Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

”Det är något med den här bilden som bara är så het”. Vädret, att hata eller att förringa, är oavsett ställningstagande ett tacksamt samtalsämne. Du kan förtala den grupp av människor som inte verkar göra någonting annat än att diskutera det, nog så fan sitter du själv där ändå när ämnena tryter och värmen trycker på. Det är någonting med att bo i Sverige som gör det oerhört tacksamt att föra vädret på tal. Det kan vara en isbrytare, är du och han främlingar jämte mot varandra kan det vara det där första steget som för er närmare.

Särskilt för nördar är vädret ständigt närvarande. Att trotsa solen, slå ner persiennerna och sitta inne under en varm sommardag kräver både mod och styrka. För att sitta inne, i Sverige, när det är fint väder ute gör du bara inte. Har du ingen bra ursäkt blir det lätt tvära blickar över middagsbordet om du avslöjar att du valde att nöta ihjäl ett par helvetesdemoner efter frukost istället för att gå ner till vattnet som alla andra. Jag kan berätta att för tillfället ligger redan ett hundratal där nere, insmorda i förhoppningen att det här det är dagen då den där perfekta solbrännan infinner sig.

På kvällen, senare, slår det mig att mitt skinn är det allra ljusaste bland borden. Blickarna från bekantskapskretsen är inte nådiga. Där har du beviset. Du är kritvit. Ser du det inte själv att så här kan du inte hålla på? Väderfrågan, alias solbrännan, är så inpräntat i oss att det är menlöst att ifrågasätta idealet. Nog minns jag hur mamma alltid höll på. Bland alla dietkurer hon försökte lura på mig så skulle det investeras i ett sådant där hopfällbart solarium. Jag tror aldrig att jag testade det. Det är någonting med att lägga sig naken i ett rum utan lås för dörren när du inte är enda syskonet som aldrig gick jämt ut.

Antagligen beror deras försök att överföra ångesten vidare till mig på att jag inte bryr mig. Eller att jag inte bryr mig tillräckligt. Visa magen nu då. Vi vill ha det yttersta beviset för vad du gjorde igår. Jag minns inte hur samtalsämnet överhuvudtaget övergick till att diskutera min hud. Kanske var det till och med jag som inflikade att det var tur att vi inte valde att sätta oss ute i måndags då det regnade. Vi älskar att gnälla på hur tråkigt det är att tala om det, men ändå sitter vi där till slut och jämför somrarna med varandra. För vem minns inte hur snabbt det gick att brännas vid förra året? Och brändes du inte vid förra året för att du satt inomhus och spelade tv-spel var du tragisk. Själv har jag alltid haft väldigt svårt för att lägga mig ner och göra ingenting.

”Åtminstone fram till att du fick den där minen” En möjlighet är att de är avundsjuka, för att jag hinner med att göra båda två. Jag har lyckats förena det bästa av två världar. Soltragedi, så att säga. Det är Viktor som säger det, innan han går, att det gör honom ont att behöva åka hem och lämna den här bilden av solskyddsfaktor, mig och ihjälklickandet av helvetets alla demoner ute på balkongen. Och om vi ska vara ärliga, så är det varmare där nere i helvetet än vad det är här uppe.