Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Den här texten innehåller spoilers från Breath of Fire 4 och ingår i den här serien:
Mina andetag av eld
Vad vi minns av Breath of Fire 3

Jag vet förstås nu att det var dumt.

Det visste jag nog då, också.

Men det är sådant som vi gör med oss själva, antar jag. Vi placerar oss själva och våra drömmar i en helt annan kontext än den som vi är i närheten av. Det kallas hopp. Som liten, som riktigt liten hade jag en bästa kompis. Det gör mig ont i hjärtat att jag inte kommer ihåg hans namn, fastän jag har sparat ett helt fotoalbum med just oss två. På ett foto står vi i heltäckande overaller, han i blågrön och jag i rosa, med varsin ballong i munnen och ser inget annat än tokigt nöjda ut. Jag kan förundras över sådant här, ögonblick frusna i tiden fullkomligt omedvetna om framtiden. Det gick inte en dag utan att vi umgicks. Jag tror till och med att vi förlovade oss en gång nere i lekparken. Det finns mycket här som jag har funderat på, pusselbitar som jag har försökt att sätta ihop.

Hur han övertalade mig till att rymma hemifrån en gång.

Hur jag gömde honom en helg i min garderob, smugglade dit potatis från min egen tallrik när jag trodde att ingen såg och så ett svartrutigt golv. Jag vet inte varför golvet är så viktigt för mig, varför jag har det så klart i mitt huvud och så litet ut av allt det där andra. Hur han och jag ropade varandras namn så högt vi kunde när vi såg varandra, hur sur han blev för att jag hade sönder en födelsedagspresent som han gav mig och… Det var han och det var jag. Det var vi mot världen.

Sedan skiljde sig våra familjer åt och jag… ja, jag växte upp. Det kan tyckas som en fånig sak, men jag släppte aldrig riktigt honom från mina tankar. Jag minns inte när jag, precis när, jag för första gången hade en sådan här dagdröm. Det var på väg hem i alla fall, någon gång under sommaren och jag började leka med tanken att någon, vem som helst då, skulle komma och ta mig därifrån. I vissa drömmar hölls jag alltid fången, i andra var jag fri medan det i någon uppdagades att jag var sjukt bra på att sjunga och ställdes på scen. Fjättrad. Mina dagdrömmar hade sällan lyckliga slut. Men de var, då enligt mig, inte så mycket hemskare än allt det som jag gick hem till.

Elina ber slutligen Cray att döda henne. Det långa sökandet är slut. Nina har återförenats med sin syster men det där lyckliga slutet finns ingenstans att skåda. Nästan är det så att jag inte vill att dialogen ska fortskrida. Drömmar och hopp krusas i slutet av Breath of Fire 4 och lämnar mig nästintill i chock när jag tvingas bevittna hur egna dagdrömmar kommer till liv. Lågmält, stämningsfullt och… sätter sig i magknopen. Ninas äldre syster har förmodats rymt hemifrån för att undslippa tvångsgifte. Är du prinsessa i en rollspelssaga har du sällan något eget val när det gäller vem som du får gifta dig med. Nina och systerns älskare Cray tror dock inte på ryktena om landsflykt utan misstänker att något betydligt värre har hänt efter att Elina gett sig ut på ett diplomatiskt uppdrag och försvunnit. Under tiden som våra trofasta protagonister nystar i mysteriet kring den försvunna prinsessan vaknar dessutom den forne kejsaren Fou-Lu upp från sin slummer, något förbannad över att det imperium som han byggde upp inte är vad det en gång var.

Breath of Fire 4 har ett narrativ där du också får följa den onda sidan och även en saga som du får bestämma hur den ska sluta. Min fetisch för engelskt högtravande språk kom nog från det här spelet. Den största utmaningen för mig då låg helt enkelt i att tyda vad det var som den forne regenten överhuvudtaget sade. Dialogen i Final Fantasy XII gav mig rysningar av just samma anledning, liksom den i Final Fantasy Tactics till Playstation Portable.

Mina dagdrömmar började så småningom att handla om något annat än att jag blev bortrövad. I takt med att jag gjorde mitt bästa för att ta mig igenom tonåren började han dyka upp i mina tankar igen. Jag föreställde mig ofta scenarion där han kom in i mitt liv på ett eller annat sätt. Jag vet förstås nu att det var dumt, att det var fåniga drömmar. Men det visste jag nog då, också. Jag antar att det är sådant som vi gör med oss själva. I drömmen så kom han in genom skolentrén, fick syn på mig och sken upp så där som han gjorde en gång. I drömmen tog han min hand och tog mig iväg bort från allt.

Jag skrev en novell om allt det här i årskurs 9. Den handlade om den gång när mamma erkände färg och berättade att hon hade kvar telefonnumret. Den handlade om gången när jag till slut fattade mod för att ringa. ”Jag har nu fått höra hans röst” avslutade jag den texten med och gick ut högstadiet med högsta betyg i svenska.

“Hej?”

”Hej, det är Elin”.

”Vilken? Jag känner flera.”

Elina ber Cray att döda henne. Oavsett hur Breath of Fire 4 fortskrider efteråt så kan det aldrig få ett lyckligt slut. De mystiska organ som legat lite härvar på vägen upp till hennes bädd visar sig tillhöra den kidnappade systern. Experimenten har förändrat henne, förstört henne. Hälften det hon var, hälften något annat. Allt från höften och neråt har ersatts med den långa tentakel, det organ som kräver en hel byggnad för att få plats. Trots det lågmälda är scenen och intrycket väldigt starkt. En vacker saga, på många sätt. En prolog till det som kom att bli ett av de bästa rollspelen genom tiderna. Det spel jag väldigt gärna vill kalla för ett ”ICO för rollspelsgenerationen”.

Jag har en speciell relation till Breath of Fire. Även om jag inte direkt spelade någon titel när det begav sig utan långt efter release så har de ofrivilligt blivit sådana där pusselbitar, likt den om det svartrutiga golvet. För självklart minns jag den sommar när var kväll hemma avslutades med sökandet efter Ninas syster.

Det är samma sommar som jag lyfte på telefonen. Det är inte förrän efteråt som jag ser ironin i det. Att jag som drömde om att bli bortförd på ett långsökt sätt faktiskt hade blivit det. Vi flyttade och skiljdes åt av den orsaken. Liksom Elina förändrades jag. Det hade inte bara med att jag växte upp. Antar att man kan säga att jag också experimenterades på. Hatar vissa ärr som jag har. På många sätt är min saga också väldigt vacker. Skillnaden ligger i att han aldrig hittade mig.