Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

”Spel gör oss bekväma i huvudet.” Jag sitter, så där som jag alltid gör sena måndagseftermiddagar, med benen långt upp över soffstödet och fem kuddar under huvudet. Fördelen med att ha ett faktiskt måste om dagarna nu under E3 är att allt bara är serverat när jag kommer hem. Alla nyheter, trailers ligger liksom uppdukade tack vare våra duktiga medarbetare i redaktionen.

Det var inte många somrar sedan som jag upptäckte och förälskade mig i västerländska rollspel. Jag vet inte vad jag hade väntat mig den sommaren när jag satte i skivan. Det som står skrivet i historien är hur som helst att det tog mig bra många dagar innan jag gick ut och sade hej till solen. Kanske passade Fallout 3 bara in i hur mitt liv var då. Jag minns det faktiskt inte. Efter att mitt alter ego Esrin vuxit upp till en ung kvinna och världen helt plötsligt bara bredde ut sig erfor jag en stark känsla av frihet, en som då i närmast drog mig åt euforins håll. Spelet sade inte åt mig vilket håll jag var tvungen att gå. Det höll mig inte i handen och jag blev förälskad direkt. Rollspel på riktigt, på ett vis som gick så långt bort från Andreas snack om trolls könsorgan i trappuppgången i skolan.

Den trailer jag instinktivt valde att inleda var nya Tomb Raider. Svag för hårt regisserade spel i läckra miljöer. Lara springer längs med en enkelriktad ”korridor” i öppet landskap och avrättar den ena banditen efter den andra. Grafiskt, oerhört läckert. En del av mig kommer att älska det här spelet. En annan del av mig, däremot, den påminner om varför jag kände den våg av hopplöshet under spelsessionen med Dragons Dogma.

Flera, flera år efter att Esrin räddat världen i Fallout 3 har ett annat jag, från en annan tid, tagit sig till den stora huvudstaden. Den stora hydran är dräpt och invånarna kan med det få känna sig litet tryggare om nätterna. Det blir snabbt plågsamt märkbart att min Arya inte är tillräckligt stark för att fortsätta med huvudhandlingen så jag drar förbi tavernan i hopp om lite snabb exp. Och det som slår mig är att spel gör oss bekväma i huvudet. För flera, flera år efter att jag förälskat mig i stora och öppna landskap känner jag istället en våg av total hopplöshet inför det faktum att inte ett enda av sidouppdragen berättar för mig vart jag ska gå, var exakt på världskartan som de här sakerna är menade att bli utförda. Suckar och stänger av efter en stund.

Känslan går att likställa med det hjärnsläpp som ibland kan förekomma under prov, och rätt svar bara inte vill uppenbara sig. Reflekterar inte över det förrän några dagar senare och jag ser trailer efter trailer som inte gör mer än visar upp starkt linjeströmformade landskap efter landskap. Jag njuter absolut av grafiskt frosseri som Halo 4, suktar absolut efter the Last of Us (som lovar att bli ytterligare en trilogi att hamna bland topp tre på spelskribenternas ”årets topp listor”) och för en stund tänker jag inte ens på att så många av spelen bara handlar om att gå rakt fram, sätta sig ner bakom ett skydd ibland och panga på fulingar. Max Payne 3 spelas fortfarande här hemma. Besvikelsen över Mass Effect 3 har nästan hunnit lägga sig.

Och det är då som jag tänker det ”j-vlar, jag har blivit tokigt bekväm av alla dessa filmatiska spel!”. Så när jag möter ett spel som Dragons Dogma som är utmanade, då orkar jag inte. ”Vad då? Tänker det inte säga åt mig var jag ska gå eller vad jag måste göra? SKITSPEL!” När till och med sagornas sagofabrik, Squaresoft Enix, inte vågar släppa oss helt fria längre var är vi då på väg? Är det här verkligen vad vi vill ha? Vad hände med den del av mig som älskade att inte ha någon aning var hon skulle gå?

…

Kom tillbaka!