Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Från början hade jag tänkt inleda den här recensionen med ett par meningar om pubertetsångest, skolkarikatyrer och det underbara i att få ”hora” nerklottrat på skåpet. Hur vi än ställer oss till den egna skolgången går det inte att överdriva hur var och en har sina alldeles speciella upplevelser av den. Vi har killarna som tryckte upp tjejerna mellan utrymmena i korridorerna, intrigmakarna i klassen som inte gjorde annat än att spela ut varandra och så förstås nördarna som satt utanför träslöjden och kastade tärningar. En tanke var att Lollipop Chainsaw på något sätt skulle parodiera allt det här. Men redan efter den första banan står det klart att det inte har som syfte att driva med skolkarikatyrer. Faktum är att skolkorridorerna och lärarna överges ganska tidigt.

Min andra tanke var att diskutera bröst, rumpor och nedlåtande könsord. Att växa upp är detsamma som att du ska må dåligt över att din kropp utvecklas för sent/ tidigt, att du har små bröst/stora bröst och att oavsett hur länge du glor på den så kommer din rumpa förmodligen aldrig någonsin att se okej ut i dina ögon. Pubertetsångest är ju en sak, sexuella kränkningar under tiden du har pubertetsångest är en helt annan. I dagens samhälle görs det nästan ingenting annat än diskuteras hur vi ska få våra unga att kunna gå till skolan utan att behöva känna sig som ett stycke kött. Internet i form av Twitter och Facebook har lett till nya uttryckssätt. Tjejer mellan 13-16 år nomineras till ”Dagens liggunderlag”, ”Snyggaste slynan” och ”Veckans lammkött”. Eftersom allt går att försvara bara det görs med glimten i ögat arbetar tjejjourerna övertid.

Och visst finns det saker att bitcha om i Lollipop Chainsaw. Juliet är själva essensen av bröst och rumpa, tycker om att ha kul i sovrummet och har redan utsetts som liggunderlag av manliga spelare. Och visst innehåller spelet närbilder på hennes trosor, folk som gör saker med hennes tuttar och fiender som berättar vad de ska köra upp analt på henne. Beroende på vilken sida av brösten du normalt befinner dig kommer du ha lite olika tankar om Lollipop Chainsaw.

Så tänkte jag inledningsvis, i alla fall. För precis som Catherine och Shadows of the Damned fyller sin kvot genom att bara ”vara” har också Lollipop Chainsaw ett existensberättigande. Men så fort vi frångår inramningen får det problem. För under allt glitter, alla ”Mickey, Mickey, Mickey hey”-referenser och virrpannehumor finns också stel kontroll och tafatta försök till att variera spelupplevelsen med oengagerade minispel. För till skillnad från mästerliga titlar som Devil May Cry 3 och Bayonetta är spelet ganska outvecklat. Att puckla på zombies med motorsåg låter kanske på förhand som en inte särskilt tokig combo, men utvecklarna lyckas här nästan med bedriften att göra det slentrianmässigt.

Gräsklipparen i Dead Rising (nej, den här bilden som jag ska försöka måla upp nu är ingen som ni vill ha i huvudet) fick mig nästan att skratta sönder lungorna (sade ju det). Du förstår, håller du i en motorsåg så vill du att det ska kännas som en motorsåg. Bortser vi från avrättningarna, byt ut Juliets såg mot en sopkvast och känslan skulle inte bli annorlunda. Nu går det visserligen att argumentera för ett djup då du låser upp nya slagskombinationer allt eftersom du tar dig vidare i spelet vilket innebär ett större djup än om det inte hade innehållit nya slagkombinationer att låsa upp. Den korta speltiden på 3-5 timmar gör att Lollipop Chainsaw nästan är som allra roligast när du har spelat igenom det en gång.

Lollipop Chainsaw må ha en galen inramning, men det känns väldigt sällan galet att spela. Det ska åkas gräsklippare, spelas basket och hejaklackas men just minispelen blir liksom aldrig roliga då de inte är särskilt väl genomförda. Ärligt talat är de ganska usla. Vilket, med omvänd retorik, är mitt argument för att du ska köpa dig en kebabpizza och uppleva Lollipop Chainsaw en kväll. Jag antar det är lite som att spela pingis mot min vän, sportnörden John. Efter tre minuter, det står typ fem miljoner – 0 till honom, är det svårt att göra annat än att stå där handfallen och skratta åt det hela. Det är lite som fallet med Piranha 3D. Antalet fullkomligt obegripliga beslut av huvudrollsinnehavarna i kombination med det ena replikutbytet uslare än det andra gör att det blir roligt. Mitt i allt inflikar dessutom Juliet att hon förmodligen addat skurken på Facebook och det blir en sorts ofrivillig komik när immunförsvaret inte orkar hålla emot.

Lollipop Chainsaw är på så vis inte känslan av att du inte kan göra någonting för att gå segrande ur matchen. Det är känslan av att du till slut slungar iväg hela pingisracketen. Du kommer, precis som jag, att sucka högt åt alla de avbrott som kräver att du ska trycka på rätt knapp i rätt ögonblick för att få huvudlöse Nick att ta sig till rätt ställe, fundera på att aldrig mer röra spelet igen när det är dags för baseball och gäspa dig igenom majoriteten av bossarna (samt sakna den lesbiska grodan från Devil May Cry 4). Och du kommer, precis som jag, skratta högt åt hur dåliga vissa av de här inslagen fungerar.

Ingen normal människa förväntar sig att den cheerleader som går runt med ett huvud på baken har särskilt mycket klokt att säga. En normal människa förväntar sig en överdos av rosa, ”är min rumpa stor i den här?”, prat om söta kattungar. Och Nick ska vara resonlig, handskas med ett intellekt på en tioårings nivå och säga ”det är ingen fara lilla gumman” som om det vore det naturligaste i världen att oroa sig för att någon glor upp under din kjol när patrasket ovanför sular bilar. I fråga om handling finns det inte så mycket att skriva hem om. En ond emo som med all säkerhet mobbats för sin alternativa livsstil beslutar sig för att öppna portalen mellan vår värld och Zombieland. Men där tanken bakom knapphamrandet lämnar lite att önska är det dialogen som plockar betygspinnar. Här finns varken normal begriplighet eller känsla för det rätta ögonblicket. Vilket, i sig, gör det ofrånkomligt roligt att lyssna på en aldrig sinande ström oneliners som gör det än mer berättigat att placera Lollipop Chainsaw i samma kontext som en B-rulle.

Spelet är så fullt av inslag som görs dåligt, att det tillsammans med den knäppa humorn blir en ganska rolig upplevelse. Som Piranha 3D, som är en ganska ordentlig skitfilm men bra på att vara just det, är Lollipop Chainsaw ett alldeles utomordentligt skitspel. Bilden av hur en blond brud kladdar ner sig i bara underkläderna gav mig vissa föreställningar om vad jag skulle ägna den här recensionen åt. Jag hade en klar bild framför mig, hur jag först skulle inleda med att prata om högstadiedraman för att sedan fortsätta kring hetsen att ha bra betyg och samtidigt se till att du är liggbar. Jag hade tänkt skriva om sexuella kränkningar, de som idag är norm och inte hör till undantagen. Förvånande är det därför att det blev inramningen som jag uppskattade allra mest.

6/10