Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Elin Ekberg

27 Registrerad: 8 jun 2008 21:02 Senaste besök: I dag 18:34 Online: Nej

Båstad

Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Varför ska man förhandsboka digitala spel?

Elin Ekberg 22 jul 2015 09:543782 visningarKommentera: 33 !


Star Wars Battlefront, 639:-, Fallout 4, 649:-, Call of Duty: Black Ops 3, 639:-, Assassin´s Creed Syndicate, 629:- och Fifa 16, 679:- är bara några av de titlar som det går att lägga förhandsbokningar på om man går in på Sonys onlinetjänst. Det får mig att tänka tillbaka, till den gång när en något för stöddig typ hävdade att jag inte skulle ha något annat val än att punga ut med dem drygt femtio kronorna som det skulle kosta att förhandsboka. Åtminstone om jag hade för avsikt att köpa spelet inom dem närmaste månaderna efter dess release. Visst kan det vara så att jag aldrig har förstått fysiska butikers policy och inte blev han gladare över att jag prompt påpekade att om han inte tänkte köpa in tillräckligt med spel så att det skulle räcka till mig också så var det bara för mig att gå någon annanstans.

Förmodligen var det inte något vidare artigt av mig att säga det på det viset, men en del av mig har alltid haft väldigt svårt för att bemöta övernitiska butiksbiträden. Särskilt sådana som behandlar mig som om jag vore ett litet barn. Och förresten, vem var han att säga att det inte skulle finnas tillräckligt många Kingdom Hearts så att det skulle räcka åt mig också? Med ens hade dusten blivit personlig och det utan att han visste om det. Nu har jag aldrig varit den sortens människa som går och förhandsbokar bara för att försäkra mig om ett exemplar av spel som jag har gått och väntat på, om jag gör det så görs det snarare av bara farten för att jag lagt en beställning hos någon onlinebutik. Men det handlar mer om det bekväma i att få saker levererade till min dörr på releasedagen än om att jag skulle känna mig ängslig över att spelet skulle ta slut. Att vi stod och käbblade om förhandsbokningars vara eller icke vara bestod snarare i att han frågade om det fanns något spel som jag såg fram emot.

Däremot har jag ingenting emot att andra gör det, att längta till något som ska släppas och samtidigt göra ett litet event av det kan jag gott och väl sympatisera. Upp till var och en, tycker jag. Och är man väldigt orolig över att det inte ska finnas något spel kvar, så jo – om det lugnar magen så kör i vind. Och visst kan det vara väldigt trevligt att gå till butiker som har nattöppet och delta i den gemenskap som råder utanför dörrarna. Personligen har jag dock aldrig varit med om att ett spel har tagit slut helt och hållet i alla affärer i hela stan samtidigt. De enda gångerna då ett spel inte har funnits i butiken så har det berott på att man valt att inte köpa in spelet eftersom man trott att det ändå inte skulle finnas någon som skulle vilja köpa det.

Men ja, jag förstår tanken varför spelare förhandsbokar. Och jag förstår varför butiksägare driver sin personal att tävla mot varandra om vem som kan kränga flest. Att försäljaren envisades med att jag skulle gå därifrån med en förhandsbokning hade jag full förståelse för. Det ger nog en rätt bra vinst i det stora hela. Pengar i kassan en bra bit innan det att spelet har kommit (och när spelet har släppts och pengarna har dragits av så är det något annat spel som ska förhandsbokas). Det jag däremot ställer mig litet oförstående till är varför man ska förhandsboka spel på storföretagens onlinetjänster. Först och främst är priserna högre än i fysiska butiker som Webhallen och Media Markt och man får ingenting extra för dessa kostnader. Slutligen, är inte tanken med att köpa spel från onlinetjänsten att det ska vara lätt och tillgängligt? Att det inte finns ett begränsat antal nedladdningsbara licenser? Och om det är så att spelen inte kan ta slut på PSN Store, var finns då behovet att förhandsboka spel därifrån?Taggar: Förhandsbokningar, storsäljare, överpriser, frågar man inget får man inget veta

Tack för den här tiden, Batman

Elin Ekberg 14 jul 2015 09:213027 visningarKommentera: 0 !


Följande text innehåller lätta spoilers från Arkham Knight samt slutet av Arkham City.

”Det var så här det hände. Det var så här Batman dog.” Den stora finalen är nu här med allt vad ond bråd död innebär och den en gång så mäktiga staden Gotham lyser tom. En vacker, men död plats. Alla som hade hoppats på att utvecklarna skulle använda processorkraften för den nya generationens spelkonsoler för att fylla den avslutande delen i Arkham-trilogin med liv och rörelse kommer att bli besvikna. Rocksteady ursäktar dock frånvaron av människor med att Scarecrow har fått var och en att fly hals över huvud för sina liv. Hade jag inte precis spelat prequel-spelet, där ursäkten var att invånarna i Gotham firade julafton och därför höll sig antingen inomhus eller åkt iväg till släktingar någonstans, hade jag kanske varit mer mottaglig. Men kanske ska man understryka att det hade vart obehagligt eller rentav bestörtande att ränna runt i det lättillgängliga pansarfordonet om det stått en massa folk i vägen för min framfart.

En helt klart mer passande förklaring, då bilen saknar tyngd och beter sig lite så där lättvindigt som de onda mördarrobotarna i förra sommarens Transformers-spel gjorde och mosar in i allt som råkar komma i vägen – parkerade taxibilar, nyplanterade träd och så ett och annat bus. Och det utan att fordonet ens så lite behöver sakta ner farten. I övrigt fungerar tillskottet på ett ungefär som när du har varit och storhandlat kläder och hittat en alldeles förtjusande snygg kjol. Med andra ord, du måste bara ha det fördömda plagget på dig – hela tiden – och det avsett sammanhanget. I Arkham Knight får jag snabbt känslan att utvecklarna har resonerat på samma sätt. Oavsett om det passar för sammanhanget ska det prompt åkas i bilen. Du löser gåtor med den, desarmerar bomber och släcker eldsvådor. Det ska smygas med bilen, klättras upp och ner för byggnader, samt, förstås, jagas en och annan. Visserligen är jag helt med skaparna, det här är trots allt det fjärde spelet i serien och utan vrålåket med i bilden hade det här spelet förmodligen känts litet för likt övriga delar. Och det tåls att sägas, att det är vägarna som i princip tillför någonting nytt. Arkham Knight är annars i stort sett samma spel som Origins och Arkham City och har du spelat någon av de tidigare delarna vet du vad som väntar.

Scarecrow har fått sällskap av en ny buse till skurk, en filur som kallar sig för Arkham Knight, som mer än gärna vill se Batman död. Han verkar känna Batman bättre än någon annan och skryter gärna mycket och väl om hur han kommer att göra slut på sin rival men förvånansvärt lite av berättelsen handlar egentligen om att nysta i hans riktiga identitet och ska vi vara ärliga är han långt ifrån lika karismatisk som det övriga persongalleriet. För jag menar, vem i det här spelet vill inte se Batman kall och begraven? Ska man vara bov i Batman-universumet behöver man nästan kommer med någonting mer för att urskilja sig. Det blir nästan lite märkligt att den skurk som utvecklarna har försökt att marknadsföra spelet med är den som känns minst spännande.

Men det här är förstås varken Arkham Knights, Batmans eller the Batmobiles sista sorti, utan Jokerns som trots sin död i det förra spelet lyckas briljant med att kamma hem showen en sista gång. Och vilken show det är som han bjuder på! Batman, som fick bevittna när sin ärkerival dukade under i Arkham City, tvingas här nämligen möta den sannaste av sina rädslor och ser på grund av vanvettets rand den kostymklädde lite varstans han tittar. Den forne rivalen hånar honom för sina misstag, står ibland och kommer med hjälpsamma tips för att jag som spelare ska komma vidare och ibland, när jag är ute på upptäcktsfärd, har jag tyckt mig se honom sitta där på något krön och vinka glatt åt mig. Jokern, som på grund av Batmans egna rädslor för att själv bli som honom och på så vis lyckats nästla sig in i hans huvud, kommenterar glatt allt som jag har för mig och jag får väl säga att det är tack vare honom som allting annat hamnar i lä. Även om historien i sig inte är så mycket för världen lyckas han ensam med konststycket att bära upp hela spelet, hela vägen fram till det oundvikliga slutet. När den förträffliga finalen på Rocksteadys trilogi till slut är över, jag tänker tillbaka på klassiker som madrömspartierna i Arkham Asylum, detektivdelarna i Origins eller den spännande striden mot Mr. Freeze i Arkham City finner jag knappt något mer att säga än tack för den här tiden. Och vila i frid.Taggar: Batman, final, Arkham Aslum, Arkham Origins, Arkham City, Arkham Knight, Mr. J

Ett E3 i jämställdhetens tecken

Elin Ekberg 16 jun 2015 13:003792 visningarKommentera: 13 !



”Självklart kan man välja att spela som tjej.”

”Med den repliken vann Bethesda hela spelmässan E3”, skrev jag på Twitter för bara någon dag sedan. Inte på grund av att utannonseringen skulle ha varit någon större överraskning i sig självt, eftersom man har kunnat välja kön på huvudpersonen också i tidigare Fallout-spel. Nej, det som bara kändes så där skönt i maggropen var sättet som representanten sade det på. Som om det faktiskt inte fanns några motargument för att man inte skulle kunna spela som kvinna i spelet. Applåderna i publiken kändes nog så talande för att fler trots allt vill att det ska arbetas för ett mer inkluderande klimat.

För var det inte förra året som Anita Sarkeesian, kvinnan med det svårskrivna efternamnet, twittrade ilsket om att det bara hade utannonserats två nya spel med kvinnliga huvudpersoner? Jag har för mig det. Ursäkterna som har varit, de som stora utgivare ursäktat sig med, har varit allt från att kvinnliga kroppar således skulle vara extra svåra att animera till att det inte finns några manliga spelare som skulle vara intresserade av att spela som kvinnor i sina spel. Ni minns säkert min egen intervju med Dice, men även andra utvecklare har uttryckt att det har rört sig om en kostnadsfråga.

Det är därför det är så skönt, så glädjande, att någon går ut och presenterar det som en självklarhet.Och då inte som en marknadsstrategi att användas mot konkurrensen. Ett sorts "titta, vi kan, vi vet hur man ska göra", vilket mest bara spär på alla myter om att det skulle vara något extra speciellt över att ha med kvinnor i spelen. Det sista jag vill är nämligen att man ska fortsätta se och behandla mig som en utomjording, som någon som av misstag råkat gå vilse och hamnat fel. Missförstå mig på rätt sätt nu. Det är bra att det görs. Men samtidigt längtar jag till den dag då det inte längre görs en sådan stor sak av det. Att det, precis så som den anställda på Bethesda uttryckte det, faktiskt är en självklarhet.

Men i år har vi kanske tagit ett steg närmare den här framtiden än vad vi någonsin har gjort förr - märkligt nog.

För i år ser vi betydligt fler kvinnliga protagonister bland huvudrollsinnehavarna än förra året. I Dishonored 2 kommer man att få välja om man vill spela som kvinna eller man, men Bethesda är långt ifrån den enda utvecklaren som verkar ha kommit till en ny sorts insikt, den om att tjejer också spelar tv-spel. FIFA kommer att innehålla damlandslag, nya Call of Duty har med alternativet att spela som antingen tjej eller kille och för bara någon vecka sedan fick vi veta att för första gången någonsin kommer det kommande Tales of-spelet att ha en kvinnlig huvudperson.

Och jag kanske har drömt det här, men jag har också för mig att Assassins Creed som släpps i höst kommer ha både en man och en kvinna i de ledande rollerna.

Under Microsofts presskonferens fick en tjej springa runt och skjuta utomjordingar tillsammans med en manlig motsvarighet under presentationen av framtidens Gears of War. På andra håll har trailers av både Tomb Raider, Mirrors Edge och Horizon, spel med enbart kvinnor i huvudrollerna, fått spelare att tävla på sociala medium om vem som kan skriva ”OMG BÄSTA SPELET EVER” på alla de mest putslustiga vis. Och det går väl att anta att både Mass Effect 4 och Dark Souls 3 kommer att fortsätta traditionen med att låta spelarna välja kön.

Där andra spelare komma att minnas det här årets upplaga av spelmässan E3 som det år när man äntligen gjorde det officiellt att en remake på FF 7, Shen Mue 3 och the Last Guardian är på väg så får jag väl säga att det som jag kommer att ta med mig är hopp inför framtiden.

Ung, kåt och arg - att ligga med hela världen

Elin Ekberg 8 mar 2015 09:435670 visningarKommentera: 30 !


”När jag var femton ville jag ligga med hela världen ” lyder ett citat från Aftonbladet Kultur som man har tagit från Sexjournalen, vilket är en antologi där man har samlat ihop sexuella vittnesmål från unga kvinnor. Vill ni läsa mer av den krönikan kan ni göra det här, men i korta drag belyser den problematik som unga idag, unga igår och unga i morgon så ofta behöver bemöta i vardagen. Att man som sexuellt aktiv flicka är en hora. Att man som icke-sexuellt aktiv flicka är en tråkmåns. I en tid när man ska göra sitt bästa för att försöka komma fram till en egen personlig identitet så är signalerna från samhället inte särskilt samstämmiga i vad som gäller. Jag stöter varje dag på den här sortens frågor, killar som skriker hora eller slampa efter tjejer i korridorerna, flickor som utmålar varandra till dylikt i hopp om att behaga killarna och så en vuxenvärld som inte riktigt hänger med i utvecklingen. Både vad gäller uttrycken, som vilka arenor barnen har hittat till.

En dag möter jag en gråtande flicka i tunnelbanan. Jag har barnvagnen med mig, så att vi hamnar sittandes bredvid varandra hon och jag det sker helt naturligt. Ung. Tolv. Tretton kanske. Det är svårt att avgöra för hon är kort till växten. Vi känner inte varandra. Men hon gråter och jag kan inte hjälpa att jag frågar. Och det hon visar mig i mobilen, det är så grovt, det är så stört, att det gör mig ordentligt förbannad.

Hur ska man förhålla sig till en så kallad egen sexualitet när det hela tiden är den manliga blicken som avgör vad som är okej – och i vilka sammanhang? När det är den manliga fantasin som bestämmer? När det aldrig är riktigt okej att komma med några egna reflektioner? När är man en slampa? När är man en ”cool-girl”? Ni vet, den där stereotypiska ”nu är jag en av grabbarna”-bilden som exempelvis hon i Gone Girl bestämmer sig att göra uppror mot. Att göra något för egen vinnings skull kan få direkta konsekvenser. Att stå upp för sig själv och sitt ideal, i spelbranschen gör att folk är beredda att begå kriminella handlingar för att du ska rätta dig tillbaka i ledet igen. För det är vad hot om våldtäkt/misshandel är. Kriminella handlingar. Synen, på kvinnor på deras sexualitet, går hand i hand oavsett inom vilka sfärer man rör sig. En tjej ska gå till skolan, hon har valt jeans och får skylla sig själv att hon blir antastad. Det står om henne i tidningen sedan. Att det är vardag. Hon går i jeans, så hon är en hora som får ta att killar trycker upp henne mot väggen och tar på henne.


I dagarna har både Ella von Presso och Emma Kujansuu tagit upp förtryck i spelbranschen, Ella om hennes roll som butiksförträde och Emma har varit på spelutvecklingsmässa. Det handlar om könsroller, om rätten att själv bestämma över sin egen identitet. I dagarna har också kvinnor, designers, gett nya perspektiv på kvinnliga spelkaraktärer. Detta genom att helt enkelt rita om designen på flera. Inte för att tvinga spelutvecklare att göra någonting som man inte vill, utan för att föreslå alternativ. För att komma med underlag för samtal. Visa att det finns fler blickar än specifikt den manliga. Fler sätt att titta på samma karaktärer. Ni kan se fler förslag i den här länken.


Även illustratören Anna Nilsson har gett kvinnliga karaktärer en ny look, hon specifikt vad gäller fighting-scenens slagsmålskämpar. Ni kan se hennes skisser här. Det rör sig om en diskussion, en vilja att bidra med fräscha perspektiv åt en bransch som skulle må bra av fler sådana. Det handlar inte om att tvinga, utan om att upplysa – här finns vi och det här är frågor som vi funderar över. Tyvärr möts det alltid av den sortens motstånd som inte ens i närheten närmar sig det konstruktiva. Hot. Hat. Nilssons teckningar publicerades på Kotaku och nu får hon ta emot skit från i princip hela världen. Mer om det kan ni läsa här, i artikeln som Metro publicerade.

Går jag in och läser bland kommentarerna i kommentatorsfälten så finner jag fantastiska argument som att det inte skulle vara realistiskt att kvinnliga fighters skulle klä på sig mera. Det passar inte kanon. Det passar inte världen. Och slagsmålskämpar ska inte ha kläder på sig. Som en som spelar Street Fighter, Guilty Gear, Dead or Alive, Blaz Blue, Tekken osv. kan jag väl säga som så att i spelserier där folk kan kasta energiklot mot varandra, slåss mot både änglar, demoner och dinosaurier, i spelserier där robotar och muskelberg om och om bryter nacken av varandra, så är knappast påklädda brudar det som skulle vara de mest orealistiska inslagen. Jag skulle snarare påstå att om det finns något tillfälle här i världen som du inte vill ha tuttarna dinglande, så är det när du ska puckla på någon. Att om det är någon stund som du vill ha koll på vad brösten har för sig så är det när du ska slå någon i ansiktet.

Jag säger inte att det är något fel med varken sexuella uttryck, eller ens nakenhet, i spelbranschen. Det är inte vad sexism nödvändigtvis behöver handla om och det är inte vad den här krönikan handlar om. Det handlar om att attityderna är desamma. Hävdelsebehovet, att man måste stå där och peka finger, är precis likadan oavsett om vi pratar om femtonåringar som är nyfikna på hur dem själva fungerar eller om vi pratar om vuxna kvinnor som designar om spelkaraktärer. Hat. Hot. Raseri. Du är antingen en slampa eller så ska du slås sönder tills det att dina gardiner har blivit röda av ditt blod. Tomma stolar på föreläsningar, sådana som ska representera kvinnor som har tystats. Det gör som frustrationen så hög är att infallsvinklarna är så många, det är svårt att veta vad det är som gäller. Vad man måste anpassa sig efter för att slippa få våldtäktshot i mejlkorgen? Varför är det inte okej att vi får vara som vi är? Diskutera på våra villkor? Jo, för att det som sker är att vi inleder debatt utan att ta hänsyn till den manliga blicken, den manliga hierarkin och synsättet på hur saker och ting ska vara. För att vi utgår från oss och våra funderingar. Det är därför som man blir arg när Samus får mera kläder på sig och det är därför en ung tjej blir kladdad på när hon är på väg till skolan. Samus designades om efter hur en kvinna tyckte var fint och hon som tog på sig jeans gjorde det i tron att hon själv ägde sin kropp. Till för henne och inte andra.

Vad som hände med den gråtande flickan i tunnelbanan? Det behöver vi kanske inte gå in på, men jag ringde hennes lärare i alla fall. Där. I tunnelbanan. För precis som Kujansuu är inne på behövs det folk som står där på andra sidan och pekar tillbaks. Fler stolar som inte står tomma. För att det är värt ansträngningen. Det är i alla fall det jag känner när jag nu ser flickan ibland, då hon alltid vinkar glatt när hon ser mig komma gåendes.Taggar: internationella kvinnodagen, speldesign, ung sexualitet

Tre kvinnor och en Barry

Elin Ekberg 26 feb 2015 10:213956 visningarKommentera: 28 !



En sak som jag gillade med Resident Evil Revelations när det begav sig var att en så stor del av speltiden gick ut på att springa omkring på fartyget Queen Zenobia. För om det är något som jag anser faktiskt har tagit udden av skräcken i den här serien är att utforskandet numera utspelar på så pass många helt skilda platser att det liksom aldrig genererar i den där, lite speciella, utsatta känslan som när man verkligen känner sig klaustrofobiskt fångad i miljön. I Dead Space är till exempel rymdskeppet och dess mörker en lika stor premiss för att man ska känna sig jagad som själva monstren i sig. Samma sak gäller Alien Isolation och den rymdbasen. Eller nyversionen av det första Resident Evil-spelet där spelaren tvingas göra allt för att överleva i en herrgård. Det blir helt enkelt en annan känsla av utelämnande när man väljer att fokusera miljön på en, och endast en, plats.

Och det var väl det som gjorde att Revelations, även om det spelet också tog en till helt andra miljöer i vissa kapitel, kändes mer skräckladdat än kanske seriens senaste konsolbravader. Att gå runt bland hytterna på fartyget, i mörkret, kändes i alla fall åtminstone någorlunda läskigt fastän att det ”bara” rörde sig om bärbart format.

Även om fiendefloran kanske inte gjorde det.

Var läskiga, menade jag.

Jag vet inte, men på senare tid känns det som att Capcom inte riktigt vet vad man ska ersätta zombierna med. Att man inte riktigt vet vad vi blir skrämda av 2015. Faktum är att jag inte tror att vi själva riktigt vet det. Jag såg nyligen Annabelle som filmkritikerna nominerat som något av det läskigaste man visat på bio och som jag bara fann så väldigt tråkig. Fast om någon skulle fråga mig vad jag hade föredragit i stället hade jag förmodligen inte kunnat svara. För jag vet faktiskt inte. Kanske är det därför som jag mer och mer slutat kolla på skräckfilm.

Revelations hade lite av samma problem och uppföljaren, Revelations 2, lider även det av oinspirerad fiendedesign. Episode 1: Penal Colony, som är den första episoden av fyra, släpptes igår och lämnar på grund av dels fiendedesignen, och dels på grund av urbota trista miljöer, mig med rätt skiftande intryck. För visst lovar det första avsnittet också mycket gott när det kommer till vad resterande episoder kan komma att leverera, men nog hade jag önskat att man hade inlett äventyret med något som känts lite mer spännande att utforska.

Claire Redfield vaknar, efter att ha blivit kidnappad på företagets årliga firmafest, upp i ett fängelse där någonting givetvis har gått väldigt fel. Så pass mycket att det till en grad promenerar runt en massa vilda dårar lite härom var, galningar som mer än gärna mumsar på litet människokött. I en av cellerna träffar Claire dottern till Barry Burton, en av snubbarna som var med Jill Valentine i herrgården för en himla massa år sedan och tillsammans med henne börjar resan för att ta sig levande därifrån. Ett par månader senare anländer också Barry till platsen och vi som spelar får alltså följa berättelsen hur två skilda perspektiv – det ena med Claire och Moira och det andra med Barry och den lilla flickan Nathalia.

Berättargreppet är spännande, för nog vill man veta vad som hände med Claire och Moira. Vem är det som har tagit dem till fånga? Och var har de tagit vägen? För det märks ju, att när Barry anländer till ön flera månader efteråt, att någonting har gått kolossalt fel.

Där den första timmen med Claire och Moira består av att utforska oerhört trista fängelsekomplex utgör i alla fall den andra av något mer spännande miljöer. Även om Barry också springer igenom samma fängelse som Claire och Moira tvingas han snart ut på omvägar, som till exempel genom en väldigt atmosfärisk skog där såväl dimma som den sena timman gör din sikt ytterst begränsad.

I var duo är det enbart en av karaktärerna som egentligen bär någon större tyngd i striderna, Claire och Barry vet ju med sig sedan tidigare hur man bäst slår tillbaka mot glupska monster (hagelbrak kontra maskingevär) men varken Moira eller Nathalia har vanan vid sig. Moira tvärvägrar skjutvapen, som en sådan där ickevåldsutövare som hon är, däremot går hon med på att slå in skallar med en kofot. Istället föredrar Moira att vara den som håller i ficklampan, vilket betyder att om du spelar det här spelet i Co Op kommer du att kommendera "lys där!", "lys där!", "lys där!" mest hela tiden åt din partner. Nathalia kan krypa in i små hål, slå in huvuden med tegelstenar, men hennes främsta fördel är att hon kan se... eller snarare känna av, var fiender befinner sig. Och detta genom väggar.

Kommunikation är allt om man vill överleva.

För i stora lag betyder det här att den ena av er som spelar kommer att gå runt och känna mer obehag än den andre som får gå omkring rejält beväpnad. En intressant tvist som kommer att bädda för många "laddade" debatter framför tv:n framöver.

"Men då kanske du ska sluta att gå i täten hela tiden".

"Du är i vägen nu, flytta på dig så jag kan träffa".

"Men kan du komma och lysa på den där blinkande prylen då?".

"Hålet... HÅLET!".

Man får väl säga att det först är efter att fler episoder, med lite andra miljöer än dessa inledande, har släppts som det kommer att gå att komma med någon rättvis dom om helheten. Den här första episoden tog oss två timmar att spela igenom och då utforskade vi varenda rum och läste varenda bok, dokument eller fil som gick att plocka upp. Ja, och så sprang min käresta in i en sådan där ”roterande blad-fälla” vid ett tillfälle, så vi fick spela om en kort sträcka. Nej, jag vet heller inte varför han gjorde det. Jag sade ju "hålet... HÅLET" till honom så pass många gånger att han borde ha förstått vad det var han skulle göra (eller så slängde han sig emot den med vilje - av ren frustration).

Men att spelet i alla fall koncentreras till en avlägsen ö, fokuseras på en enskild plats, känns i alla fall lovande. Och det episodliknande upplägget känns överlag som en väldigt bra idé. Åtminstone för samarbetstörstande kärlekspar. Jag vet inte om vårt förhållande skulle hålla för längre sittningar.Taggar: Resident Evil Revelations, Resident Evil Revelations 2, capcom, Co Op och kärleksgnabb

Tidigare inlägg

1 2 3 4 5 ... 20 | nästa | sista

Amiibo, amiigo!

30 jan 2015 06:2410

Jag skulle kanske inte dra...

Jäkla hundar och Jills BH

28 jan 2015 08:3312

*Kras* *Vov! Vov!* *Åh...

Att betygsätta en remake/ remaster (och inför Majoras Mask)

21 jan 2015 13:1321

I veckan släpps Resident...

Ska vi förlåta döda kungar i simbassängen?

20 jan 2015 19:440

Har du någonsin stått och...

Captain Toad och sannolikhetsläran

6 jan 2015 11:019

”Av alla städer som den...

Med bloggåret 2014 i backspegeln

31 dec 2014 12:115

Jag skrev en gång att när...

Jag är mamma!

12 dec 2014 09:2635

Hej och välkommen till världen säger vi till Saga... min DOTTER!...

Assassins Creed Unity – den buggfria recensionen

16 nov 2014 11:5810

Eftersom jag inte direkt...

The Evil Within

21 okt 2014 09:4722

The Evil Within är vissa...

Brott: Kvinna

7 okt 2014 10:0036

Jag tror inte att jag...

FIFA 15, en andra åsikt

6 okt 2014 10:557

Idag publicerades Oskars...

Inför Crown of the Ivory King

2 okt 2014 20:058

Då var det äntligen dags....

Alla har rätt om Destiny

1 okt 2014 17:031

Medan Ubisoft och...

Terrorn mot manliga spelskribenter

14 sep 2014 09:5111

De senaste veckornas...

Åh pilbåge också...

25 aug 2014 19:2216

”Har ni hört att...

Tar sig CD Projekt Red vatten över huvud med Witcher 3?

1 jul 2014 10:509

”För att spel ska kunna...

Alla har fel om Watch Dogs

1 jun 2014 15:0214

”Kidnappad”, ”Rymling”,...

Varning utfärdas för Bound By Flame

13 maj 2014 08:4414

De flesta av er resonerar...

Ni hittar mig på golvet

6 maj 2014 07:375

www.youtube.com Det kan tyckas både...

Rollspelseran är på väg tillbaka

3 maj 2014 08:2816

Ett populärt slagord att...

1 2 3 4 5 ... 20 | nästa | sista