Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Jag antar att ingen egentligen funderade närmare på saken förrän efter det som hände med Sandra och Matilda. Det minns jag så väl, hur det i tidningarna debatterades fram och tillbaks, hur den ena krönikören efter den andra vägde för och nackdelar mot varandra. Rubrikerna tycktes inte handla om någonting annat den sommaren. Inte för att någon, överhuvudtaget, tycktes komma fram till någonting. Du förstår, när en underhållningsform som denna fått fotfäste bland tittarnas hjärtan finns det inte särskilt mycket att göra. Du kan gå ut och skriva att det är omoraliskt, att det är fel men du kommer inte att vinna dina läsares gunst.

Det var ett misstag, sades det. Ett hemskt men samtidigt ärligt misstag. Ett sådant som vem som helst kunde göra. Efteråt var det ändå försent för att göra någonting åt saken och om vi ska vara uppriktiga – hade man inte gjort dessa två flickor en tjänst? Den krönikör som inte kom till liknande insikt, oavsett vinkel att angripa debatten ifrån, upphörde plötsligt sin skrivande karriär. Samhällskritik är bara tillåtet så länge opinionen stöder åsikterna. Vem kan vara arg på ärliga misstag? Sir. Arhman Cage gick till och med ut och bad berörda om förlåtelse. En stor man, resonerade tidningarna. Att erkänna att man kan göra misstag som vem som helst, ja det gör en till en stor man. Jag har alltid undrat, förstås, vad som egentligen hände. Två unga går in för att campa i en skog och försvinner spårlöst. Ingen, förutom Sara och Matilda, kan säga idag vad som verkligen hände.

Jag minns den första gången jag såg deras ansikten på löpsedlarna. Var är Sara och Matilda, frågade rubriksättningen och om jag inte minns helt fel så ordnades det skallgångar för frivilliga. Allting talade för det värsta, i synnerhet då man fann allt från tält till packningar nere vid vattnet. Jag var inte med den gången. Jag läste om det dagen därpå, sittandes här hemma på terrassen. Förklaringarna duggade tätt efterkommande dagar. Belöningar utfästes. Det gick inte en dag utan att någon viktig person hade någonting alldeles vitalt att säga. Vi får inte ge upp för flickornas skull, sades det. Familjemedlemmar målade upp bilden av två levnadsglada unga personligheter, vars kärlek till natur och djurliv aldrig tycktes sina. Duktiga i skolan, omtyckta och med allt gott som livet hade att erbjuda framför sig.

Ett ärligt misstag, ett som alla vi människor gör och sanningen, den verkliga sanningen försvann bland alla förståsigpåare och insiktsfulla som hade något att säga. Sir. Arhman Cage, en enkel människa som alla vi andra visade det sig. En sådan som det går att förlåta. Om Sara och Matilda gjorde det lär vi aldrig få veta.

- Marianne Skoglund

Bland drakar och demoner

”Du är verkligen kass på det här.” Malin kunde inte hjälpa att hon skrattade, trots att den person som hånandet var riktat emot vare sig kunde se eller höra henne. Febrilt klickade hon på den vänstra musknappen, drog pilen i ett svep över skärmen nöjd över allt klirr i kassan hon åtog sig. Inte för att stress gjorde någon skillnad. Det här var ingen tävling, långt ifrån. Det var bara det att kaxigheten från under förmiddagen verkligen slog bakut för honom. Hur skulle hon inte dra nytta av stunden?

”Bara för att du står och tittar på”, fick hon snart till svar i det lilla chattfönstret. Ursäkter, ursäkter, resonerade Malin och insåg att leendet hennes format läpparna till en oval liten härlighet. Hon undrade om hon hade skrattat för högt, för i rummet bredvid hördes det hur någon avlägsnade sig från soffan. Ikväll kunde han åtminstone inte gnälla på volymen. Det Martin skrev var inte riktigt sant. Nog för att hon hade valt en klass som av naturliga orsaker föredrog att hålla sig litet på avstånd men hon gjorde faktiskt sitt för att bidra. Hon gjorde mer skada än nytta om hon gick närmre. Att han dog så mycket var inte hennes fel, hon stod faktiskt och öste på en bit ifrån.

”Det var lamt”, skrev hon halvt ointresserad av att lyssna på fler av ursäkterna. Flera av föremålen som hon hade plockat på sig var riktiga guldklimpar. Färgerna var av sådana slag att det fick henne att vissla högt. De delade inte på föremålen. Det var det som gjorde spelet så bra, oavsett vad demonerna lämnade ifrån sig var allt menat endast för henne. Martin kunde inte alls se vad det var som hamnade på marken framför henne, liksom hon inte fick se vilka skatter som gavs åt honom. Av den anledningen vart det aldrig på riktigt någon tävling emellan dem, fanns ingen stress att så snabbt som möjligt plocka på sig allt innan den andre hann dit. Malin fick sitt, han fick sitt och så var det med den saken. Att hon därför skulle nöja sig med att stå vid sidan av och bara titta på var befängt. Fanns ingen anledning hur som helst. Men han letade ursäkter för att det inte gick bra för honom och hon var tacksam slagpåse.

Fortsättning följer.