Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det handlar om ”om”. Allt, det finns där. Min historia och det som varit. Vad som ska ske är upp till mig. Dåligt samvete är ofrånkomligt. Rösten och det ömkliga i tonen, den hon använder när hon vill måla upp en bild av sig själv som en väldigt liten människa, gör det svårt att inte förlora sig i tankar. Om vad som kunnat vara, men som inte är. Det är lustigt att ingenting i världen får mig att vilja supa skallen av mig som min mamma. Lustigt för att… i slutändan, det är vad det handlar om. Det är vad alla ”om” i världen alltid handlar om.

Vaknade sömndrucken en natt av att det slets i min arm. Mamma bemödade sig inte med att väcka mig först, hon tog tag i armen och drog mig upp ur sängen. Det gjorde ont, inte av chock eller förvåning utan för att det gjorde ont. Minns känslan. Det kändes som att den skulle gå av. Det skriks och det gapas, men allt som finns kvar av det består av annat än ord. Allt utom ”det här var sista gången!”. Det upprepas in i förbannelse, liksom mantrat hur respektlöst det var att göra någonting sådant här när barnen är lediga. Det var mamma som skrek. Pappa gjorde ingenting. Jag såg honom på väg ut, i farten, sitta inne i det stora rummet. Syskonen satt redan i bilen, fastspända och lugna. Jag var den enda som kände panik, för liten för att förstå. Och så förstås gjorde det ont i armen, den som skulle till att bli undersökt dagen efter.

Jag var liten då, men det var en sådant där ögonblick som kom för stanna. Min bror tröstade mig, ironiskt nog, med att han tyckte att jag var betedde mig vuxet, att han tyckte att det var duktigt av mig. Betedde mig inte det minsta vuxet, liksom. Faktiskt så satt jag i den där stolen och gjorde allt annat. För jag förstod inte varför pappa inte var med oss, varför mamma hade så brått att komma därifrån. Den natten tänkte mamma lämna pappa. Hon tog oss, lämnade allting annat och flydde. Jag vet inte vad det var som fick henne att stanna. Kanske att planen i sig självt inte var något vidare uttänkt. Var skulle hon ta vägen? Plötsligt så stannade hon bilen. Mitt liv, fyllt av ”om”, hade där och då kunnat få en annan vändning, en annan historia skriven. Kanske är det därför hon har så svårt att träffa mig idag. Inte för att jag inte gjorde allt för att leva upp till den här bilden som hon hade av den perfekta familjen, för jag gjorde precis allt hon ville. Jag försökte till och med lära mig ett extra språk, fastän jag inte klarade av att böja verben rätt i engelska.

För det var hennes bild av den lyckade dottern, en som inte kom att bli hennes livs misstag. Jag var inte tilltänkt, planerad. Jag hände. Och det var ett misstag. Hon blir påmind om det när hon ser mig. Hon blir också påmind om att det beslut hon tog var att åka tillbaka hem den natten. Allt som kom att hända, långt därefter, det kunde ha fått en annan utgång om hon bara inte hade gjort det. Hon kunde ha räddat mig. Idag är jag en påminnelse om att hon inte gjorde det. Men det är ju inte därför jag är arg utan för alla de här aktiva valen att inte finnas där för mig. Det är inte så att det inte har funnits möjlighet. Jag har varit en sådan där otroligt korkad person, som när jag låg på intensiven faktiskt bad läkarna att ringa henne. Men hon kom inte. Inte då och inte efter. Hon var dessutom den jag till slut valde att berätta för då jag med tiden inte orkade att vara ensam om att bära allt inombords. Hon ryckte bara på axlarna.

Tror det var det som gjorde att det tog en sådan tid innan jag kände att jag skulle säga något till syskonen, men då var det också för sent. De har sina familjer. Finns liksom ingen anledning att gå dit och vara jobbig, att ta upp energi. Och uppenbarligen, jag sitter ju här. Jag överlever det ju.

Jag får nästan alltid dåligt samvete när det går bra för mig. Det är en sådan sak som det inte talas om. Men, som är ett problem. För mina känslor gör att jag, efter tid, själv försöker dämpa samvetet genom att förstöra för mig själv. Går det bra, ser jag till att jag det går dåligt. Kan inte förklara det bättre, men, det är som om det gör mig till en dålig person. Inte för att jag tar för mig, för att personer som inte finns kvar inte kan det. Vilken rätt har jag till lycka? Jag borde inte ens finnas. Min existens har bara gjort det jobbigt för folk. Hade jag inte funnits hade saker varit annorlunda, till och med för mamma. För då hade ingen kunnat göra mig illa. Och det är en sanning, oavsett hur man väljer att ställa sig till den. Hade inte jag funnits hade inte hon behövt ha dåligt samvete. Det spelar ingen roll vilka bedrifter jag lyckas med, eller vilka drömmar jag ger mig hän för allt jag gör... det är trots det beslut hon tog.

Hon ringde mig igår. Kom med andra sanningar. Hon berättade att det är slut nu. Mamma har avslutat det hon påbörjade för en väldans massa år sedan, den där natten i den där bilen. Hon ringde för att berätta det igår. Det är lustigt att bara hennes röst får mig att känna suget av alkohol. ”Du får göra vad du vill med det här. Jag tänkte bara att du skulle veta.” Hur allt hade kunnat vara. Det har alltid funnits i mig, bilden av den perfekta kärnfamiljen. För en stund igår funderade jag på det, om det här var ett försök från henne att säga förlåt, kan vi försöka igen? Jag funderade på vad jag skulle säga om hon frågade om vi kunde ta och träffas, göra någonting ihop och om det fanns en minsta chans att få ett normalt förhållande igen. Men det kom aldrig något sådant försök. Istället sade hon det mest… underliga jag har hört en människa säga till någon annan. Hon sade: ”Du får inte gå på min begravning”.

Antar att allt det finns där i den meningen, min historia och mina "om".