Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Här är del 2 i min lilla bloggserie om de spel till Nintendo 64 som ligger mig varmast om hjärtat.

Jag sa tidigare i del 1 att jag skulle ta mina favoriter i kronologik ordning men tänker här i den andra delen hoppa lite hej vilt och bara nämna det självklara spelen där det mesta redan har sagts.



Dock det som faktiskt kom allra först tillsammans med konsolen var ju Super Mario 64. Som för många andra så var detta mitt första riktiga mötet med ett 3D-spel där man fritt kunde röra sig åt alla håll. En odödlig klassiker i min bok, och jag har svårt att tro att ett liknande genombrott kommer göras igen i spelvärlden.



Zelda the Ocarina of Time var ju den där resan som man aldrig glömmer. Man satt trollbunden under det mäktiga mellansekvenserna och världen tycktes innehålla allt. Jag kunde rida runt i timtala och bara vara i Hyrule och fick aldrig nog av att vara där.

När Majora's Mask kom så vände det upp och ner på hela Zelda världen för mig. Det var mörkt och otäckt och med en väldigt invecklad historia som kretsade kring många karaktärer. Att kunna följa en karaktärs resa under dessa tre dygn och påverka deras liv, hade aldrig tidigare och inte heller sedan dess gjorts så fantastiskt bra.



Mario Kart 64 var det spel man kunde dela med alla. Jag minns speciellt när jag spelade detta med en barndomskamrat och hur vi istället för att bara klara banorna så snabbt som möjligt letade andra vägar och bara busa runt. Speciellt minns jag hur vi åkte ikapp tåget och med nöd och näppe kom förbi det utan att krasha. Det tror jag inte vi var ensamma att göra heller.



Lylat Wars hete det här och var den nästbästa rymdsagan till konsolen. Den bästa kommer i nästa del. Sjukt kul var det i alla fall, och det bjöd inte bara på roligt gameplay utan även en trevlig skara karaktärer som berättade en historia som var lätt att ta till sig och engagera sig i. Lagomt spel som man kunde sitta i timmar med eller bara korta stunder när man vill slå ihjäl nån kvart eller två.



Goldeneye, pappas spel. Jag och brorsorna spelade ju detta hutlöst mycket och det blev åtskilliga multiplayer-matchar med kamraterna. Men det var nog ändå pappa som nötte detta spelet mest. Det var han som låste upp alla banor och klarade ut det på alla svårighetsgraderna. Cred till pappsen!

Jag tror jag fått med dom givna spelen nu som inte kommer få ett eget inlägg helt dedicerat till sig själv. Några fler att nämna är ju Banjo Kazooie, och Perfect Dark som hade mycket skoj att bjuda men där jag inte riktigt har något att säga.

Stay tuned for episode 3.Taggar: nintend0, 64, motakay, mario, Zelda