Bloggj Snabblänkk Bevaka denna blogg

Det ska sluta med mig. Ligger på rygg på golvet. Blöder. Kliade för mycket, antar jag. Det behövs inte mycket, egentligen. Jag vet inte om det beror på om jag har gener för det, eller om orsaken är det motsatta. Du förstår, jag tål inte så mycket. Jag tror att det är bra att jag inte gör det. För se effekten, liksom, av en öl.

Ligger på golvet.

Och jag blöder. Av alla sätt som finns för att försvinna är det här det allra dyraste. Likväl är det nödvändigt. Det är inte alltid som jag är stark nog, inte alltid som jag klarar alla tankar och minnen själv. Inte alltid som att skriva hjälper. Att ersätta en trötthet med en annan löser förstås ingenting. Och dagen efter, ja då fungerar jag inte överhuvudtaget. Det är en förbannelse som följt med. Du förstår, det går långt bak. Min farfar drack ihjäl sig. Gjorde sin egen variant av Leaving Las Vegas. Pappa försökte hitta någon att skylla självmordet på.

Det får allt att börja om. Upprepa sig. Men farfar var inte först. Känns som hela min barndom är full av historier där folk dött av plötsliga hjärtstopp, män som misshandlat sina fruar och ordentliga släktbråk. För att förstå min relation till alkohol, mina känslor kring det måste du förstå var jag kommer ifrån och vad varje glas jag tar innehåller. Mitt fel, liksom. Pappa tyckte det ett tag. Min egoism dödade farfar, att jag som farfar tyckte så mycket om aldrig åkte ut och besökte honom. Att jag som var för liten för att få cykla/gå själv till skolan inte…

Saker hände. Ibland vill jag väldigt gärna säga att det var då allting började, det värsta, men sanningen är hemskare än så. För det finns en skillnad, förstår du, på att vara pappas flicka och att vara pappas flicka. Du har inte så mycket till vilja när du är liten. Pappa är Gud i din värld. Han låter dig sitta på sina axlar och han berättar om världen för dig. Jag hade den i taket, hela världen. När det var dags att bli nattad för kvällen fick jag peka precis var jag ville och så berättade han lite om den platsen för mig.

Det som pajar dig är inte dina dåliga minnen.

De brott som begåtts emot dig.

För det som stannar kvar längst, det är de bra sådana.

Alltid varit väldigt försiktig när det gäller att dricka. Men liksom andra i min familj har det hänt att jag… tappat kontrollen. Det går fort för mig. Och det har hänt saker då, förstås. Lätt att utnyttja en sådan som jag. Det har hänt att jag sökt efter det. Man har alltid ett val. Du kan inte skylla ifrån dig på någon annan, inte om du tackat ja först. Första gången var jag kanske femton eller sexton. En kompis, som var några år äldre än jag, hade lovats fri tillgång till sprit bara hon tog med sig någon. Det var inte riktigt det hon sade till mig. Kanske hade jag inte följt med till firmafesten om jag hade vetat. Kanske hade jag gjort det i alla fall.

Jag vet inte, men hon fick det att låta som världens tråkigaste sak som hon skulle bli tvungen att genomlida och bad mig följa med för att göra det lite mer uthärdigt. De hade hyrt en lokal av något slag, en källare ute mitt i ingenstans. Först bjöds det på middag, sådana där rostade räkmackor och vin. Jag vill inte veta hur gammal du är, sade min bordsgranne och såg till att glaset aldrig var tomt. Han var runt sina 30 och tyckte att jag var vuxen för min ålder. Jag hade ingen som helst erfarenhet av att dricka så visst, kanske kände jag mig vuxen. När borden dukats av och ställts åt sidan vart det dans. Har ett ganska diffust minne av att någon gav mig en Heineken där, på golvet, med motivationen att jag såg ut att vara en Heineken-brud. Jag vet än idag inte riktigt vad den tanten menade men… jag tog det som en komplimang. För det verkade vara en bra sak att vara.

Började må dåligt på dansgolvet. Yrsel och skit. Min bordsgranne dansade med mig. När han blev lite för närgången, ställde sig bakom mig gick jag in på toaletten. Trodde att jag skulle kräkas men illamåendet försvann. Det här är en sådan där nyckelscen, du vet, i mitt liv liksom den senare där blodsband knöts med löften om att leva var dag utan ångest. Jag var full, ordentligt full, för första gången i mitt liv och jag står framför min spegelbild. I huvudet tänkte jag ”okej, så det är så här det är.” Jag förstod att jag var full. Att den där gränsen vid för mycket, den känner jag inte. Det var ingen trevlig syn. Allt det där fina, som tidigare funnits där, allt var som borta.

Så jag staplade ut därifrån, från den tjaskiga toaletten och gick för att hämta mina ytterkläder. Får ett sms att min kompis dragit hem till någon, så jag går ut själv. Möter två vakter. De frågar hur mycket jag fått i mig. Jag säger att det är lugnt. De tror mig inte och föreslår att jag ska försöka gå i en rak linje. De skrattar när jag är klar, säger att det i alla fall var ett snyggt försök. 30-åringen undrar om jag inte ska med hem till honom. Han har efterfest någonstans. Min kompis är tydligen där, redan. Vilket var lögn. Hon hade övergivit mig för en födelsedagsfest hos några helt andra personer. Han tolkar min tystnad som ett ja och sticker tillbaka in för att hämta sina saker.

Men om det är någonting som funkar, fastän jag nått andra sidan, är det min talang för att hamna i en taxi. Medan han står i kön till garderoben snor jag hans. Vaknar morgonen därpå av att pappa sliter upp mig från min säng med våld, släpar mig ut i hallen och skriker. Inför alla måste jag sedan torka upp spya från golvet. Ingen har berättat det här med att dricka vatten, så jag mår väl så där. Mamma och syskon tvingas titta på. Ingen får gå förrän jag är klar. Han står bakom och kallar mig saker. Han står nästan över mig när han säger det.

Min kompis berättar att det hade varit bra skabbigt på efterfesten som hon gått på. Vi umgås fortfarande, ibland. Träffas. Tar ett glas vin. Hon har fått ordning på sitt liv. Dricker kaffe med gamlingar på heltid och vill bli undersköterska. Hon gillar att ha koll. Så vi träffas, så som vi gjorde nu en kväll och sitter ute bland folk. Hon berättar om sitt, lite grann men är mest intresserad av att höra hur det går för mig. Vi pratar drömmar och förhållanden. Hon säger att hon gillar det hon ser, att det märks så tydligt i blicken hur mycket jag har växt.

Du har alltid varit mysgullig, säger hon, men nu, jävlar vad du har blivit vacker. Hon får servitören att hålla med, men han har inte mycket till egen vilja i frågan. Efteråt ligger jag hemma på golvet på rygg. Någonstans ute i köket har jag tagit ytterligare ett glas. I taket föreställer jag mig världen så som den var en gång och varje dag avslutades med att säga god natt till den. Undrar om pappa gjorde samma sak med sin pappa. Den finns inte kvar i alla fall, världen. Jag rev sönder den. Sprang ut på gården. Skrek efter hjälp. Verkligen, verkligen skrek. Grät. Men ingen kom. Pappa sade att om jag inte höll käften så skulle jag aldrig mer få se solen, att jag skulle få sitta instängd resten av mitt liv i ett rum utan fönster hos soc.

Så jag gick in igen och rev sönder världen.

Kanske har hon rätt, min kompis, i att jag har växt. Visst vore det en fin tanke?

Att hela den här historien på något vis slutar med mig. Nog för att det lär bli en och annan ”min morsa är så j-vla jobbig”-blogg från mina ungar, men sådana hör till antar jag. Det är vad föräldraskap handlar om. Reser mig upp från golvet till slut, så som min farfar aldrig gjorde för att sätta på mig träningsbyxorna. Efter löpningen väntar Victor, som är ett nytt kapitel i mitt livs historia.