motakay
Gävle www.martinbarreby.com motakay
Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg
Imperiets skuggor – Jag och Nintendo 64 Del 3
Det första spelet som jag köpte till konsollen var Star Wars Shadows of the Empire. Efter att brorsan köpte paketet som inkluderade Mario 64 (Fanns nog inga alternativ då) så letade jag efter vad som kunde vara den häftigaste upplevelsen tillgänglig till konsollen. Så efter att ha bläddrat igenom flera Super Play så var det ganska uppenbart vad det var för spel som skulle införskaffas. Inte för att jag är något speciellt stort Star Wars fan utan för att det var mörkt och häftigt med laserstrålar. Jag är inte säker, men jag tror vi åkte ner till Albins Leksaker i Ljudal och köpte spelet, alternativt att jag beställde det från Nordic Games.
Jag älskade det från början till slut och utforskade varenda vrå i spelet och mitt tålamod tycktes vara oändligt just när jag spelade Shadows of the Empire.
Jag sålde sedan spelet. Ville testa något nytt antar jag och det glömdes bort på ett tag innan jag köpte det igen flera år senare och lekte runt med spelets Debug Mode som då hade spridit sig på det unga internet.
Finns inte så mycket att säga om spelet story (Jo, atagligen en hel dör för fantatikerna) förutom att det utspelar sig parallellt med Rymdimperiet Slår Tillbaka och där man som rollen som Dash Rendar spelar en viktig roll i detta lilla skuggparti av den större sagan. Det som är lite roligt är när man stöter på Luke Skywalker, bland andra, och hjälper dom på att nå sina mål. Känslan av att man som dödlig prisjägare har en betydande roll i den stora sagan är lite tillfredställande faktiskt.
Jag hade inte tänkt spela igenom något av spelen igen som jag ska skriva om egentligen, kanske bara teta en liten bit, om ens de, men bestämde mig ändå att dra igenom det här lite snabbt på Easy. Det tog ju bara knappt två timmar och det är ju rackarns kul samtidigt. Grötigt som attan blev det på min LCD-TV, men det funkade. När jag väl satt och spelade det så kände jag hade något att säga om stort sett varje bana, så därför tänkte jag dra igenom de tio banorna lite kort här.
Battle of Hoth
Banan som alla talar om när man pratar om det här spelet och en fantastisk start på det här äventyret. Kontrollen är riktigt bra och jag minns hur fantastiskt tillfredsställande det var när man för första gången lyckades fälla en walker (när man upptäckte att det fanns broms på flygmaskinen). Den är lite kort bara och hade väl kunna vara lite mer varierad, men då när det kom och var helt nytt så var det helt fantastiskt.
Escape from Echo Base
Första banan till fots och som visar på hur otroligt mångsidigt detta spel är utan att ha några direkt sämre eller bättre partier, allt görs liksom bra, och det mesta håller än idag, enligt mig. Man ska ta sig fram till en generator och slå på den så man kan öppna portarna och flyg ut med sitt Millenium Falcon liknande skepp. Stämningsfull bana som känns kall och frusen, precis som den är menad att vara.
Asteroid Chase
Här styr man kanontornet i sitt skepp medan kompisen, roboten Leebo, styr oss genom ett asteroidbälte. Man ska skjuta ner ett givet antal Tie Fighters och Tie Bombers för att banan ska klaras. Man kan växla mellan två kameravinklar, antingen se skeppet utifrån där kameran cirkulerar runt det och följer siktet, eller så ser man ur en ganska detaljerad cockpitvy som är väldigt fängslande (denna vinkel finns även på första och sista banan).
Ord Mantell Junkyard
Hatbanan som jag älskar mest att minnas tillbaka till. En av världshistoriens egentligen kanske häftigaste banor där man åker på tågvagnar genom ett gigantiskt skrotlager. Allt känns så äkta på något vis, man har sin stela kontroll utan pilar och riktlinjer, man satsar allt och kastar sig från vagn till vagn. Musiken tuffar också på och adrenalinet är på topp när man ska tajma in varje hopp från den ena vagnen till den andra eller hoppa över eller ducka under hinder. Det som var så roligt var att jag klarade banan utan att dö en enda gång när jag spelade igenom det igår. Nästan varje hopp satt där det skulle. Lyckades till och med fånga några Challenge Points som helt plötsligt svischar förbi och man måste nästa hoppa lite innan man ser det. Nu gick tankarna lite till Tobias blogg om Tiny Toon Adventures: Buster Busts Loose, men det här är mycket mer förlåtande och roligare kan jag lova.
Gall Spaceport
Den andra banan till fots och den absolut längsta i spelet. Om man ska samla alla Challenge Points så tar den i alla fall 40 minuter att klara. Man tassar runt i ”Grand Canyon” som bryts av ibland av några hållplatser med hissar och vakter. Halvvägs igenom banan så får man en Jet-pack som man har spenderat många roliga timmar med. Den har begränsat med soppa medan man flyger men så fort man landar så fylls det på igen, så man får planera sina turer genom luften så man hinner nå fram till nästa plattform. Ett roligt gameplayelement som skulle kunna ligga till grund för ett helt eget spel, men här är det bara några tillfälliga moment.
Mos Eisley and Beggar's Canyon
Otroligt rolig racing där man under den långa banan måste hinna köra ikapp och tackla ett gäng banditer till döds innan dom når fram till Luke och tar ihjäl den stackars värnlösa Jediriddaren… Det här momentet görs också så otroligt bra och innan man fattar hur kul det är så är banan slut, och inga liknande banor kommer senare i spelet heller. Här kunde jag leka runt i timmar som liten. Man skyndade sig att tackla ihjäl alla banditer och sen var det fritt fram att åka tillbaka och samla Challenge Points och bara leka runt. I slutet av banan åker man mellan trånga klippväggar och med så lite detaljer så flyter spelet på med säkert fler än 30 FPS, och om man byter kameravinkel till synvinkeln FPS (Deja Vu!) så är det en otrolig fartkänsla. Jag minns så väl hur min bror sa lite häpet när han såg det bland de första gångerna: ”Det är ju precis som en film..”. Här är spelet också väldigt snällt mot en när man kör på Easy, och man är praktiskt taget odödlig. Kör man sen på Medium eller högre så exploderar man om man åker för snabbt in i en vägg.
Imperial Freighter Suprosa
Tillfotsbana nummer tre som utspelar sig på en rymdbas. Egentligen inget speciellt att säga förutom att det är roligt vad man kommer ihåg. Det finns nio portar på ett ställe där man kan ha en port per våning öppen samtidigt, och där satt det kvar i skallen vilka två portar man skulle öppna för att kunna komma vidare.
Sewers of Imperial City
Den mest stämningsfulla banan i spelet, också till fots. Den välkända Nintendo 64-dimman har verkligen gjort sig bra i några spel, och här är ett tillfälle då det verkligen har utnyttjats på et fint sätt. En tjock grönaktig dimma som verkligen visar hur fuktigt och snuskigt det är i dessa kloaker. Man har även tillgång till Jet-Packen på den här banan, men det skulle jag tro är pga. att slippa programmera in simkunskaper på herr Dash. Hamnar man under vatten så ”flyger” man nämligen runt lite segare där istället för att man börjar ta simtag. Musiken här tillhör också något av det bästa man får höra i spelet.
Xizor's Palace
Nu har man nått fram till ärkeskurken Xizors högkvarter och är ännu en bana till fots, och kanske den minst roliga. Den bjuder också på lite trevlig stämning, men det är tredje banan till fots på rad och eftersom man tidigare blivit så bortskämd med variationen så blir man lätt som en liten spoiled brat som rynkar på näsan åt ugnstekt falukorv som är så gott, så gott! Den är inte så lång i alla fall och har lite roliga fiender som man inte tidigare stött på samt att man får tillfälle att leka lite mer med sin Jet-pack.
Skyhook Battle
Spelet sista bana som till en början är en Rail Shooter som bana nummer tre, och där man skjuter ner Tie Fighters på väg till Skyhook Base, skillnaden här är att det räknas upp istället för ner, mest för sin egen skull och se hur många man hinner skjuta ner innan man kommer fram till målet. När man väl kommit dit får man istället styra sitt skepp helt fritt och återigen bjuds man på gameplay som är kortvarigt men som skulle kunna bygga ett helt eget spel (som det senare också gjorde). Man skjuter ner fyra kanontorn som sitter placerade längst ut på rymdstationens fyra armar. Därefter flyger man in i dessa armar och spränger sönder en fjärdedel i taget av stationens innanmäte. Sedan gäller det att flyga ut innan hela skiten sprängs, och där är spelt slut. När man samlat alla Challenge Points på Medium (tror jag), så kan man på denna banna växla mellan att köra sitt standardskepp, en X-Wing, en Tie Fighter eller The Millenium Falcon, så här har man en lekplats som man kan spendera timmar på åter igen. Jaga runt och skjuta Tie Fighters fritt i tre dimensioner är ju var mans våta dröm (eller?).
På Easy fick jag inte se hela slutet heller utan man lämnas med en uppmaning att klara ut det på medieum eller högre för att se hur det gick.
Musiken är något som bidrar väldigt mycket till spelets atmosfär och kvalité. Trotts det begränsade utrymmet på kassetterna så är det ”riktig”, samplad musik, och även om slingorna är korta så är kvalitén helt godkänd. Dels har vi flera kända melodier tagna direkt från filmerna på vissa banor, men det är också några helt nykomponerade stycken av Joel McNeely som känns lite Danny Elfman och hans musik i den första Batmanfilmen.
Varje bana har i någon form Challenge Points som man kan samla. Samlar man alla på alla banor får man en liten bonus grej för varje svårighetsgrad man samlar på. På Easy t.ex. så får man en ny kameravinkel med X-Ray så man kan se genom väggar och hitta alla hemligeter. Dock har man ju då redan hittat alla gömda Challenge Points så det kommer lite sent känns det som.
Kontollen är inget man kan klaga på alls tycker jag. Till fots styr man som standard runt Dash med styrspaken ungefär som i Resident Evil, man går framåt, backar och snurrar på spaken. Men håller man in R så kan man också jobba i sidled. Om man kör på Easy så är det en väldigt snäll Auto Aim som blir mindre och mindre träffsäker beroende på vilken svårighetsgrad man väljer. Man siktar annars manuellt genom att hålla in Z-knappen.
Så nu känner jag att jag vill ha en riktig uppföljare på det här spelt och hoppas väldigt mycket på 1313. Varierat gameplay och mysiga miljöer, musiken behöver man dock inte alls oroa sig över, tror inget Star Wars spel har misslyckats på den punkten.
Jag kan lova att det inte kommer bli så här långa texter i fortsättningen i denna lilla bloggserie, som i nästa del kommer handla om Japan och ninjor…
Jag älskade det från början till slut och utforskade varenda vrå i spelet och mitt tålamod tycktes vara oändligt just när jag spelade Shadows of the Empire.
Jag sålde sedan spelet. Ville testa något nytt antar jag och det glömdes bort på ett tag innan jag köpte det igen flera år senare och lekte runt med spelets Debug Mode som då hade spridit sig på det unga internet.
Finns inte så mycket att säga om spelet story (Jo, atagligen en hel dör för fantatikerna) förutom att det utspelar sig parallellt med Rymdimperiet Slår Tillbaka och där man som rollen som Dash Rendar spelar en viktig roll i detta lilla skuggparti av den större sagan. Det som är lite roligt är när man stöter på Luke Skywalker, bland andra, och hjälper dom på att nå sina mål. Känslan av att man som dödlig prisjägare har en betydande roll i den stora sagan är lite tillfredställande faktiskt.
Jag hade inte tänkt spela igenom något av spelen igen som jag ska skriva om egentligen, kanske bara teta en liten bit, om ens de, men bestämde mig ändå att dra igenom det här lite snabbt på Easy. Det tog ju bara knappt två timmar och det är ju rackarns kul samtidigt. Grötigt som attan blev det på min LCD-TV, men det funkade. När jag väl satt och spelade det så kände jag hade något att säga om stort sett varje bana, så därför tänkte jag dra igenom de tio banorna lite kort här.
Battle of Hoth
Banan som alla talar om när man pratar om det här spelet och en fantastisk start på det här äventyret. Kontrollen är riktigt bra och jag minns hur fantastiskt tillfredsställande det var när man för första gången lyckades fälla en walker (när man upptäckte att det fanns broms på flygmaskinen). Den är lite kort bara och hade väl kunna vara lite mer varierad, men då när det kom och var helt nytt så var det helt fantastiskt.
Escape from Echo Base
Första banan till fots och som visar på hur otroligt mångsidigt detta spel är utan att ha några direkt sämre eller bättre partier, allt görs liksom bra, och det mesta håller än idag, enligt mig. Man ska ta sig fram till en generator och slå på den så man kan öppna portarna och flyg ut med sitt Millenium Falcon liknande skepp. Stämningsfull bana som känns kall och frusen, precis som den är menad att vara.
Asteroid Chase
Här styr man kanontornet i sitt skepp medan kompisen, roboten Leebo, styr oss genom ett asteroidbälte. Man ska skjuta ner ett givet antal Tie Fighters och Tie Bombers för att banan ska klaras. Man kan växla mellan två kameravinklar, antingen se skeppet utifrån där kameran cirkulerar runt det och följer siktet, eller så ser man ur en ganska detaljerad cockpitvy som är väldigt fängslande (denna vinkel finns även på första och sista banan).
Ord Mantell Junkyard
Hatbanan som jag älskar mest att minnas tillbaka till. En av världshistoriens egentligen kanske häftigaste banor där man åker på tågvagnar genom ett gigantiskt skrotlager. Allt känns så äkta på något vis, man har sin stela kontroll utan pilar och riktlinjer, man satsar allt och kastar sig från vagn till vagn. Musiken tuffar också på och adrenalinet är på topp när man ska tajma in varje hopp från den ena vagnen till den andra eller hoppa över eller ducka under hinder. Det som var så roligt var att jag klarade banan utan att dö en enda gång när jag spelade igenom det igår. Nästan varje hopp satt där det skulle. Lyckades till och med fånga några Challenge Points som helt plötsligt svischar förbi och man måste nästa hoppa lite innan man ser det. Nu gick tankarna lite till Tobias blogg om Tiny Toon Adventures: Buster Busts Loose, men det här är mycket mer förlåtande och roligare kan jag lova.
Gall Spaceport
Den andra banan till fots och den absolut längsta i spelet. Om man ska samla alla Challenge Points så tar den i alla fall 40 minuter att klara. Man tassar runt i ”Grand Canyon” som bryts av ibland av några hållplatser med hissar och vakter. Halvvägs igenom banan så får man en Jet-pack som man har spenderat många roliga timmar med. Den har begränsat med soppa medan man flyger men så fort man landar så fylls det på igen, så man får planera sina turer genom luften så man hinner nå fram till nästa plattform. Ett roligt gameplayelement som skulle kunna ligga till grund för ett helt eget spel, men här är det bara några tillfälliga moment.
Mos Eisley and Beggar's Canyon
Otroligt rolig racing där man under den långa banan måste hinna köra ikapp och tackla ett gäng banditer till döds innan dom når fram till Luke och tar ihjäl den stackars värnlösa Jediriddaren… Det här momentet görs också så otroligt bra och innan man fattar hur kul det är så är banan slut, och inga liknande banor kommer senare i spelet heller. Här kunde jag leka runt i timmar som liten. Man skyndade sig att tackla ihjäl alla banditer och sen var det fritt fram att åka tillbaka och samla Challenge Points och bara leka runt. I slutet av banan åker man mellan trånga klippväggar och med så lite detaljer så flyter spelet på med säkert fler än 30 FPS, och om man byter kameravinkel till synvinkeln FPS (Deja Vu!) så är det en otrolig fartkänsla. Jag minns så väl hur min bror sa lite häpet när han såg det bland de första gångerna: ”Det är ju precis som en film..”. Här är spelet också väldigt snällt mot en när man kör på Easy, och man är praktiskt taget odödlig. Kör man sen på Medium eller högre så exploderar man om man åker för snabbt in i en vägg.
Imperial Freighter Suprosa
Tillfotsbana nummer tre som utspelar sig på en rymdbas. Egentligen inget speciellt att säga förutom att det är roligt vad man kommer ihåg. Det finns nio portar på ett ställe där man kan ha en port per våning öppen samtidigt, och där satt det kvar i skallen vilka två portar man skulle öppna för att kunna komma vidare.
Sewers of Imperial City
Den mest stämningsfulla banan i spelet, också till fots. Den välkända Nintendo 64-dimman har verkligen gjort sig bra i några spel, och här är ett tillfälle då det verkligen har utnyttjats på et fint sätt. En tjock grönaktig dimma som verkligen visar hur fuktigt och snuskigt det är i dessa kloaker. Man har även tillgång till Jet-Packen på den här banan, men det skulle jag tro är pga. att slippa programmera in simkunskaper på herr Dash. Hamnar man under vatten så ”flyger” man nämligen runt lite segare där istället för att man börjar ta simtag. Musiken här tillhör också något av det bästa man får höra i spelet.
Xizor's Palace
Nu har man nått fram till ärkeskurken Xizors högkvarter och är ännu en bana till fots, och kanske den minst roliga. Den bjuder också på lite trevlig stämning, men det är tredje banan till fots på rad och eftersom man tidigare blivit så bortskämd med variationen så blir man lätt som en liten spoiled brat som rynkar på näsan åt ugnstekt falukorv som är så gott, så gott! Den är inte så lång i alla fall och har lite roliga fiender som man inte tidigare stött på samt att man får tillfälle att leka lite mer med sin Jet-pack.
Skyhook Battle
Spelet sista bana som till en början är en Rail Shooter som bana nummer tre, och där man skjuter ner Tie Fighters på väg till Skyhook Base, skillnaden här är att det räknas upp istället för ner, mest för sin egen skull och se hur många man hinner skjuta ner innan man kommer fram till målet. När man väl kommit dit får man istället styra sitt skepp helt fritt och återigen bjuds man på gameplay som är kortvarigt men som skulle kunna bygga ett helt eget spel (som det senare också gjorde). Man skjuter ner fyra kanontorn som sitter placerade längst ut på rymdstationens fyra armar. Därefter flyger man in i dessa armar och spränger sönder en fjärdedel i taget av stationens innanmäte. Sedan gäller det att flyga ut innan hela skiten sprängs, och där är spelt slut. När man samlat alla Challenge Points på Medium (tror jag), så kan man på denna banna växla mellan att köra sitt standardskepp, en X-Wing, en Tie Fighter eller The Millenium Falcon, så här har man en lekplats som man kan spendera timmar på åter igen. Jaga runt och skjuta Tie Fighters fritt i tre dimensioner är ju var mans våta dröm (eller?).
På Easy fick jag inte se hela slutet heller utan man lämnas med en uppmaning att klara ut det på medieum eller högre för att se hur det gick.
Musiken är något som bidrar väldigt mycket till spelets atmosfär och kvalité. Trotts det begränsade utrymmet på kassetterna så är det ”riktig”, samplad musik, och även om slingorna är korta så är kvalitén helt godkänd. Dels har vi flera kända melodier tagna direkt från filmerna på vissa banor, men det är också några helt nykomponerade stycken av Joel McNeely som känns lite Danny Elfman och hans musik i den första Batmanfilmen.
Varje bana har i någon form Challenge Points som man kan samla. Samlar man alla på alla banor får man en liten bonus grej för varje svårighetsgrad man samlar på. På Easy t.ex. så får man en ny kameravinkel med X-Ray så man kan se genom väggar och hitta alla hemligeter. Dock har man ju då redan hittat alla gömda Challenge Points så det kommer lite sent känns det som.
Kontollen är inget man kan klaga på alls tycker jag. Till fots styr man som standard runt Dash med styrspaken ungefär som i Resident Evil, man går framåt, backar och snurrar på spaken. Men håller man in R så kan man också jobba i sidled. Om man kör på Easy så är det en väldigt snäll Auto Aim som blir mindre och mindre träffsäker beroende på vilken svårighetsgrad man väljer. Man siktar annars manuellt genom att hålla in Z-knappen.
Så nu känner jag att jag vill ha en riktig uppföljare på det här spelt och hoppas väldigt mycket på 1313. Varierat gameplay och mysiga miljöer, musiken behöver man dock inte alls oroa sig över, tror inget Star Wars spel har misslyckats på den punkten.
Jag kan lova att det inte kommer bli så här långa texter i fortsättningen i denna lilla bloggserie, som i nästa del kommer handla om Japan och ninjor…
Kommentera
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.