Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Bussresan hem tog henne tjugo minuter. Det är inte svårt att sätta sig in i vad hon tänkte på medan verkligheten passerade utanför fönstret, men jag har aldrig kunnat släppa det. Kontraster - var och en på väg till sitt och alla så tagna av egna tankar att ingen uppmärksammar henne. Vissa är på väg hem för att möta upp med nära och kära, en annan har kanske eftermiddagen reserverad för fritidsaktiviteter och hon, femton år gammal…

Tre år senare undrar jag fortfarande vad hon tänkte på där i bussen.

”I nya Tomb Raider kommer Lara Croft att lida. Hennes bästa vän kommer att kidnappas. Hon kommer att tas till fånga av banditer på ön. Och sen kommer dessa banditer att försöka våldta henne. Hon blir bokstavligen ett infångat djur. Det är ett stort steg i hennes evolution: hon tvingas att antingen slåss eller att dö.” – Rosenberg.

Den senaste tiden har det förmodade våldtäktsförsöket på Lara debatterats flitigt. Crystal Dynamics har en vision att spelaren ska vilja beskydda henne, genom att försöka framställa Lara som en mer mänsklig person än vad vi är vana vid. Du ska inte vilja vara Lara Croft, du ska tycka synd om henne. I en tidig trailer möter vi därför en hyperventilerande Lara, vars känslor inför allt det hemska är svåra att ta miste på. Om vi bara för stunden ignorerar det faktum att uttalandena i sig känns märkligt illa valda tycker jag här att man har lyckats med någonting alldeles unikt. Lara, ung och oerfaren, möter här också något som för henne är fullkomligt främmande.

På ett vis handlar det om att vakna och inse att under den där fridfulla, blå himlen finns någonting helt annat, en stark kontrast till livet som inte passar in. Det går att skriva väldigt vackra ord om kontrasten som sådan, just för att bilden är så svår att begripa. Grus skär in i din kind. Asfalten känns kall. Nästan lite fuktig. Men det är inte vad du tänker på, vad du styr tankarna åt under den himmel så fridfullt blå att kontrasten får detaljerna att kännas vacker .Jag antar att det handlar om att du möter en liten bit av den faktiska verkligheten. Lara ser folk hon känner och kanske bryr sig om mördas. En vanlig tv-spelshjälte hade kanske muttrat något om hämnd, alternativt överspelat ropat ut all sin smärta mot himlen efter att kära tagits ifrån honom för att sedan löpa amok bland skurkarna. Lara får panik och det är nästan som att jag kan känna hur hennes hjärta bultar.

Det som sedan följer är att Lara till slut blir upptäckt av en bandit, som trycker upp henne mot en vägg. De sexuella undertonerna är plågsamt tydliga, oavsett våldtäktsförsök eller inte befinner sig Lara i en sexuellt hotfull situation. Det spelar egentligen inte heller så stor roll att vi inte får se mer, eller kanske någonsin får veta vad utvecklarna hade för tanke då de nu i efterhand känt sig tvingade att dementera att det är ett våldtäktsförsök. Internet har den effekten ibland. Är tillräckligt många irriterade, som i det här fallet, dras det ganska snabbt till med efterhandskonstruktioner.

Och vad säger egentligen debatten? Att det är ett tröttsamt berättargrepp? Att vi inte gillar att Lara görs till ett offer där man så starkt anspelar på hennes kön? Att liknande dramaturgi ska hålla sig till film och inte spel? Oskar Skog menar att om vi vill ”att spel ska tas på samma allvar som film måste vi också kräva att manus och skådespel lever upp till samma nivå” och han är inte ensam. Han har inte fel. För konsekvenserna av våldtäktsförsöket är att Lara inte bara dödar en utan antagligen i runda slängar ett hundratal personer. Hyperventilerande och tidigare oerfarna Lara får plötsligt ”tv-spelskrafter”. Det är effektsökeri vars konsekvens blir att vi som betraktare får det svårt att ta det på allvar.

”Utmaningarna som Croft möter tillåter henne att uppträda mer mänskligt” – Rosenberg.

Och det är väl kanske sant, i viss mening. Det är så här vi förväntar oss våra könsroller. Men att säga att det är tröttsamt dramaturgi är också lite väl hårt, enlig min mening. Du säger inte till en åttaåring som just ska till att sätta dit ett par ögon på sin sol att han kanske ska pröva att göra någonting lite mer originellt. Du säger ”åh vilken fin teckning” och hoppas att det en dag ska leda till välbetalt jobb, minst två ungar och ett gästrum för mamma och pappa. Det jag menar är att det måste börja någonstans. Vill vi att spel ska tas på samma allvar som film måste vi kunna tillåta att spelutvecklare testar och utmanar invanda normer. Crystal Dynamics, ett gäng grabbar som antagligen suttit och verkligen funderat på de här sakerna, vill göra någonting annat än en kvinnlig Nathan Drake och skapa en karaktär som du faktiskt bryr dig om. De vill att du ska känna. Oavsett resultatet, så är det i alla fall ett försök.

Och det är det som gör en del av debatten märklig så här i efterhand. För vad är det som några säger? Jo, det sägs ”våldtäkt? – fy fan vad vidrigt att ha med det i ett spel”. Spel ska vara underhållning. Spel ska vara kul.

Vad debatten säger är “hysch, hysch”, och detta så starkt att Crystal Dynamics valt att gå ut offentligt och förklara att det inte alls är menat att ses som ett våldtäktsförsök. Jag skulle inte bli förvånad över om det första jag mötte efter att spelet installerade sig på min hårdisk en förfrågan om jag vill ha scenen i mitt spel eller inte. För det är en sak när Twitter stormar, en sak när spelforumen delas upp men en helt annan när tidningar, övriga media, lägger sig i. Brian Horton, art director, lär ångra uttalandet förra året, att han tycker att Laras rivsår och söndertrasade kläder är sexiga. Det som följer är nu vad vi kallar ”damage control”. Företagets överhuvud, Darrel Gallagher, har gått ut med att Rosenberg inte haft en susning vad han talat om.

Och enligt honom är inte sexuella trakasserier ett tema som överhuvudtaget finns med. Visst finns det alltid hotfulla sexuella undertoner när en kvinna tas till fånga – det är vad vi förväntar oss, att manusförfattarna ska till att reducera henne till manlig åtrå men att det inte skulle finnas där alls? Döma av trailern har jag svårt att se det. Men jag kan tycka att det är synd, oavsett tanke bakom, att det som råder är ”hysch, hysch”.

Attityden äcklar mig. Jag har aldrig förstått den, heller. Det är som om det vore ditt fel liksom. Inte för att det hände dig, men för att du är jobbig efteråt. Vi älskar att tycka synd om offer, men bara de som inte överlever. De andra, de är jobbiga, de kräver tid, engagemang och en stor portion tålamod. Det finns ingenting som är roande med våldtäkter. Syftet är inte att ge det ett underhållningsvärde. Det jag inte gillar är attityden, att det är så hemskt att det inte får eller kan föras på tal.

Det är av just den anledningen, efter att jag läst kommentar efter kommentar, som jag röstar för att vi fullbordar våldtäkten av Lara. Istället för att hyscha kring det här, trampa runt förbjudet område, låt oss löpa hela linan ut. Våldtäkt är hemskt. Brutalt och rått, oftast. Ibland inte. I ögonblicket tycker samhället synd om dig, du som så oskyldigt fått ditt liv förstört för alltid. En mamma sade det i tidningen, att killarna hade förstört hennes dotters liv. Där fick hennes dotter höra att ingenting någonsin kommer att bli bra, igen. Det är den syn, som finns. Råkar du ut för det kommer du aldrig att kunna leva lyckligt i alla dina dagar. I ögonblicket tycker folk synd om dig, på ett sätt som du själv förmodat inte hade gjort utan deras hjälp men efter tiden undras det mest när du tänker gå tillbaka till att bli ditt vanliga jag igen. För du är jobbig, liksom. Och jobbiga personer är krävande.

I ögonblicket älskar vi att tycka synd om våra offer. Det är av den anledningen det uppmärksammas i tidningarna. Det säljer lösnummer. Vad det inte skrivs om är allt det som kommer efteråt. Du får höra att ditt liv är förstört, men inte på vilket sätt. Du ges ingen valmöjlighet att själv bedöma om det är värt det eller inte.

Det är ingen som berättar för dig att du kanske aldrig mer kommer att tycka om att sova bredvid någon, att fragment av minnen du inte förstår kan komma att åstadkomma brutal ångest. Det är ingen som skriver om plötsliga blödningar eller stunder där du inte ens har märkt att du suttit och glott rakt fram. Du har äckelkänslor utan att du vet varför, undviker gator du alltid känt dig trygg på och söker aktivt sätt att döva det som kryper, om så bara för att verka normal. ”Jo, det är hemskt, men nu tycker jag att vi talar om någonting trevligare”.

För det är ingen som skriver om lyckliga slut, trots att de finns.

20 minuter tog det för den femtonåriga flickan att åka hem. Vad hon än tänkte på, där i bussen, så är det inte svårt att tänka sig att hon inte trodde att livet någonsin skulle kunna bli bra igen.

Om Crystal Dynamics vill visa hur Lara Croft utvecklas från den oerfarna, utsatta till den krigarprinsessa vi också fått se – för all del, gör det. Någonstans måste ett första steg tas, om så bara för att sätta dit ögon på en teckning. Det enda jag i så fall önskar är att, bland alla ”sitta bakom skydd och pricka skallar med pilbåge” också att det visas prov på vad verklig och sann styrka handlar om, att det inte glöms bort att det i slutändan är värt kampen.