Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

”När visste du… att det var det här du ville göra?”

Hur vet man det någonsin? Jag har känt mig så… vilse. Det är så lätt att under tiden som du tappar tron på dig själv också glömma bort allt av värde runt omkring. När jag visste det? Egentligen, om vi ska vara ärliga, har jag nog alltid vetat det. När jag började fundera på det vet jag inte. Jag kan falla för impulser, ibland. Det är ingenting som jag har kontroll över och det kan slå över tvärt. Senaste tiden har varit svårare då jag i mån om mycket förlorat lite av … mig själv. Blivit någonting annat.

En förändring, en som syns.

Det tog många år innan jag vågade släppa taget.
Det var när hon dog, och förlusten fick mig att känna en sådan smärta att jag för första gången på väldigt länge började fylla det där hålet i mitt hjärta med någonting. Inte likgiltig, inte på samma sätt, längre. Jag är glad att många av minnena inte finns kvar, men ilskan den kan jag använda mig av.

Min dotters liv är förstört, skrevs det i tidningarna en gång. Mamman gick ut i media och berättade det, att våldtäkten förstört hennes dotters liv för alltid. Jag minns inte riktigt vad det handlade om, men jag minns budskapet och löpsedlarna. Jag kan fastna vid sådant här. Undra. Lever jag mitt liv fel? Borde jag ha resonerat annorlunda någonstans? Är jag så naiv att jag tror att det en dag framöver kommer att bli bra igen? Har jag rätt till hopp?

Jag hatade den mamman.

Inte för att jag trodde att hon kom med sanningen, utan för att hon inte förstod. Det är så jävla få där ute som gör det, men hon… hon borde ha varit en av dem. Liksom min mamma borde ha tagit en taxi direkt till akutmottagningen förra året efter att jag hamnat där. Hon hade inte behövt säga något. Det hade räckt om någon, vem som helst, suttit bredvid och hållit min hand. Du förstår, om du drabbas av någonting krävs det att du antingen utsatts för något betydligt hemskare innan så att du trubbats av eller är rent allmänt puckad för att ta dig igenom det. Samhället tycker visserligen synd om offer, men samtidigt också att det är jobbigt att ta hand om sådana. Jag var skitskraj när jag låg där på båren men jag uppriktigt sagt skämdes när läkarna ville ringa till mina föräldrar ifall något oförutsett hände.

Det går inte att vinna är budskapet mamman gick ut med. Dottern var bara femton år gammal. Tänk dig att få höra någonting sådant i den åldern? Att ditt liv aldrig … det gjorde mig arg, då. Idag känner jag inte så mycket. Eller, jo. Kanske. Men så ger praktiken mig saker att fylla det där hålet med. Fröken Elin. Det är inte ett lätt jobb. Lika delar lärare som kurator. Var dag möter jag ungdomar, barn som på ett eller annat sätt har ett helvete. Det är inte alltid som dessa är beredda att släppa in mig. Förtroende måste förtjänas. Ibland kan sådant vara ganska jobbigt.

Men jag trivs, också.

Som i måndags, när en elev som flyttat runt mycket bland olika fosterhem kom fram och kramade om mig under lunchen. Det är första gången en ”vuxen” överhuvudtaget når fram, som fått henne att överhuvudtaget öppna en mattebok. Det jag gillar är att ingen dag är den andre lik. Barn har ett sätt att fylla ditt hjärta med något helt annat än… För trots deras smärta, att mångas liv enligt samhället borde vara över, så finns här skratt och lek på ett sätt som fort smittar av sig. Och de är så roliga ibland.

”Vad då, tyckte ni att det där var att svära? Då ska ni få höra…”

Och därefter tystnade ett helt klassrum.

På praktiken går jag under många namn, allt från ”Ey du, kom hit bitch” till ”fröken Elin”. Ryktet om mig spred sig ganska snabbt, det kan komma fram elever med full koll på vad jag har gjort som jag inte ens har träffat tidigare. En klass gick till rektor och bad att få ha en lektion med mig. Och i början ombads jag att inte gå förbi en årskurs nias klassrum då stökigaste gänget där alltid tappade koncentrationen de gånger jag gjorde det. Jag har en liten fanclub som förföljer mig om rasterna… Plus att det har legat choklad på mitt skrivbord.

Får ofta höra från föräldrarna att barnen trivs med mig, att de känner sig trygga. Många ser mig kanske inte riktigt som en riktig fröken på grund av åldern (och längden!), men det har inte uppstått några problem överlag.

Under det här halvåret har jag mött elever som varit med om liknande saker som jag själv, vars vardag är så präglad av så stark ångest att det ibland följer mig hem om kvällarna. Det är en sak jag måste träna in, att släppa barnen när jag inte jobbar med dem. Men våld, övergrepp och missbruk… det är en svår bild att koppla samman med de här ungarnas leende ansikten. Det följer mig hem. Det är mycket gråt, både där som hemma. Det är ingen som förstår, sade en liten tjej inne hos mig en gång och tårarna bara forsade.

Jag mår dåligt och det är ingen som förstår. Jag har tänkt på de här sakerna, att mina räder ut på internet ibland inte har att göra med att jag söker efter de som … gett upp och jämföra mig själv med dem. Det jag har sökt efter är de personer som slagit tillbaka, tagit kampen och vunnit. För det är sådana saker som vi behöver få höra, liksom. Vi behöver få se och höra ifrån andra att det går. Inte att våra liv är förstörda.

”Mamma, jag kommer aldrig att bli glad igen”. Historien om mamman som gick ut i media slutade inte lyckligt. Den gör mig inte arg numera. Mest ledsen. Ännu ett glatt fotografi att lägga på minnet.

När flickan, som kom in till mig, berättade hur hon hade det hemma hade jag därför inga sanningar att komma med. Jag kunde inte säga till henne att allt skulle bli bra.

Något senare, det har gjorts en bedömning huruvida en som inte är behörig men har ”hjärtat på det rätta stället” ska få fortsätta, frågar han när jag förstod att jag ville bli specialpedagog. Saken är att jag har nog alltid vetat det. För jag har letat men inte funnit några bevis för lyckliga slut, mest av anledningen kanske att om sådana skrivs det inte mycket om. Inget sensationsvärde. Exemplen som tas upp för det motsatta är för många.

Vad gör man när det inte längre finns personer kvar att hämta kraft ifrån? Jag vet inte, men svaret är kanske att själv bli den personen som andra kan låta inspirera sig av och hämta kraft ifrån. Kanske bli ett av de där exempel som inger hopp? Jag vet inte om jag är avtrubbad eller bara puckad.

Till flickan sade jag inte att det skulle bli bra, det kunde jag inte. Istället tog jag henne om båda axlar och sade jag att ”jag fanns där”.

Så som min mamma borde ha gjort.