Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Elin Ekberg

26 Registrerad: 8 jun 2008 21:02 Senaste besök: I dag 17:51 Online: Ja

Båstad

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Loadingkalendern 2016 - lucka 23

Elin Ekberg 23 dec 2016 08:32907 visningarKommentera: 13 !


LUCKA 23 – LOADINGKALENDERN
Bloggen som aldrig …

Jag var bara tretton år gammal, där mitt liv borde ha fått vara så som alla andra ungdomars, fylld av trygghet, lycka och sådant som nu trettonåriga ungdomar fyller sina liv med så bestämde jag mig för att mitt var slut. Jag minns den känslan, än idag. Jag minns var jag hade den, exakt var i backen på vägen hem som jag slogs av att jag faktiskt inte behövde vara jag längre. Det var inte en sorgsen känsla. Jag var inte något vidare ledsen. Tvärtom, det jag kände, det var lättnad. En solig eftermiddag på väg hem, en eftermiddag med en sådan där värme som brände en om knäna, kanske bara någon månad innan sommarlovet bestämde jag mig för att dö. Den hårda knuten i magen, försvinna. Det är kanske en märklig sak att säga, men jag kände mig glad över det. Att det fanns något, bara som en sådan liten sak som att jag fick själv bestämma om det skulle få fortsätta eller inte, som jag kunde få vara med och påverka om.

Mitt liv kantades av våld, död och alkohol. Vad kunde jag ha för framtidsutsikter? Jag var dessutom dum i huvudet, enligt alla. Jag kunde ju inte ett skit. Det fanns liksom ingenting som kunde ta mig därifrån. Andra hade planer. Andra hade betyg i högstadiet, senare. Men jag? Som aldrig kunde räkna matte i huvudet, aldrig fick in multiplikationstabellen, som tog en väldigt lång tid på mig att läsa klart sidorna i böckerna. Om jag ens bemödade mig att läsa. Varför skulle jag? Alla andra blev ju alltid klara så mycket snabbare än jag. Så hur skulle jag klara mig undan ett liv av våld, död och alkohol?

Den ständiga besvikelsen. För alla. Men mest för mig själv. Orkade inte titta på mig själv i spegeln, tyckte att jag var ful. På bilder nu ser jag att det var fel, jag var riktigt söt men jag kunde verkligen inte se den personen då. Pappa ville ha den perfekta dottern att visa upp för vännerna. Jag försökte att vara honom till lags. Mitt fel, liksom. Att farfar tog livet av sig. Pappa klarade inte att bära skulden själv, särskilt inte efter att han började dricka, så han lade över den på mig. Sade att det var mitt fel att farfar hade blivit så ensam. Så det var väl klart, att jag försökte. Vara honom till lags då.

Finns nog inte en bollsport i världen som pappa inte tog med mig på. För när andra släktingar visade sina betyg under familjesammankomsterna, då fick han alltid gömma undan mig. Men kanske kunde jag vara duktig på någonting annat? Det mest jobbiga minnet jag har är när jag skulle prova på ishockey. Bara killar som spelade. Pappa trodde att det ingick att man fick lära sig att åka skridskor, någonting som jag aldrig hade gjort tidigare. Efter tio minuter av att trilla omkull på isen skickade tränaren hem mig. Med skratten ekandes i bakhuvudet.

2016 är på väg mot sitt slut och jag sitter och tänker på att det hade kunnat finnas en alternativ verklighet där jag inte hade funnits. En annan vardag där jag inte hade mött änglar längs vägen. Som sett mig. Stärkt den trasiga person som man funnit och till och med tyckt att det har varit värt tiden som man har lagt ner. Varför nu någon skulle ha velat det, jag har än idag svårt för när personer i min närhet visar att man bryr sig. Älskar mig. Jag sitter ju inte på verktygen där, för hur man ska göra eller bete sig, när andra är snälla mot mig. Men jag arbetar på det. Jag har tid på mig.

Solen vägrar att gå upp nu under morgonen när jag sitter och skriver det här och det är överlag svårt att hitta dem inre orden, sådana som jag alltid har haft väldigt lätt för att hitta. För om det är en sak som är sanning år 2016 så är det att ilskan, den finns inte kvar. Knuten, den finns inte kvar. Jag har alltid skrivit. Det är en sak som har räddat mig. Skrivandet. Att få skriva för er. Att få ett litet utrymme på internet att lägga upp alla känslor och att sedan få gå ifrån dem. För det är vad som händer när man lägger upp för stora tankar på internet, de blir någon annans, någon som kan hjälpa till att bära dem. Loading har under åren sedan jag började skriva här fått fungera som en stöttepelare i vardagen.

Tack, för att ni har låtit mig få finnas.

För att ni, likt alla andra änglar som jag har stött på här i världen, har hjälpt mig att växa.

Jag har, på grund av mina erfarenheter kring att vara ett maskrosbarn, ett särskilt arv att förvalta. Mitt svar på livet kan inte vara andras, man måste hitta det själv, men jag har under dem senaste åren gjort vad jag har kunnat för att hjälpa till längs vägen. Jag föreläser om unga som lever med vuxna som tar till spriten, vad man kan göra när man ser tecknen på att någonting är fel. Jag forskar om diagnoser där det kan förekomma nedstämdhet/depression. Jag är med och anordnar träffar där jag bland annat pratar om hur man kan göra det lättare för barn med dyslexi. Samarbetar med fritidsgårdar för att ge en naturlig tillflykt att vistas på efter skolan. Träffar unga med självmordstankar, både sådana som har försökt och sådana som funderar på det. Barn som har det tufft av olika anledningar.

Det som räddade mig var att jag träffade rätt person, på rätt plats, under rätt tid i livet. Det var vad som gjorde skillnad. En lärare, en vuxen, som sade att jag inte alls var så dum i huvudet egentligen. När hon upptäckte mitt skrivande så fann hon tvärtemot att jag var en väldigt tänkande människa. En med mycket värme inom sig. Hon lyfte upp mig. Och kanske, bara kanske, kan jag vara en liknande person för någon annan. Just för att det är så viktigt. Många har tårarna varit som fallit framför datorskärmen, den här datorskärmen här hemma, medan jag har skrivit om jobbiga ämnen. Låtit er, få känna mig. Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Den 22/7-2015 som sagt. Min minsting här hemma, som nyligen fyllde två, är förmodligen en av anledningarna. Hon har fyllt mitt hjärta med en sådan glädje och stolthet att jag inte vet vad jag ska säga om det. Pusselbiten som fattades. Snäll, rar och klok. Jag kan liksom inte riktigt förstå att jag har skapat en person som är så fin och godhjärtad. Inger hopp, om mig. Eller vad tror ni? Kanske var jag aldrig riktigt så trasig som jag en gång trodde?

Den 22/7-2015 var senaste gången jag bloggade. Jag har försökt att sätta mig ner, flera gånger, och skriva något efter det. Det har kommit brev i inkorgen som har bett mig att börja blogga igen. För att man saknar mig. För att det jag skrev fyllt en funktion i deras vardag. Så jag har försökt, men det har inte kommit några ord. Faktum är att jag sitter och kämpar med den här. För en gång i tiden satt jag och skrev om stora känslor som behövde komma ut. Loading har varit som terapi för själen. För att det fanns en brunn av ilska att hämta mitt mörker ur. Men idag, när inga av dessa känslor finns kvar? Jag har inget behov att sätta ord på för svåra tankar. Det finns ingen knut i magen längre. Bloggen som jag började att skriva på i huvudet för mer än ett år sedan, det har därför fått bli bloggen som aldrig blev av. Anledningen? Smärtan är borta och jag är något som mitt trettonåriga jag aldrig trodde att jag skulle kunna bli.

Jag är lycklig.

Jag är älskad.

Och jag kan älska.

Tänk om jag hade fått känna det den där sommardagen i backen, istället för oron att vad som helst kunde hända när jag kom hem. Men just för att kom jag ifrån en värld som var mörk, behövde jag en person som kunde utmana mig om att vara god. Om ska jag gå tillbaka till grunden för mitt livs historia, så får jag säga att det kanske har varit syftet. Varje människa är fantastisk. Varje människa är värd att räddas. Och jag har gjorts stark, så att jag kan göra skillnaden för så många barn och ungdomar som det är möjligt. Ge människor möjligheten att ta sig till den plats i livet där jag befinner mig just nu.

Så till dig, vem du än är som läser, vill jag bara säga tack för att du har gett mig möjligheten.

Och givetvis, en riktigt God Jul.

Varför ska man förhandsboka digitala spel?

Elin Ekberg 22 jul 2015 09:543284 visningarKommentera: 33 !


Star Wars Battlefront, 639:-, Fallout 4, 649:-, Call of Duty: Black Ops 3, 639:-, Assassin´s Creed Syndicate, 629:- och Fifa 16, 679:- är bara några av de titlar som det går att lägga förhandsbokningar på om man går in på Sonys onlinetjänst. Det får mig att tänka tillbaka, till den gång när en något för stöddig typ hävdade att jag inte skulle ha något annat val än att punga ut med dem drygt femtio kronorna som det skulle kosta att förhandsboka. Åtminstone om jag hade för avsikt att köpa spelet inom dem närmaste månaderna efter dess release. Visst kan det vara så att jag aldrig har förstått fysiska butikers policy och inte blev han gladare över att jag prompt påpekade att om han inte tänkte köpa in tillräckligt med spel så att det skulle räcka till mig också så var det bara för mig att gå någon annanstans.

Förmodligen var det inte något vidare artigt av mig att säga det på det viset, men en del av mig har alltid haft väldigt svårt för att bemöta övernitiska butiksbiträden. Särskilt sådana som behandlar mig som om jag vore ett litet barn. Och förresten, vem var han att säga att det inte skulle finnas tillräckligt många Kingdom Hearts så att det skulle räcka åt mig också? Med ens hade dusten blivit personlig och det utan att han visste om det. Nu har jag aldrig varit den sortens människa som går och förhandsbokar bara för att försäkra mig om ett exemplar av spel som jag har gått och väntat på, om jag gör det så görs det snarare av bara farten för att jag lagt en beställning hos någon onlinebutik. Men det handlar mer om det bekväma i att få saker levererade till min dörr på releasedagen än om att jag skulle känna mig ängslig över att spelet skulle ta slut. Att vi stod och käbblade om förhandsbokningars vara eller icke vara bestod snarare i att han frågade om det fanns något spel som jag såg fram emot.

Däremot har jag ingenting emot att andra gör det, att längta till något som ska släppas och samtidigt göra ett litet event av det kan jag gott och väl sympatisera. Upp till var och en, tycker jag. Och är man väldigt orolig över att det inte ska finnas något spel kvar, så jo – om det lugnar magen så kör i vind. Och visst kan det vara väldigt trevligt att gå till butiker som har nattöppet och delta i den gemenskap som råder utanför dörrarna. Personligen har jag dock aldrig varit med om att ett spel har tagit slut helt och hållet i alla affärer i hela stan samtidigt. De enda gångerna då ett spel inte har funnits i butiken så har det berott på att man valt att inte köpa in spelet eftersom man trott att det ändå inte skulle finnas någon som skulle vilja köpa det.

Men ja, jag förstår tanken varför spelare förhandsbokar. Och jag förstår varför butiksägare driver sin personal att tävla mot varandra om vem som kan kränga flest. Att försäljaren envisades med att jag skulle gå därifrån med en förhandsbokning hade jag full förståelse för. Det ger nog en rätt bra vinst i det stora hela. Pengar i kassan en bra bit innan det att spelet har kommit (och när spelet har släppts och pengarna har dragits av så är det något annat spel som ska förhandsbokas). Det jag däremot ställer mig litet oförstående till är varför man ska förhandsboka spel på storföretagens onlinetjänster. Först och främst är priserna högre än i fysiska butiker som Webhallen och Media Markt och man får ingenting extra för dessa kostnader. Slutligen, är inte tanken med att köpa spel från onlinetjänsten att det ska vara lätt och tillgängligt? Att det inte finns ett begränsat antal nedladdningsbara licenser? Och om det är så att spelen inte kan ta slut på PSN Store, var finns då behovet att förhandsboka spel därifrån?Taggar: Förhandsbokningar, storsäljare, överpriser, frågar man inget får man inget veta

Tack för den här tiden, Batman

Elin Ekberg 14 jul 2015 09:212523 visningarKommentera: 0 !


Följande text innehåller lätta spoilers från Arkham Knight samt slutet av Arkham City.

”Det var så här det hände. Det var så här Batman dog.” Den stora finalen är nu här med allt vad ond bråd död innebär och den en gång så mäktiga staden Gotham lyser tom. En vacker, men död plats. Alla som hade hoppats på att utvecklarna skulle använda processorkraften för den nya generationens spelkonsoler för att fylla den avslutande delen i Arkham-trilogin med liv och rörelse kommer att bli besvikna. Rocksteady ursäktar dock frånvaron av människor med att Scarecrow har fått var och en att fly hals över huvud för sina liv. Hade jag inte precis spelat prequel-spelet, där ursäkten var att invånarna i Gotham firade julafton och därför höll sig antingen inomhus eller åkt iväg till släktingar någonstans, hade jag kanske varit mer mottaglig. Men kanske ska man understryka att det hade vart obehagligt eller rentav bestörtande att ränna runt i det lättillgängliga pansarfordonet om det stått en massa folk i vägen för min framfart.

En helt klart mer passande förklaring, då bilen saknar tyngd och beter sig lite så där lättvindigt som de onda mördarrobotarna i förra sommarens Transformers-spel gjorde och mosar in i allt som råkar komma i vägen – parkerade taxibilar, nyplanterade träd och så ett och annat bus. Och det utan att fordonet ens så lite behöver sakta ner farten. I övrigt fungerar tillskottet på ett ungefär som när du har varit och storhandlat kläder och hittat en alldeles förtjusande snygg kjol. Med andra ord, du måste bara ha det fördömda plagget på dig – hela tiden – och det avsett sammanhanget. I Arkham Knight får jag snabbt känslan att utvecklarna har resonerat på samma sätt. Oavsett om det passar för sammanhanget ska det prompt åkas i bilen. Du löser gåtor med den, desarmerar bomber och släcker eldsvådor. Det ska smygas med bilen, klättras upp och ner för byggnader, samt, förstås, jagas en och annan. Visserligen är jag helt med skaparna, det här är trots allt det fjärde spelet i serien och utan vrålåket med i bilden hade det här spelet förmodligen känts litet för likt övriga delar. Och det tåls att sägas, att det är vägarna som i princip tillför någonting nytt. Arkham Knight är annars i stort sett samma spel som Origins och Arkham City och har du spelat någon av de tidigare delarna vet du vad som väntar.

Scarecrow har fått sällskap av en ny buse till skurk, en filur som kallar sig för Arkham Knight, som mer än gärna vill se Batman död. Han verkar känna Batman bättre än någon annan och skryter gärna mycket och väl om hur han kommer att göra slut på sin rival men förvånansvärt lite av berättelsen handlar egentligen om att nysta i hans riktiga identitet och ska vi vara ärliga är han långt ifrån lika karismatisk som det övriga persongalleriet. För jag menar, vem i det här spelet vill inte se Batman kall och begraven? Ska man vara bov i Batman-universumet behöver man nästan kommer med någonting mer för att urskilja sig. Det blir nästan lite märkligt att den skurk som utvecklarna har försökt att marknadsföra spelet med är den som känns minst spännande.

Men det här är förstås varken Arkham Knights, Batmans eller the Batmobiles sista sorti, utan Jokerns som trots sin död i det förra spelet lyckas briljant med att kamma hem showen en sista gång. Och vilken show det är som han bjuder på! Batman, som fick bevittna när sin ärkerival dukade under i Arkham City, tvingas här nämligen möta den sannaste av sina rädslor och ser på grund av vanvettets rand den kostymklädde lite varstans han tittar. Den forne rivalen hånar honom för sina misstag, står ibland och kommer med hjälpsamma tips för att jag som spelare ska komma vidare och ibland, när jag är ute på upptäcktsfärd, har jag tyckt mig se honom sitta där på något krön och vinka glatt åt mig. Jokern, som på grund av Batmans egna rädslor för att själv bli som honom och på så vis lyckats nästla sig in i hans huvud, kommenterar glatt allt som jag har för mig och jag får väl säga att det är tack vare honom som allting annat hamnar i lä. Även om historien i sig inte är så mycket för världen lyckas han ensam med konststycket att bära upp hela spelet, hela vägen fram till det oundvikliga slutet. När den förträffliga finalen på Rocksteadys trilogi till slut är över, jag tänker tillbaka på klassiker som madrömspartierna i Arkham Asylum, detektivdelarna i Origins eller den spännande striden mot Mr. Freeze i Arkham City finner jag knappt något mer att säga än tack för den här tiden. Och vila i frid.Taggar: Batman, final, Arkham Aslum, Arkham Origins, Arkham City, Arkham Knight, Mr. J

Ett E3 i jämställdhetens tecken

Elin Ekberg 16 jun 2015 13:003305 visningarKommentera: 13 !



”Självklart kan man välja att spela som tjej.”

”Med den repliken vann Bethesda hela spelmässan E3”, skrev jag på Twitter för bara någon dag sedan. Inte på grund av att utannonseringen skulle ha varit någon större överraskning i sig självt, eftersom man har kunnat välja kön på huvudpersonen också i tidigare Fallout-spel. Nej, det som bara kändes så där skönt i maggropen var sättet som representanten sade det på. Som om det faktiskt inte fanns några motargument för att man inte skulle kunna spela som kvinna i spelet. Applåderna i publiken kändes nog så talande för att fler trots allt vill att det ska arbetas för ett mer inkluderande klimat.

För var det inte förra året som Anita Sarkeesian, kvinnan med det svårskrivna efternamnet, twittrade ilsket om att det bara hade utannonserats två nya spel med kvinnliga huvudpersoner? Jag har för mig det. Ursäkterna som har varit, de som stora utgivare ursäktat sig med, har varit allt från att kvinnliga kroppar således skulle vara extra svåra att animera till att det inte finns några manliga spelare som skulle vara intresserade av att spela som kvinnor i sina spel. Ni minns säkert min egen intervju med Dice, men även andra utvecklare har uttryckt att det har rört sig om en kostnadsfråga.

Det är därför det är så skönt, så glädjande, att någon går ut och presenterar det som en självklarhet.Och då inte som en marknadsstrategi att användas mot konkurrensen. Ett sorts "titta, vi kan, vi vet hur man ska göra", vilket mest bara spär på alla myter om att det skulle vara något extra speciellt över att ha med kvinnor i spelen. Det sista jag vill är nämligen att man ska fortsätta se och behandla mig som en utomjording, som någon som av misstag råkat gå vilse och hamnat fel. Missförstå mig på rätt sätt nu. Det är bra att det görs. Men samtidigt längtar jag till den dag då det inte längre görs en sådan stor sak av det. Att det, precis så som den anställda på Bethesda uttryckte det, faktiskt är en självklarhet.

Men i år har vi kanske tagit ett steg närmare den här framtiden än vad vi någonsin har gjort förr - märkligt nog.

För i år ser vi betydligt fler kvinnliga protagonister bland huvudrollsinnehavarna än förra året. I Dishonored 2 kommer man att få välja om man vill spela som kvinna eller man, men Bethesda är långt ifrån den enda utvecklaren som verkar ha kommit till en ny sorts insikt, den om att tjejer också spelar tv-spel. FIFA kommer att innehålla damlandslag, nya Call of Duty har med alternativet att spela som antingen tjej eller kille och för bara någon vecka sedan fick vi veta att för första gången någonsin kommer det kommande Tales of-spelet att ha en kvinnlig huvudperson.

Och jag kanske har drömt det här, men jag har också för mig att Assassins Creed som släpps i höst kommer ha både en man och en kvinna i de ledande rollerna.

Under Microsofts presskonferens fick en tjej springa runt och skjuta utomjordingar tillsammans med en manlig motsvarighet under presentationen av framtidens Gears of War. På andra håll har trailers av både Tomb Raider, Mirrors Edge och Horizon, spel med enbart kvinnor i huvudrollerna, fått spelare att tävla på sociala medium om vem som kan skriva ”OMG BÄSTA SPELET EVER” på alla de mest putslustiga vis. Och det går väl att anta att både Mass Effect 4 och Dark Souls 3 kommer att fortsätta traditionen med att låta spelarna välja kön.

Där andra spelare komma att minnas det här årets upplaga av spelmässan E3 som det år när man äntligen gjorde det officiellt att en remake på FF 7, Shen Mue 3 och the Last Guardian är på väg så får jag väl säga att det som jag kommer att ta med mig är hopp inför framtiden.

Vila i frid, Lisa Holm

Elin Ekberg 14 jun 2015 15:433602 visningarKommentera: 1 !


Jag vet hur jag ska göra för att döda en annan människa. Vet precis hur och var jag ska vrida om kniven för att åstadkomma precis tillräckligt med skada för att det ska släcka ett människoliv – faktum som, om det allra värsta skulle hända, inte kommer att hjälpa mig ett dugg. För ett par somrar sedan, en sådan där dag när värmen tryckte på och ondska så som ondska senaste tiden har manefesterats verkade vara så långt bort från oss som det bara var möjligt, fick vi flickvänner och systrar en snabbkurs i självförsvar av våra pojkvänner och bröder. Det var en sådan där sommar då det skett åtminstone ett par överfallsvåldtäkter i närområdet. Våra anhöriga såg ingen annan lösning än att beväpna oss. Knivar. Överfallsalarm. Någon tjej fick en sådan där spray som enligt utsago ska vara olaglig. Jag vet inte om den är det, hon har då aldrig tagit med den ut.

En falsk trygghet. Förstås. Hur man reagerar på ett överfall är i allra högsta grad individuellt, men i många fall går det så pass snabbt innan man ligger där på marken att man inte hinner förstå vad det är som håller på att hända förrän det är försent. Och vad hjälper då en kniv eller ett överfallsalarm som ligger i en handväska någon meter bort?

”Skriker du, så dör du.”

Han hade aldrig behövt hota mig, eller för den delen trycka ner sina fingrar i min hals för att hindra mig från att påkalla hjälp – den rädsla jag kände gjorde att jag frös till i hela kroppen. Förmådde mig inte att röra mig en tum när han, något drucket, började fumla för att få av mig mina jeans. En gest han inte lyckades helt med. Jag hade gått för att lägga mig och sova en trappa ner i källaren, då den sovplats jag hade blivit lovad en våning upp i ett av rummen hade blivit upptaget av någon äldre. Festen hade börjat mattas ut, men fortfarande var det många kvar på huvudplanet. Jag har dock, åtminstone under senare år, haft för vana att dra mig tillbaka när jag börjar känna att jag fått i mig för mycket. Maskrosbarn och allt det där.

Jag visades alltså ner en trappa, ner dit där man hade lagt fram fler madrasser.

Och det var alltså där som en främmande person, en människa som jag inte kände, tog sig rätten till mitt liv och min kropp.

Du har säkerligen läst om Lisa Holm i veckan, medieuppbådet kring hennes öde har varit svårt att undvika. Vi är många som har känt oss engagerade, som hoppats på ett lyckligt slut, eller åtminstone ett lyckligare, och vars sinnen sänktes ner till ett bottenlöst mörker när hon återfanns avliden. Det som bara händer på film när en flicka för första gången ska få åka någonstans ensam, i det här fallet hem från sommarjobbet, hände den här gången på riktigt. Och med ens så blir den här rädslan, den som får pojkvänner att visa exakt var man ska sätta kniven och vrida om, den blir också riktig och handfast. Liksom den enorma svårmod och ilska som direkt följer.

Efter presskonferensen i fredags natt kunde jag inte sova. ”Vi har hittat en kropp som vi tror är Lisa Holm”. Men rädslan den gången, den om att någon ska ta sig rätten till att bestämma huruvida jag ska få fortsätta finnas eller inte, den som kommer av år av varningar om att inte vistas ute själv, att inte prata med folk som man inte känner eftersom det kan tas som att man flirtar, att alltid gå på upplysta vägar, ta omvägar hem etc, var inte vad jag låg och tänkte på den natten. För allt jag kunde tänka på var min familj. Min egen dotters framtid och uppväxt i ett samhälle där den här oron för att något ska hända i allra högsta grad kommer att vara påtaglig. Om någon överfaller mig kommer inga knivar att vara till någon hjälp. Men det är inte heller den tanken jag har där jag ligger vaken minuterna efter att polisen berättar att Lisa har hittats död. Jag tänker att den här kniven, den har egentligen aldrig varit menad för min egen skull. Det jag tänker är att om någon gör min dotter illa...

Tidigare inlägg

1 2 3 4 5 ... 20 | nästa | sista

Ung, kåt och arg - att ligga med hela världen

8 mar 2015 09:4330

”När jag var femton ville...

Tre kvinnor och en Barry

26 feb 2015 10:2128

En sak som jag gillade med...

Amiibo, amiigo!

30 jan 2015 06:2410

Jag skulle kanske inte dra...

Jäkla hundar och Jills BH

28 jan 2015 08:3312

*Kras* *Vov! Vov!* *Åh...

Att betygsätta en remake/ remaster (och inför Majoras Mask)

21 jan 2015 13:1321

I veckan släpps Resident...

Ska vi förlåta döda kungar i simbassängen?

20 jan 2015 19:440

Har du någonsin stått och...

Captain Toad och sannolikhetsläran

6 jan 2015 11:019

”Av alla städer som den...

Med bloggåret 2014 i backspegeln

31 dec 2014 12:115

Jag skrev en gång att när...

Om en flicka

24 dec 2014 08:1917

Det är julaftonsmorgon,...

Jag är mamma!

12 dec 2014 09:2635

Hej och välkommen till världen säger vi till Saga... min DOTTER!...

Assassins Creed Unity – den buggfria recensionen

16 nov 2014 11:5810

Eftersom jag inte direkt...

Bubble Bobble är inte realistiskt

1 nov 2014 10:224

Jag kan ha berättat det...

The Evil Within

21 okt 2014 09:4722

The Evil Within är vissa...

Brott: Kvinna

7 okt 2014 10:0036

Jag tror inte att jag...

FIFA 15, en andra åsikt

6 okt 2014 10:557

Idag publicerades Oskars...

Inför Crown of the Ivory King

2 okt 2014 20:058

Då var det äntligen dags....

Alla har rätt om Destiny

1 okt 2014 17:031

Medan Ubisoft och...

Terrorn mot manliga spelskribenter

14 sep 2014 09:5111

De senaste veckornas...

Åh pilbåge också...

25 aug 2014 19:2216

”Har ni hört att...

Tar sig CD Projekt Red vatten över huvud med Witcher 3?

1 jul 2014 10:509

”För att spel ska kunna...

1 2 3 4 5 ... 20 | nästa | sista