motakay
Gävle www.martinbarreby.com motakay
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Rückblende - Jag och Nintendo 64 Del 1
Det här är den första delen av några där jag blickar tillbaka till min barndom och mina tidiga tonår med Nintendo 64. Jag börjar med tre spel som jag nyss införskaffat igen. Antagligen kommer jag inte spela alla igen utan mest minnas (blir nog bäst så).
Shoppade lite på tradera här om veckan och hittade Nintendo 64 spel till galet bra priser. 4 stycken för dryga hundralappen.
Tyvärr är jag lite för hastig ibland och har stundtals lite otur med hjärnan, och upptäcker när jag klickat på "köp nu", på de fyra spel jag ville ha, att samtliga var enbart på tyska...
Nåväl, det är spel som jag känner till väl sedan tidigare och det kommer att gå utmärkt att återuppleva dom igen tyskan till trotts. Sen vill jag gärna ha dom på min spelhylla igen så jag kan titta och minnas.
Shadowman - En gammal favorit som jag klarade ut och samlade alla själar på. Stämningen är fantastisk vid vissa tillfällen och om man kan komma över den grumliga grafiken (som fortfarande är rätt grumlig även med extra ram), så har man några spännande 20-30 timmar framför sig om man tänker samla allt.
Bildtexter.
1. Jag minns så väl dom tidigare skärmbilderna som man såg i Superplay, tyvärr hittar jag inte just den som fick mig att gå och räkna sparpengarna stup i kvarten. Den här är också en tidig bild, men den jag tänkte på var en väg som gick i en trång gång med en väldigt tät, omgivande skog.
2. Musiken på den här banan var och är ännu idag helt briljant. Man hör bland annat Johannes Brahms Waltz, en mentalt instabil kvinna som antagligen möter döden i och med en motordriven köttsåg samt lekfullt, disharmoniskt plinkiplonk. Får rysningar av alla det slag.
3&4. Favoritbanan som utspelar sig i ett fallfärdigt bostadskomplex med lägenheter och rum som luktar Seven och misär. Jag hade inte mött något liknande tidigare i ett spel och det hör till en av mina favoritplatser att besöka än idag.
Jag kommer antagligen installera PC versionen, som jag skaffade för länge sedan, för att återuppleva Shadow Man, då jag gärna slipper huvudvärken som N64 versionen antagligen kommer bidra med. Dock lät det som de tyska röstskådespelarna höll ganska hög klass, men när man bara förstår vart 7-8 ord sådär, så känns det inte så värst givande då man saknar engelska undertexter.
Mission: Impossible - Ett spel som var mycket bättre i mitt huvud när jag läste Superplay än i kassetten som jag satte i konsolen. Det var verkligen inte dåligt, hade grymt roligt att leka runt på mingelpartyn och tågstationer med krypskyttegevär, men det hade inte riktigt den friheten som jag hade föreställt mig. Det som var roligast med det var ändå den frihet som man trotts allt fick. Att prova sig fram hur man bäst tacklade en uppgift, kunde ibland få en att känna sig lite slug och smart när man lyckades med något. Den klassiska hänga-i-taket-i-en-vajer-och-undvika-lasrar-scenen finns också med, trotts att spelet inte bygger direkt på filmen. Till en början hatade jag det partiet, men efter att jag lärde mig hur man skulle göra så blev det riktigt kul och nervkrypande.
Turok - Precis som med som andra spelen så hade jag förväntningar som inte alls stämde överens med den slutgiltiga upplevelsen. Jag minns hur jag gick runt i skogarna där hemma och föreställde mig att det skulle se ut precis så, men att det kommer dinosaurier och monster springandes ut ur dom täta buskagen. Så när man möttes av platta bergväger och ett fåtal palmer så blev man ju lite besviken. Men, givitvis hade spelet kvalitéer som gjorde det till ett roligt och spännande äventyr. Här skulle jag vilja säga att Iguana var före Retro Studios med att göra ett FPS som samtidigt är ett plattformsspel och äventyrsspel där man kände en stor lust att utforska varje skrymsle och vrå.¨Jag skulle nästan våga påstå att Retro Studios kollade en hel del på detta spel när man gjorde Metroid Prime, och det är jag väldigt tacksam för i såna fall. En rolig lite detalj som jag upptäckte i den tyska versionen är att människorna bytts ut mot robotar. Så nu kan man skjuta på utan att få dåligt samvete (om man nu inte pepprar ner en dinosaurie eller ett rådjur).
Stay tuned för kommande delar där jag fortsättningsvis kommer gå in lite djupare på mina gamla favoriter till konsolen i kronologisk ordning.
"Men Blast Corps då?!", undrar ni. Det skiter jag i. Spelade inte det som ung och har inte alls samma nostalgiska band till det som det andra spel som jag tänker prata om. Jag provade det här mycket senare och skaffade det nu för att testa det lite mer. Sen, att få förstöra lite och vara lite ansvarslös är ju alltid lite underhållande.
Shoppade lite på tradera här om veckan och hittade Nintendo 64 spel till galet bra priser. 4 stycken för dryga hundralappen.
Tyvärr är jag lite för hastig ibland och har stundtals lite otur med hjärnan, och upptäcker när jag klickat på "köp nu", på de fyra spel jag ville ha, att samtliga var enbart på tyska...
Nåväl, det är spel som jag känner till väl sedan tidigare och det kommer att gå utmärkt att återuppleva dom igen tyskan till trotts. Sen vill jag gärna ha dom på min spelhylla igen så jag kan titta och minnas.
Shadowman - En gammal favorit som jag klarade ut och samlade alla själar på. Stämningen är fantastisk vid vissa tillfällen och om man kan komma över den grumliga grafiken (som fortfarande är rätt grumlig även med extra ram), så har man några spännande 20-30 timmar framför sig om man tänker samla allt.
Bildtexter.
1. Jag minns så väl dom tidigare skärmbilderna som man såg i Superplay, tyvärr hittar jag inte just den som fick mig att gå och räkna sparpengarna stup i kvarten. Den här är också en tidig bild, men den jag tänkte på var en väg som gick i en trång gång med en väldigt tät, omgivande skog.
2. Musiken på den här banan var och är ännu idag helt briljant. Man hör bland annat Johannes Brahms Waltz, en mentalt instabil kvinna som antagligen möter döden i och med en motordriven köttsåg samt lekfullt, disharmoniskt plinkiplonk. Får rysningar av alla det slag.
3&4. Favoritbanan som utspelar sig i ett fallfärdigt bostadskomplex med lägenheter och rum som luktar Seven och misär. Jag hade inte mött något liknande tidigare i ett spel och det hör till en av mina favoritplatser att besöka än idag.
Jag kommer antagligen installera PC versionen, som jag skaffade för länge sedan, för att återuppleva Shadow Man, då jag gärna slipper huvudvärken som N64 versionen antagligen kommer bidra med. Dock lät det som de tyska röstskådespelarna höll ganska hög klass, men när man bara förstår vart 7-8 ord sådär, så känns det inte så värst givande då man saknar engelska undertexter.
Mission: Impossible - Ett spel som var mycket bättre i mitt huvud när jag läste Superplay än i kassetten som jag satte i konsolen. Det var verkligen inte dåligt, hade grymt roligt att leka runt på mingelpartyn och tågstationer med krypskyttegevär, men det hade inte riktigt den friheten som jag hade föreställt mig. Det som var roligast med det var ändå den frihet som man trotts allt fick. Att prova sig fram hur man bäst tacklade en uppgift, kunde ibland få en att känna sig lite slug och smart när man lyckades med något. Den klassiska hänga-i-taket-i-en-vajer-och-undvika-lasrar-scenen finns också med, trotts att spelet inte bygger direkt på filmen. Till en början hatade jag det partiet, men efter att jag lärde mig hur man skulle göra så blev det riktigt kul och nervkrypande.
Turok - Precis som med som andra spelen så hade jag förväntningar som inte alls stämde överens med den slutgiltiga upplevelsen. Jag minns hur jag gick runt i skogarna där hemma och föreställde mig att det skulle se ut precis så, men att det kommer dinosaurier och monster springandes ut ur dom täta buskagen. Så när man möttes av platta bergväger och ett fåtal palmer så blev man ju lite besviken. Men, givitvis hade spelet kvalitéer som gjorde det till ett roligt och spännande äventyr. Här skulle jag vilja säga att Iguana var före Retro Studios med att göra ett FPS som samtidigt är ett plattformsspel och äventyrsspel där man kände en stor lust att utforska varje skrymsle och vrå.¨Jag skulle nästan våga påstå att Retro Studios kollade en hel del på detta spel när man gjorde Metroid Prime, och det är jag väldigt tacksam för i såna fall. En rolig lite detalj som jag upptäckte i den tyska versionen är att människorna bytts ut mot robotar. Så nu kan man skjuta på utan att få dåligt samvete (om man nu inte pepprar ner en dinosaurie eller ett rådjur).
Stay tuned för kommande delar där jag fortsättningsvis kommer gå in lite djupare på mina gamla favoriter till konsolen i kronologisk ordning.
"Men Blast Corps då?!", undrar ni. Det skiter jag i. Spelade inte det som ung och har inte alls samma nostalgiska band till det som det andra spel som jag tänker prata om. Jag provade det här mycket senare och skaffade det nu för att testa det lite mer. Sen, att få förstöra lite och vara lite ansvarslös är ju alltid lite underhållande.
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.