Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det fanns en tid då jag älskade GTA.

Jag kunde tillbringa timmar – nej, dagar – med att bara köra runt i Liberty City och insupa atmosfären med bilradion uppskruvad på max. Jag kryssade längs spindelnätet av gator mellan höghuskomplexen, jag gled vaksamt fram bland de hårdögda gangstrarna i slummens grådaskighet. Och när kvällen kom parkerade jag bilen på en grönskande kulle, från vilken jag vemodigt såg hur solen fräsande sjönk ned i de mörka, ogästvänliga vattenmassorna som omgärdade mitt betongkungarike.

Liberty City och Vice City. Sociorealistisk östkuskt och rosapulserande, Miami Vice-doftande 80-talsparadis. För mig handlade Rockstars stadsskildringar aldrig om välorkestrerat kaos eller pensionärsmassakrar. Istället blev de två städerna platser dit jag gång på gång på gång färdades under det testosteronstinna virrvarr som är en tonårspojkes liv.

Liberty City och Vice City var mina andningshål, mina andra hem. Två binära resmål där det omöjliga var åh, så, möjligt – strippklubbar, pillermissbruk samt snabba och slafsiga kärleksnätter tillsammans med kvinnor som i smyg sneglade på klockan medan de kyligt kalkylerade hur många klienter de ytterligare skulle hinna bocka av under nattens timmar.

Och bilar. Stora bilar, små bilar, fula bilar, fina bilar, snabba bilar, långsamma bilar och pansarvagnar.

Jag har aldrig varit någon motorentusiast. Trots att min far har bensin i ådrorna, andas avgaser och är lätt hjulbent har jag alltid sett bilar som ett transportmedel. Kanske beror det på att jag under största delen av mitt liv har bott ute på en åker, 20 kilometer från närmaste snabbköp. För mig var det viktigaste alltid att ta mig därifrån – inte hur det skulle gå till. Därför blev Rockstars illusion av frihet något jag så desperat klamrade mig fast vid.

Men en dag hände något. Något som fick verkligheten att krympa, som förvandlade de oändliga sandvägarna kring mitt hem till sekundslånga dammoln och fick mina osynliga murar att mullrande rasa samman: jag skaffade körkort. Och plötsligt var hela världen ett enda stort GTA. Plötsligt kunde jag åka vart jag ville, plötsligt lärde jag mig att leva utan såväl Liberty som Vice City.

Och plötsligt tvingades de två städerna lära sig att leva utan mig.

Jag hade blivit vuxen, medan mina forna frälsare Rockstar fortsatte leva sin karikerade, hypervåldsamma Peter Pan-version av den amerikanska drömmen. I San Andreas, GTA IV och den uppsjö av portabla spinoffs som följde i GTA III och GTA: Vice Citys kölvatten fortsatte de skratta åt samma trötta skämt, frossa i samma thug-romantik och måla upp samma städer med penseldrag som kändes allt stelare. Utan att rikta sitt en gång så träffsäkra fokus mot den känsla som alltid hade trollbundit mig: känslan av en omöjlig frihet – och inte i bemärkelsen ”frihet att DÖDA, DÖDA, DÖDA”.

En frihet som den när Håkan Hellström i En vän med en bil sjunger:

"Anna hade en vän med en bil
och vi åkte långt bort
vi kanske tillochmed
lämnade Sverige"

Den friheten. Den känslan.

Jag tror inte att GTA V kommer att ta mig dit. Men om det mirakulöst nog skulle ske kommer jag att sätta mig i ett polygonuppbyggt vrålåk, köra upp till en grönskande kulle från vilken jag kan betrakta den döende solen, och rista in mitt hjärtas viskningar i barken på ett träd medan verkligheten badar i aftonrodnadens varma sken:

”BK + GTA = SANT.”Taggar: Rockstar GTA Vice City San Andreas V Benjamin Knopman