Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Capcom gör det väldigt sällan lätt för sig. Jag minns diskussionen kring Dead Rising och sättet som spelet hanterade dina sparningar. Eller rättare sagt; din sparfil. I en felfri värld hade Capcom låtit dig spara när som helst, hur många gånger som helst och utan konsekvenser.

I en felfri värld hade med andra ord Dead Rising varit ett sämre spel. Den inbyggda klockan gjorde Dead Rising till inget annat än någonting fantastiskt unikt. Bara det faktum att du kunde stå i städskrubben till det att tiden gick ut och ändå "klara" spelet är värt att applådera.

Befann du dig inte på ett visst ställe under ett förutbestämt klockslag gick du miste om viktiga nyckelscener.

I Dragons Dogma har Capcom, vanan till trots, inte heller gjort det lätt för sig. Nog för att vi här bjuds på en öppen och stor värld full av innehåll att utforska enligt den västerländska traditionen. Capcom har tittat på kassakor som Dragon Age, Elder Scrolls och God of War för att röra om allt till en Gott & Blandat-artad kompott. Men det är inte utan att en del sura fiskar har följt med av bara farten (jag äter inte lakrits).

Dragons Dogma är ett spel fullt av detaljer. Det är svårt att inte förundras över hur små, till synes oviktiga inslag som det har lagts ner krut och energi på. Fiskar sprattlar glatt i pölar du inte lär besöka, Chimeras lek påminner lite om Gunillas nya hundvalp och det går inte att snabbfärdas. Det är inte ett irritationsmoment som direkt känns de få första timmarna. Då är promenadstigarna ganska trevliga.

Men bara ett sådant faktum att ju mer du bär på, ju tyngre blir du (låter väl kanske inte helt ologiskt) och desto långsammare springer du. Det är en sådan där liten, till synes helt oviktig detalj, som snart ska till att bli ett irritationsmoment. För samla på saker, det gör du. Och springa, det blir det en del. Fram och tillbaka. Hit och dit. Upp för branten, ner för branten och när du passerat tiotalet spelade timmar, hört dina följeslagare varna om att vägen delar på sig där framme X antal gånger, det är då som du kommer att inse vad för typ av spelare som du är.

Dragons Dogma är hardcore.

Fast sett ur en ”icke” hardcorespelares ögon.

Det är att sätta på sig tightsen och ge sig ut på motionslöpet. Antingen orkar du trettio minuter eller så sitter du och tittar på från bänken nynnandes till ”Eye of the tiger”.

På det viset är Dragons Dogma likt Dark Souls i att det skiter fullständigt i om du gillar det eller inte. För spelet gillar verkligen inte dig och ibland kommer det att göra sitt allra främsta för att få dig att stänga av. Det är lite som att skaffa ungar, misstänker jag. Du kommer att intala dig själv att det var en bra idé att skaffa dem fram till den dag då de flyttar ut.

För de här transportsträckorna hade väl kanske gått an om det inte hade varit så att minsta lilla j-vel på vägen är huvudvärksorsakande.

Sänk garden och Game Over.

Fruktansvärt irriterande då jag valde den klass som inte har en garde att sänka till att börja med…

Men, du fattar. Fiendefloran i Dragons Dogma är till för att hitta nya kreativa lösningar på ditt problem, där det är du som är problemet. Var och en för sig själv är kanske inte riddare, oknytt och vargar särskilt svåra att rå på, men låter du dig själv hamna i en situation där du blir omringad i flock har du en betydligt tuffare nöt att knäcka.

Höjdarnamn från utvecklingsteamen bakom Devil May Cry och Resident Evil har här gjort sitt för att bjuda på riklig fiendevariation. Första mötena är likt Dark Souls riktigt läskiga då du aldrig riktigt vet säkert vad cykloper, spöken och annat ska hitta på.

Första gången jag var med om ”the sight of a woman excites it!” och ett troll försökte tackla mig med rumpan före är något jag tycker att alla borde få uppleva någon gång i livet.

Ett väldigt typiskt "ööhhmmm?"-scenario.

De större fienderna går att klättra upp på. Capcom har tidigare talat sig varma om att man har gjort sig av med bossars ”svaga” punkt för att satsa mer på taktik, att du som spelare ska tvingas fundera både en och två gånger inför strid. Så numera går det att slå precis var du vill på fienderna (men det finns fortfarande områden där dina slag tar litet mer…).

På västerländskt rollspelmanér är handlingen sekundär och karaktärerna platta (Witcher 2 borträknat).

Det är synd.

I den perfektaste av världar hade Capcom slängt in en mix av sina egna tokiga karaktärsporträtt. Istället har de kopierat Elder Scrolls-mallen rakt av och fått till en kanon som är väldigt svår att engagera sig i. Pawn-systemet är en tudelad kärna. Delvis gillar jag att du får ta med dig/skapa ditt lilla följdtåg själv som också går att anpassa efter din spelstil.

Pawns är dock inte mer än tomma skal till karaktärer vilket absolut påverkar helhetsintrycket av att de inte är individer värda att ty sig om. De kommer med smarta tips, hjälper dig mer än behövligt i strid och får de allra ensammaste av ruiner att kännas lite mindre ensamma.

I den perfektaste av världar hade Capcom låtit mig spela det här spelet med goda vänners sinnelag. Det går knappt en spelsession utan att jag förundras över frånvaron av ett samarbetsläge.

Capcom gör det sällan väldigt lätt för sig. Och när allt ser som allra mörkast ut, jag är på väg att stänga av efter att ha åkt på storstryk… ja då blir allt skitsvart.

Faktum är att jag inte ser ett dugg framför mig. Och Dragons Dogma blir som ett helt annat spel. Det som hittills varit ett slentrianmässigt rollspel med grådaskig grafik får helt plötsligt den stämningshöjare som Ida fram till idag haft ensamrätt på. Natt och dag blir en oerhört central del av spelupplevelsen, där det blir riktigt obehagligt att gå runt med enbart en ensam ljuslykta som enda ljuskälla. Visst kan det bli mörkt i spel som Skyrim och Reckoning, men Dragons Dogma har nätter som skulle få Alan Wake att börja bita på naglarna.

Vad det också gör bra är att det engagerar mig i min karaktär, det alter ego som jag har skapat i den inte alls så tokiga karaktärseditorn. Liksom som i fallet med the Reckoning blir samlandet snart maniskt. Jag vill ha bättre utrustning, jag måste bara ha en ny båge och jag vill ha det med en gång! I Dragons Dogma tas steget längre och jag får till och med bestämma vad jag ska ha på mig UNDER rustningen.

Den där fantastiska känslan efter lyckat uppdrag och du har fickorna fulla med guld är lika underbar var gång, den som aldrig riktigt infann sig i Skyrim.

I en felfri värld hade Capcom låtit dig ha hur många sparfiler som helst och låtit dig teleportera hur långa sträckor som helst. I en felfri värld hade med andra ord Dragons Dogma varit ett annat spel, ett sämre spel.

Och det är väl det som är grejen, att det inte är meningen att du ska gilla det förrän efter att du sett eftertexterna för andra gången (du måste spela det här spelet två gånger för att få se det riktiga slutet). Och det är inte förrän först då som du gillar det, efter att det har tagit slut.

Lite som att skaffa barn, antar jag.

"Risin' up, baaack on the streeeeet
Did my time, took my chances
Went the distance
Now I'm back on my feeeet
Just a woman and her will to suuuurviveee"

7/10