Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Gravity Rush-Dagboken
17/6

”There was another way. That’s all I remember.”

Vinden drar i håret, lägger enstaka strån tvärs över ansiktet samtidigt som den också påminner mig att jag står alldeles för tunt klätt. Betraktar sång och dans. Applåderar hopp och drömmar. För bara minuter sedan stod jag framför tjugofem gapande ansikten. En riktig puma. Tystnaden fick mig att rodna men ett löfte är ett löfte. Efteråt står jag nere på ängen, lika sommarfin som alla andra och med blommor i mitt hår.

Nu ska du bli fin, sade två flickor och plockade fram sminklådorna. Det är samma tjejer som alldeles innan fick banningar för att de klätt sig i för korta kjolar. Men det är deras dag, en skapt ur hopp och drömmar. Klackarna slår mot trottoaren på vägen ner. De sista justeringarna görs i princip på vägen. Vädret är både varmt och kyligt på en och samma gång. Jag har blivit helt överöst av blommor.

Under avslutningen möter jag det ena lyckliga ansiktet efter det andra. Det kommer fram elever och kramar om mig från klasser som jag aldrig överhuvudtaget har besökt. Något är magiskt med skolavslutningar, men med ens är det som om att ag slutar att lyssna. Jag hör, svarar men egentligen är jag inte där. Ibland tjuter det i mina öron. Det blir liksom som ett tryck där. Det tjuter, fastän det inte borde. För det finns inget som tjuter. Det är en sådan där sak som följt med, som händer när som jag möter något som tar mig tillbaka dit.

Det kan vara en lukt eller en känsla. Något i luften. Det låter mig kanske inte lyssna på glädjen runt om, men det hindrar mig inte från att se. Och vad är det som jag ser, där jag står med blommor i håret mitt ibland föräldrar, barn och lärare?

Att förut fanns det en annan utgång till allt det här.

Och numera är det allt jag minns.

Det var nu exakt ett år sedan som jag satte mig här, vid havsbruset. Du vet att du är på väg att hänge dig åt något stort när du får en förfrågan av inte bara en utan två redaktörer att göra någonting om din resa. Att Ocarina of Time är älskat av så många gjorde bara saken än mer speciell när jag beslöt mig för att låta er följa med mig förra sommaren. Önskar att ni var här och själva fick se platsen för mitt skrivande. Det är en vacker plats, dit inga stigar går och skvalpandet från vattnet är det enda som stör tänkandet.

I år har jag valt ut ett nytt spel, en ny resa och en ny konsol. Du har läst rubriken. Du vet redan vilket spel jag har valt. Säkerligen undrar du också över varför jag har inlett texten så som jag har gjort. Jag har gjort så här för att det är viktigt för mig. Förra året präglades vardagen, närmare bestämt min egen, av överfall och en trafikolycka. Min sommar bestod lika delar sjukgymnastik som av dagboksskrivande. Den här sommaren är speciell, då den har rum för både hopp, lycka och drömmar.

Kanske är det bara magin bakom skolavslutningar som fick mig att känna det, men känslan höll i sig till dagen efter och jag satte mig ner på den här avskiljda platsen. Att jag har ro i mitt hjärta.

Det här är Gravity Rush.



”There was another way. That´s all I remember.”
– Kat.

Äpplet faller inte av sig själv utan kräver att jag trycker på det. Tap the Apple. Personligen gillar jag inte att ”befläcka” skärmen med mina egna fingrar, något som lever kvar från när jag som liten tyckte om att röra vid tv:n då den var på. Den lät ”sqwrish”. Pappa sa alltid ”ajabaja, du har sönder den”. Rör du vid dagens tv-apparater låter det ingenting, men jag får alltid känslan att jag kommer ha sönder någonting när jag rör vid skärmen. Dagens teknik och jag kommer helt enkelt inte riktigt överens.

Äpplet och inledningen är en påminnelse om att vi snart ska ägna oss åt att trotsa Newton. Äpplet rullar vidare genom staden, presenterar det industrisamhälle som inte så lite påminner om Breath of Fire 5. Jag kan inte förklara det bättre än att jag får en känsla av att jag är på väg att sugas in i en saga. Det finns någonting här, som känns speciellt och spännande. Som de första sidorna av en roman där du direkt känner att det här är en historia som kommer att bli svår att släppa ifrån sig.

Äpplet stannar vid en ung, blond flicka som vaknar upp i en lekpark. Hon har förlorat sitt minne, vet inte vem hon är eller var hon befinner sig. Staden är lika främmande för henne som den är för mig. Kontrollmässigt känns det lite stelt till en början. Innan flickan har ”purrat” klart med katten bredvid blir de avbrutna av en ”mystisk man” som egentligen inte är mer mystisk än att ingen på utvecklingskontoret brytt sig om att döpa honom till något. Han ber henne att rädda hans pojke.

Förvirrat följer jag efter och bekantar mig mer med stadens mindre smickrande sida. I kloaken bor det folk. Något är på väg att hända, dessutom. Folk flyr stormen och verkar göra sitt bästa för att undvika polisen. Det visar sig snart att stormen är på väg att ta ett helt hus med en liten pojke i. Folk står på en bro och glor. Den mystiska mannen ber flickan att flyga upp till huset och hämta ner pojken då han sett henne hålla på uppe i luften förut. Tydligen är katten svaren på allt och den besvarar alla frågor så som katter alltid svarar på frågor – inte ett dugg. Men snart befinner vi oss ändå i luften, trotsar gravitationen och bökar med världens kanske mest förvirrande kontroll.

Flickan för sig i luften precis lika… förvirrat som jag och alla Skogs poetiska liknelser med solnedgångar och jag vet inte vad känns en aning långt borta. Stormen sliter upp väggar som den praktiskt sätter framför mig. På det hela får jag lite samma känsla här som när jag försöker mig på plattformsinslagen i Kingdom Hearts. Du hoppar och landar i bästa fall på något. Och inte blir det bättre av att du är upp och ner. Det fungerar som en tutorial. Jag känner mig inte direkt säkrare på kontrollen efteråt. Det tar mig bra många försök att få fatt i pojken.


Om pappa och son är tacksamma?

Njä.

Huset klarade sig inte.

Härnäst följer jag efter en mystisk kråka. Det talas om ytterligare en skum brud som har för sig saker uppe i luften, som setts till med en kråka och vår huvudperson kommer till ”tv-spelstypisk insikt” att det här måste vara just den kråkan. Jakten ser ganska lustig ut, då jag tumlar in i princip allt på vägen. Den porriga kråkbruden är dock inte alls intresserad av att berätta för oss vem flickan är utan försvinner ganska så direkt efter att vi hittat henne. Det blir hur som helst inte så mycket tid till att fundera. En vakt av något slag omringas på gatan nedanför av bråkiga typer. Flickan gör här sin version av ”Kick Ass” (och verkar inte ens fundera på att hon själv sparkar ner ett helt gäng utan problem) och ”verkar” inte det minsta intresserad av den person som hon nyss räddat. På väggen bakom honom ser hon att kråktjejen är efterlyst.

Skumma fiender anfaller. Fram till nu har det varit mycket handling, men inte så mycket spelande. Fienderna ser ut kladd med discokulor. De har en sådan typ av design att vi nog helst inte vill veta varifrån utvecklarna fått inspirationen. Spelet vill åter igen att jag befläckar skärmen genom att dra flickan åt sidan för att undvika attacker. Där och då bestämmer jag mig för att det kommer att bli en offensiv spelstrategi… Fienderna som kryper upp på väggarna kräver flygsparkar och ger ytterligare strategiska möjligheter i fråga om att trycka lite hur som helst på knapparna. Känns bra hur som helst, striderna. Gillar känslan av att störtdyka ner från luften för att landa rakt på en fiende. Ger lite samma kaosartad känsla som kan infinna sig i Kingdom Hearts, där du också sällan har koll på vad du gör men du vinner ändå.

När striden är över släpps vi äntligen fria att göra lite vad vi vill. Spelet har lite sandlådeupplägg, på det viset. Fontänen intill behöver lagas och det görs bäst genom att samla röda kristaller. Dessa kristaller finns lite här var i staden, och kan användas för att antingen uppgradera förmågor eller till att laga broar, fabriker och dylikt som är trasiga. Framför allt ger det oss något att göra mellan uppdragen. Flickan kan inte vara i luften hur länge som helst. Det finns en mätare som visar när gravitationen blir normal igen och då gäller det att ha koll på var man landar någonstans.
Särskilt då staden befinner sig ovan en stor avgrund…

Oväntat roligt att leta kristaller och att använda sig av gravitationen för att ta sig till olika ställen.



Flickan har ingenstans att duscha.

Det är, som ni alla vet, ett problem.

Medan hon går runt och funderar på att lösa de ”dagliga” behoven missar hon att det inte är ett lock för avloppsbrunnen och tumlar ner. Av någon oklar anledning så tycker hon direkt att den smutsiga kloaken är bästa lyan och att enda problemet är avsaknaden av möbler. Japp. Hon är lite galen. Men innan det att hon hinner fundera på varifrån hon ska få sådana skriker någon på hjälp alldeles ovanför. Gumman, som snart räddats från geggan med discokulorna, är precis lika tacksam över att ha blivit räddad som de övriga och sätter direkt igång att gnälla på flickans opassande kläder. Håller väl med om att ett klädbyte borde finnas med på hennes ”att göra”-lista. De ser inte så praktiska ut, om vi säger så. Som tack för att jag räddat gummans liv ger hon mig en stol.

Genom att använda gravitationen (saker följer med i bara farten) transporteras den ner till lyan. Härnäst föreslås det att jag tar mig upp igen och pratar med invånare för att få fler möbler. Det ser lite tomt ut med bara en stol liksom. På samma sätt som innan får vi ett bord av någon som tröttnat på att plugga. Vi stöter ihop med vakten igen som tycker att jag borde kalla flickan för någonting annat än flickan i den här dagboken och döper henne till Kat. Kat som tydligen inte har några bättre idéer själv på vad hon vill heta går med på det. Du har en katt, så du får heta Katt. Typ. Och vakten presenterar sig som Syd (och är detektiv, egentligen).

Ny strid introducerar nya fiender, avlånga hackspettar som kräver att jag flyger upp i luften och störtdyker ner på dem. Discokulorna är alla fienders svaga punkt. Börjar på riktigt att få in snitsen. Efter att vi har fått en säng i belöning är Kat redo att duscha.

Vilket hon gör.

Efteråt blir det lite mys på sängen. På twitter skrev jag en gång att orsaken till att jag behöver 40 minuter om morgnarna inte består i tiden det tar för mig att duscha utan tiden efteråt till att däcka i handduken. Kat är lite som jag här.

Senare, under eftermiddagen och jag pudrar näsan passar jag på att samla röda kristaller och utforska nya skrymslen och vrår. Extrauppdragen som finns lite varstans i staden är tråkiga och går alla på tid. Det är en annan sak jag ogillar. Saker som går på tid. Antingen ska jag ta mig någonstans på tid eller ta hand om flertalet fulingar på tid. Gillar inte stress så jag möter upp med Syd istället. Han vill ha min hjälp att fånga Alias, mästertjyven. Han ber mig därför att ta mig till kyrktornet, men jag får inte bli sedd av polisen.
Polisen har sett Alias i området och är beredda.

Att ta sig till kyrktornet är inga problem, men att sedan ta sig vidare till parken… det tar mig flera försök. Du har dålig sikt när du är i luften. Faktum är att detta tar mig så många försök att spelet till slut berättar för mig vilken väg som jag ska ta… Sa ett fult ord på F här. Vid fontänen byter Kat ut den där viktiga ”saken” som tydligen är så pass skitviktig att folk låter den ligga helt framme för vem som helst att gå och stjäla den. Kallar det för ”sak” då jag helt ärligt inte förstod vad var för något. Alias måste verkligen vara en mästertjyv om han ska försöka sno den, i alla fall. Så viktig att han till och med klär ut sig till Syd för att lura Kat till att ge ”saken” till honom. Syd själv vaknar upp i gräset bredvid. Men innan någon hinner säga ”nedrans” baklänges attackeras området av monster.

Vid fontänen är alla poliser döda.

Nya fiender har tillkommit.

Fåglarna kräver att jag slänger saker från omgivningen på dem. Filurerna med snäckor att jag tar sönder de först så att discokulan under kommer fram. Kat får nu för första gången beröm för något som hon har gjort och känner, kanske för första gången sedan spelet började, att hon funnit en plats där hon trivs. Folk har hittills varit misstänksamma mot brudar som fumlar runt i luften.


Ovanför står Alias och betraktar alltihop.

Han säger: ”Poor lost Queen.”

... Fortsättning följer.