Dear Esther är en frälsare mitt ibland oss.
Kärlek, Benjamin Knopman
PS. Om du vill ha ytterligare en upplevelse som spränger sönder vår uppfattning om ”spel”– kolla in PS3-ökenvandringen Journey. Man kan bli religiös för mindre.
Kommentarer
Benjamin Knopmanq
Ja, det krävdes en viss sinnesstämning för att uppskatta det. En vardag klockan 16 efter åtta timmar i skolan var inte direkt optimalt för upplevelsen.
Benjamin Knopmanq
“
Är det alltså bara jag som inte ser vad som gör Dear Esther så bra?
Jag förstår alldeles utmärkt att spelet inte tilltalar alla. Som jag skrev i recensionen hade jag själv inledningsvis problem med att förstå alla hyllningskörer. Jag tyckte spelet var ödsligt, linjärt och att dialogerna osade Stora Synonymlexikonet långa vägar. Men när jag beslöt mig för att ge Dear Esther en andra chans och utforska det i makligt takt, utan att försöka tolka de upplästa breven ordagrant, blev spelupplevelsen en helt annan.
MasterToiletq
“
Men när jag beslöt mig för att ge Dear Esther en andra chans och utforska det i makligt takt, utan att försöka tolka de upplästa breven ordagrant, blev spelupplevelsen en helt annan.
Jo, har i och för sig bara spelat det en gång..
Men allt jag hittade är slumpmässiga ljudklipp som, om man kisar riktigt mycket, kan bilda någon form av sammanhang, och slumpmässiga saker som har blivit utplacerade slumpmässigt, för att väcka någon form av nyfikenhet, som för mig inte existerar.
Så när du skriver "Dear Esther är en frälsare mitt ibland oss" så känner jag lite att "Mycket bättre än så här kan vi allt"
Benjamin Knopmanq
“
"Mycket bättre än så här kan vi allt"
Självklart. Dear Esther är en frälsare på samma sätt som Jesus, om man tror på honom - opolerad, lite ruffig i kanterna men någon gång kommer dess efterföljare att resa undersköna katedraler vars spriror punkterar himlavalvet. Typ. :)
Benjamin Knopmanq
“
Han blev dock blind av ljuset. Till en början.
Ja, visst är man lite ljusskygg efter att ha pressat samman ögonlocken för att slippa se all sexism, all hjärndöd slentrian och allt lobotomerande pang-pangande. :)
MasterToiletq
“
Dear Esther är en frälsare på samma sätt som Jesus, om man tror på honom
Fin jämnförelse, men Jesus visade vägen (återigen om man tror på honom). Om Dear Esther gör det för spelmediet vet jag inte riktigt om jag vill vara med längre.
Men det är ju klart, man skulle kanske kunna göra något grymt inom samma ramar som Dear Esther.
Benjamin Knopmanq
“
Om Dear Esther gör det för spelmediet vet jag inte riktigt om jag vill vara med längre.
Återigen: jag förstår dig. Jag håller som bäst på och förlorar mig i Super Mario 3D Lands plattformsmagi, och trots att Kyotoföretagets mulliga maskot är en "fetlags rörmokare som tjoande mosar svampar under skoklacken" skulle jag välja det framom Dear Esther vilken dag som helst. Lyckligtvis lever jag i en verklighet där jag kan njuta av bägge spelen. Enbart rödvinsstänkte pretentioner blir tråkigt i längden - men det blir också den ADHD-lekstuga som är 3D Land. Variation förnöjer och hittills har spelåret verkligen visat upp sitt vida spektra - från The Witcher 2:s blodbesudlade doggy style-knull, via Fez:s pixeltvinnande plattformsvärldar, fram till de meditativa powerwalkarna Dear Esther och Journey (som i mitt tycke är det bättre spelet).
Jesus i all ära men det är fortfarande kul med hedniska traditioner som mjöddrickande och en rejäl julstek, liksom. :)
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Skarlman • 23 maj 2012 0q