Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Jag och Rockstar har liksom aldrig klickat, riktigt. Grand Theft Auto, Red Dead Redemption och L.A Noir – välgjorda historier (förutom det sistnämnda), absolut men med transportsträckor som verkligen dödar intresset för mig. Mycket av speltiden handlar regelrätt bara om att ta sig till vissa ställen, lyssna på konversationer om allt och inget och avslutningsvis få sig ett par minuters action. Därefter ska du åka/rida hela vägen tillbaka. Jag har därför blivit helt allergisk mot upplevelser där du ges en karta med bokstäver som du ska pendla emellan.

Jag vill inte spendera 70% av speltiden åt att transportera mig. Jag vill spendera 70% av speltiden åt att … skjuta på saker. Säkerligen har det här att göra med att jag inte fungerar särskilt bra i trafiken. För ska du åka på riktigt, som om det vore på riktigt, så går det fy tusan så långsamt.

Och lägger jag i gasen … ja då händer det saker.

Saker som sällan tar mig snabbare fram till bokstaven.

Max Payne 3 innehåller inga transportsträckor.

Eller, om vi ska vara ärliga – första fyra kapitlen innehåller inga transportsträckor (det är så långt jag har hunnit spela). Hittills har Max Payne 3 varit så pass mycket fullt ös medvetslös att jag sitter och skakar i benen, fullkomligt stirrig och i extas.

Känslan är … jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Var ni och såg the Avengers i 3D på bio så har ni känt samma sak. Du känner dig helt mörbultad i huvudet efter ett ordentligt pass. Var scen är så kärleksfullt actionladdat att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Att slänga sig ut i slow motion med några välriktade skottsalvor, landa på rygg för att avsluta de skurkar som jag missade för att sedan snabbt som satan dyka in bakom första bästa skydd är utan att överdriva poesi för själen.

När det går bra.

Det går inte alltid bra.

Oväntat utmanande. Minsta missbedömning och så Retry. På fyra kapitel har det blivit många sådana. Man dör ganska lätt. Fienderna är oftast ganska många. Att spela när man inte är vid sina sinnens fulla bruk (läs: igår vid tolvslaget) är ungefär en lika bra idé som att klippa och färga håret på egen hand. Alltså, dömt att misslyckas.

Handlingen är bra, miljöerna elipsiframkallande och … varierande. Sekvenserna är väldigt skimmerbrusaktiga, så led du inte av elipsi innan du började spelade Max Payne 3 så lär du lida av det efter. Stämningsfullt, så här långt dock. Max är härligt cynisk och kommenterar näst intill allt, men jag tycker att också resten av karaktärsporträtten fungerar bra. Köper illusionen. Det ligger något väldigt rått, kallt, bakom allt – en känsla av att det där lyckliga slutet passerat för länge sedan.

Inledningsvis, riktigt lovande. Hur det tar sig mot föregångarna vet jag inte. Jag har inte spelat föregångarna. Men om jag ska sammanfatta mina första, enkla intryck så verkar det som att Rockstar och jag klickat till slut.