Hej.

Det var ett tag sen jag skrev här.

Det är intressant hur mitt liv hunnit förändrats så mycket under den tiden då jag haft det här kontot. Från att vara helfrälst till att skita i spel till att älska mediet igen.

Verklighetsflykten finns alltid där. Det är skönt, när saker händer runt omkring mig. Människor som kommer och går. Misstagen man gjort, som man lär sig av. Då kan man försvinna från den här världen en kort stund.

Men i längden går det inte såklart. Att fly från alla problem. Man måste ut och tackla dem. Vilket jag ska göra nu.Taggar: hej

Spec Ops: The Line (PS3)

Hade inga som helst förväntningar när jag laddade ner demoversionen av Spec Ops: The Line och startade igång spelet.

Spelet öppnar upp fint; ett soldränkt, övergivet Dubai som i princip har svalts av den omgivande öknen. Ditt team av amerikanska muskelberg vandrar långsamt mot storstaden i fjärran, en maffig scen som gör att jag börjar få upp ett intresse för spelet. Det känns som att det här, det är annorlunda. Det är något nytt. Kanske får jag utforska mer den här gången?

Men så fel jag kan ha. Bara efter 5 minuter drar stridshettan in, med allt vad det innebär. Generisk action som jag vid det här laget spyr över. Och jag blir än en gång besviken av att se hur otroligt lite denna genre, tredjepersonsaction, har utvecklats sen Gears of War.

Jag fortsätter spela. Kommer till ett höghus som jag och mitt team äntrar. Jag inser att jag varit här förut. Varför ska jag egentligen spela det här? Jag får inte ut någonting nytt alls av att uppleva detta igen. Och det kan inte ens de mest dramatiska cineastiska sekvenser rädda.

Så jag stänger av och testar något annat.



Awesomenauts (PS3)

I Awesomenauts spelar du som en rymdhjälte. Det är ett multiplayerspel där spelare delas upp i två lag. Och sen ska ni slåss, skjuta på varandra, hoppa, samla poäng, förstöra det andra lagets hemmabas, köpa förbättringar etc. Så enkelt är det.

Spelet verkar ha en viss charm över sig; det är trevligt tecknad grafik och striderna blir snabbt hektiska och roliga. Demoversionen ger mig inte så mycket tid som jag vill ha för att kunna testa ordentligt, men jag får mersmak av det jag hinner spela. Kanske inte någon GOTY-kandidat detta, men helt klart något som lätt kan få några av mina timmar att kännas som minuter.Taggar: Demointryck, Spec Ops: The Line, Awesomenauts, PS3

Om du inte hört Korallreven än (alltså det svenska bandet, inte riktiga korallrev) så är det läge att du börjar lyssna nu.

Korallreven gör exotisk musik som passar perfekt på semestern. Helst när det gäller resmål som Samoa.

Lyssna på deras lysande debutskiva här.

Eller, om du inte har tillgång till Spotify:

Taggar: musik, Korallreven, semester

Jag har inte rangordnat skivorna då jag hade svårt att komma fram till en vinnare. Så, årets bästa skivor är (enligt mitt tycke):

Bon Iver - "Bon Iver"(Spotify)

En fantastiskt fin skiva som tar Bon Ivers musik ytterligare ett steg högre; denna gång med fler instrument och ett större band, men fortfarande med den där lågmälda känslan och de perfekt lagda stämmorna. Det finns inte mycket att klaga på. Alls.

James Blake - "James Blake" (Spotify)

James Blakes debutskiva som kom i våras definerade vad som var inne och hippt år 2011; om 2010 var dubstepens år var 2011 tillägnat dess, i genresammanhang, mindre bror post-dubstep. James Blake tog det som var så tydligt förknippat med dubstepen, tryckte på slow-down-knappen, förvrängde sin röst och la till nya atmosfäriska ljud och effekter som tillsammans skapade något väldigt unikt och fint. Det minimalistiska var en skön och efterlängtad balans till den vanliga dubstep som tagit oss igenom 2010.

Foster The People - "Torches" (Spotify)

Med deras debutskiva visade Foster The People att svårtillgänglig musik och bra musik inte nödvändigtvis behöver vara synonymer; de raddar upp 10 otroligt snygga, energifyllda och inte alls särskilt krångliga poplåtar inbäddade i tunna electro-täcken, och resultatet är det mest dansanta jag hört under hela 2011.

Det är bara att lyssna på Call It What You Want, Pumped Up Kicks eller Life on the Nickel så förstår man.

Deportees - "Islands & Shores" (Spotify)

Med "Under the Pavement - The Beach" visade Deportees att de hade hittat ett unikt och eget sound som lät fruktansvärt fint. Så fint att jag tyckte albumet förtjänade titeln "Årets bästa skiva 2009".

Med "Islands & Shores" fortsätter Deportees på samma bana, denna gång en aning mer sorgset och melankoliskt även om musiken, liksom förra gången, går ganska tvärt emot texternas budskap. Varje låt är otroligt genomarbetad och pricksäker på sitt speciella vis. Och i sin helhet är skivan fantastisk, både ur ett musikaliskt perspektiv och ur ett berättandemässigt sådant.

SBTRKT - "SBTRKT" (Spotify)

Om James Blake står för den mer minimalistiska, lågmälda sidan av post-dubstep, måste onekligen SBTRKT (uttalas Subtract) vara den motsatta sidan; där James Blake är långsam och minimalistisk är SBTRKT snabb och expansiv i sin musik, i princip så nära dansvänlig dubstep i allmänhet kan komma. Även om de två britterna delar genre blir resultaten två motsatta sidor av samma mynt.

Två riktigt trevliga sidor.

SBTRKT skapar på sin debutskiva elektronisk musik som hela tiden är eftertänksam, smart och spännande att lyssna på. Flertalet av låtarna tycker jag t.o.m. influeras av afrikansk musik (kanske inte helt omöjligt då SBTRKT bär afrikanska masker på pressfoton och under livespelningar), något som gör resultatet ännu mer dansant och överraskande. För det är just det SBTRKT är år 2011: årets oväntade finfina överraskning.

Tape - "Revelationes" (Spotify)

Svenska Tapes skiva Revelationes kom i våras och golvade mig direkt. Blandningen av akustisk och elektronisk musik har aldrig fungerat bättre än våren 2011. Tape bygger sin musik kring enkla, vackra melodier och låter dessa flyta ihop med ambienta elektroniska ljud, som lika gärna skulle kunna motsvara sjungande fåglar, vinddrag eller ljudet från vattnet i bäckar. Musiken greppa tag i mig och tar med mig på en fantastisk resa i det minimalistiska ljudlandskapet.

Introspåret Dust and Light börjar trevande, men sakta men säkert byggs låten upp och eskalerar i ett kontrollerat litet kaos, där ljudet ebbar ut i det som komma skall. Det är lite som att vakna en stilla vårdag. Fortsättningen är fantastisk, med Hotels som är så vacker att man tvingas sätta sig ner och bara insupa stämningen, och In Valleys som sakta men säkert byggs upp från ängslig och försiktig till hoppfull och beslutsam.

Revelationes avslutas med Gone Gone som tillsammans med skivan sakta ebbar ut och sätter punkt för en av de finaste och bästa albumen år 2011. Aldrig har en skiva ramat in en viss period lika bra som Revelationes gjorde för mig under våren 2011.Taggar: 2011, musik, skivor, låtar

I sådana fall, säg till i kommentarerna så skickar jag koden via PM.Taggar: Modnation Racers, LittleBigPlanet, Sackboy, PSN